Ingen noja alls

Det här blir ett inlägg om ålder. Om siffror och vilka spår de sätter. Men totalt utan ångest.

Det enda som möjligen stör med tid som går, är att bufferten som är kvar, minskar. Men så är det ju med tiden. Inget är för evigt så livet måste ske här och nu. Det är ju faktiskt lite av charmen också.

Jag fylller snart år. Och jag tillhör inte dem allt fler, som slutar fira. Vi skålar inte för år som går, utan ynnesten i upplevelsen av fler fina stunder, utvecklande möten, värdefull erfarenhet och värmande tankar.

Just de vidgade referensramarna blir en ökande trygghet för varje nytt tolvmånadersvarv som går. Nu vet jag vad som gör ont, vad som gör gott, vad som är värt att lägga kraft på och hur jag vill uppfattas. Jag säger inte att jag knäckt alla gåtor, och det vill jag inte förrän efter 100 heller. Nyfikenheten driver mig. Lärdomar stärker.

Avslutar med ett foto på temat “vad fan har hon fotat sin mage för”. Och det ska jag berätta. Jag är väldigt pro alla kampanjer och rörelser som uppmanar till att visa verkliga (före)bilder på kvinnliga kroppar, ur verkliga livet. Men på senare tid har jag sett så många sådana som visar de allra starkaste exemplen på vad som kan ske med kroppen efter en graviditet. Övervikt, hud som totalt förlorar sin elasticitet, bristningar i massor. Och så kan det ju vara, och då tar man itu med det efter egna önskemål eller inte alls. Men för alla unga eller gamla måste det också finnas exempel på att det inte behöver bli så himla påtagligt att ett barn eller flera huserat i magen under någon niomånadersperiod.

Något som inte är martyrskap över vilket lidande det blir med de nya förutsättningarna, och inte heller någon ny superkropp med ett magiskt sexpack som bara uppenbarade sig ett par dagar efter att barnet anlänt.

Saker och ting behöver inte bli så mycket annorlunda, det är allt jag säger. Så låt inte nojorna ta kraft och tid genom skrämsel i förhand. Bättre att lägga tid på actions och handlingsplaner när vi vet hur förutsättningarna ser ut. Och det gäller betydligt mycket mer än mammakroppar, ålder och utsida.

Advertisements

300 för många

Läser att Mamas nya omslag bjuder på en rubrik som lovar 305 tips för din graviditet.

305 tips!!?

Om någon skrev en artikel om 305 tips för en bättre bil, skulle ingen någonsin överväga annat än cykling.

305 tips för smidigare träning. Då lägger vi benen på ryggen och kutar åt andra hållet.

305 tips som räddar ditt förhållande? Nej, då är jag hellre solo för evigt.

En graviditet är jävligt jobbig, ful, kämpig, personlighetskluven och enerverande. Men också alldeles vacker, kärleksfylld, äkta, enkel och det mest naturliga som går att uppleva.

Så gör 305 tips till dina cirka fem egna, och fokusera på dem, så kommer du långt. Så långt som till en alldeles ljuvlig, varm och nyanländ bebis faktiskt.

Du, jag & vi

Med dig är det mera liv. När jag är glad gör du mig gladare, när jag är trött låter du mig sova i ditt knä. När jag är vilsen leder du mig rätt, och när jag klagar över tristess ger du mig äventyr.

Du ger luft att andas, frihet att vara egen, åsikter att bemöta och tystnad att vila i.

Jag är ok med mig, jag älskar dig och det finns inget jag trivs så bra med som vi.

Slow-e-motion

Som hemkommen från en lång semester på en annan planet, upptäcker jag tack vare årets Idol, Damien Rice. Hans platta “O” är så bra, och 9 Crimes från en annan skiva,  kan vara det finaste jag någonsin givit mina öron i musikväg.

Vackra viskningar i natten är bättre.

Men Damien är inte långt efter.

Butterfly effect

Idag är det val och självklart har vi röstat. Jag tänker dock inte späda på valblogghetsen genom att beröra det ytterligare, utan visar istället en bild på den här fina kompisen som dök uppvid ett av våra event i Umeå igår.

Sommarens sista vingslag.

Arty

Igår på föräldramötet på dagis (för femåringens grupp) började det med att alla föräldrar fick gå förbi en vägg med 24 omärkta självporträtt ritade av barnen. Samtidigt som de satt och tittade i en spegel. Vår uppgift var att gissa vilken teckning just vårt barn ritat, och d-e-t vill man ju inte misslyckas med.

Till saken hör att Elis aldrig gillat att rita. Springa, klättra, hoppa, leka, räkna, bygga, skapa… men inte rita. Så jag har liksom ingen riktig koll på hans personliga konstnärliga stil.

Efter mycket funderande drog jag i alla fall till med ett beslut – och ser man på. Rätt vid första försöket.

Var det lockliga håret kommer ifrån har jag ingen aning om.

En knytnäve i magen

Läser i Aftonbladet om hur styvpappan till tvåårige Theo, slog honom till döds. Hur han efter månader av misshandel till slut satte sitt knä mot sängen och måttade ett knytnävsslag i magen på den lille pojken, gick därifrån och lät honom ligga. Timmar senare, efter att ha suttit vid datorn, ringde han 112. Men det var försent och Theo dog den dagen. Mamman mötte ambulanspersonalen med den livlöse pojken när hon var på väg upp i lägenheten.

Det är synd att det inte finns något straff som sådan handling förtjänar. Ingenting i livet eller döden som ens raspar på ytan av det brott som begåtts. Hur kan en vuxen människa, någon som tänker och andas och fungerar i samhället, ens komma nära att skada ett försvarslöst barn.

“Han kunde inte prata, men hans blick sa att han var rädd för mig” uppger monstret som förklaring till alla nyp, slag och snärtar pojken fick ta. “Det gjorde mig irriterad.” Och hjärtat går sönder som smulor av något som en gång var, när tankarna snuddar vid hur Theo måste ha känt i de stunder han lämnades ensam med styvpappan.

Livet är kort, det är inte alldeles enkelt och det finns inga mallar för hur den gåva vi fått, bäst bör förvaltas. Det måste vi själva lista ut. Men det renaste som finns, det mest äkta och totalt oförstörda av vanmakt, ångest och ondska… det är allas våra barn. Hur kan man anse sig ha rätten att göra intrång på det? Att med vuxen kraft i ord eller handling krossa och förstöra det hopp varenda unge bär?

Utanför livet finns någonting vi inte har en aning om och i stunder som denna, framför en nyhetsartikel en helt vanlig dag, hoppas jag att det någonstans är så att man får vad man förtjänar. Bortom vad ord kan beskriva.