Bortom ord

Det känns lite löjligt
Att pussa era pannor
Bädda in er i varma täcken
Och viska att jag älskar er
När de fina orden är så fjuttiga
Så mycket mindre
Än känslorna ni ger

Advertisements

Människor & människor

Ni vet hur det är. Ibland får man tjata om att alla ska göra sitt bästa, påminna sig själv om att göra det där lilla extra – och någon gång ibland drabbas man av den oerhört ocharmiga lusten att fly och göra sig osynlig när någon ber en om något.

Jag har en kollega, låt oss kalla honom Christian. Idag tillfrågades han om att göra ett lunchinköp då flera av oss satt upptagna och stressade med förberedelser till en presentation.

Inte bara sa han ja direkt. Inte heller kom han tillbaka och slängde fram en påse hämtkäk som så många av oss gör när vi gått en extra sväng och minsann känner oss lite nöjda över att vi de facto bidragit lite extra till brödfödan för dagen.

Nejdå, han dukade också. Och placerade ut portionerna. OCH hämtade vatten till alla.

Vissa av er ser säkert detta som självklarheter. Andra som ett smart drag i relationen mellan arbetsgivare och anställd. Jag ser det som en helt unik inställning som visar på att i valet mellan att göra det som förväntas eller sitt absolut bästa, kan den där sista lilla procenten vara tusen gånger mer talande för vad man vill åstadkomma.

PS. Chrille, om du läser det här så hoppas jag att du förlåter mig för att du fick statuera exempel just idag. Jag är skyldig dig en lunch också 🙂 DS.

Prickar & Power Point

Gräsänka, dotter med vattkoppor och viktig presentation i eftermiddag. Vilken soppa 🙂

Som så många gånger förut rycker svärmor in som en räddande ängel. Hon är numera en fena på smålegobygge, barnen är överlyckliga över hennes (tålmodiga!) sällskap, och jag är outsägligt tacksam för supporten.

Att det vackra vintervädret lyser upp både utsida och insida gör inte saken sämre!

Självvalt

Idag är jag på ett strålande humör, så inget gnäll i detta inlägg, mer ett konstaterande.

Är man inte väldigt less på moderna martyrer, självutnämnda till världens mest uppoffrande människor?

Ja, det är ett busy life. Särskilt om man väljer att kombinera jobb med barn med kostsamma hobbys med separationer med nya familjekonstellationer med tidsbrist med lite lagom utseendehets… och allt därtill. Det ÄR krävande. Men seriöst, den fria viljan är vår att äga. Prioriteringar är våra att göra. De största kravställarna här är vi själva, kvinnor och morsor i synnerhet, och jag är den förste att applådera oss alla för våra ansträngningar.

Men applåderna tappar kraft och blir till tyst viftande när inramningen är högljudd beklagan. “Åh, jag orkar inte. Nej, jag hinner inte. Vet du HUR jobbigt det är!?” Det är ingen som säger att man måste försöka göra någon form av karriär eller köra en viss bil. Ingen som hävdar att löjrom är godare än hemgjord potatismos eller att dyrt vin är en större njutning än nästan gratis. Bara vi som inbillar oss, kanske för att vi vill.

Nej, antingen köper man biljett till tuffaste berg-och-dalbanan för att man tilltalas av utmaningen och ser tjusningen i både farten och pressen den orsakar, eller så kanske man är skyldig sig själv och sina närmaste att våga ta klivet bort från just det köandet, och välja den lugnare upplevelsen ett par meter åt sidan.

Det är ett väldigt kort liv vi förfogar över, och så väldigt många av våra medmänniskor som aldrig någonsin fick chansen att göra ett val. Hur kan vi då slösa bort våra unika befogenheter att påverka vårt liv, genom att ständigt gnälla över vägen vi tog?

Jag vet att det inte är svart eller vitt. Inte enkelt att ens börja känna efter. Men så svårt kan det väl ändå inte vara att leta efter den egna lyckan på ställen där man faktiskt tror att den finns? Konstant gnäll kommer förmodligen inte att locka fram den.

Det bästa med barn

Finns ju såklart en miljon positiva aspekter kring livet med barn, men just idag har det varit:

1) Sorlet de står för, som ett perfekt bakgrundsljud till dokumentärfilmen från Svenssonförorten. Det är pennor mot papper, bilar mot golv, lego mot lego och små citat från filmer och sånger. Som sedan härmas av den minsta, med ett helt annat resultat. De stunder barnen leker med varandra, inte högljutt och totalt omedvetna om vad som sker bara några meter utanför deras låtsasvärld, skulle jag kunna vila i, i många timmar. Total harmoni.

2) Energin vi delar. De stunder då inget jobb pockar på uppmärksamhet och ingen vuxentrötthet eller bekvämlighet kommer i vägen, finns det en energisk glädje i att få dela barnens lekar. Fotboll, kurragömma eller som idag, snowraceråkning, är inget jag skulle sysselsätta mig med om inte ungarna fanns, och tacksamheten är stor över möjligheten att få dela barnens verklighet ur deras perspektiv, på deras villkor.