Gott Nytt År!

2010 kan ha varit det bästa året i mitt liv. Tacksam för det!

Ha en härlig nyårsafton, kära du!

Advertisements

Min favoritplats

Finns inte en enda. Finns många.

Oftast där familj och vänner är. Eller där jobb görs. Ibland på SATS eller vägen där löparskorna tar mark. Också i butiker jag gillar. I bilen på väg mot nya resmål, med barn och sambo. Någon gång där jag är helt ensam, utomhus eller i soffan med ett nytt magasin.

Platsen är inget. Känslan är allt.

Mina rädslor

När jag var yngre var jag rädd för att inte räcka till, inte duga, bli lämnad ensam kvar. Det är jag inte längre. Rädslan blev en drivkraft, något att övervinna. (Till och med mörkret känns mindre skrämmande nu, även om jag sett en skräckis sent på kvällen.)

Så idag… Visst är jag rädd för ondska. För sjukdomar och död. För olyckor som kan hända mina barn och mina nära. För galenskap och hot.

Men mest av allt är jag rädd för rädslan själv. Att låta den bli ett stort, svart monster som äter upp frihet i tanke och handling. Det som händer det händer, och inget blir egentligen bättre av att genomlida olika scenarier om och om igen i tanken, innan de möjligen inträffar.

Jag är rädd för att tappa driv och nyfikenhet på livet. Att sluta se möjligheter i varje dag. Och lika bestämd att göra allt jag kan för att inte låta det ske.

Den största rädslan av alla, är rädslan själv.

(Just nu är jag också rädd att den här listan ALDRIG ska ta slut, med sina påtvingade ämnen och seriösa rubriker. Hjälp!)

En första

I början av 2010 startade jag mitt första aktiebolag, tillsammans med två partners. Nu gör jag samma sak som jag yrkesmässigt gjort de senaste tio åren, fast i egenskap av arbetsgivare och byråledare, utöver de vanliga uppgifterna inom projektstyrning och framtagande av marknadsföringslösningar av olika slag.

För första gången satte jag all trygghet på spel, för drömmen om att bygga en verksamhet från grunden. För första gången avsade jag mig förmåner, pensionssparande, konkurrenskraftig månadslön och en väl insutten stol på en av Sveriges största kommunikationsbyråer, för min och mina nuvarande kollegors gemensamma vision om att få ett företag att etableras, växa och utvecklas.

För första gången har jag känt på utmaningen att gå från mellanchef till, kort och gott, chef. När vi behöver fatta snabba beslut måste snabbheten finnas hos oss själva, och när våra anställda har synpunkter finns ingen annan att hänvisa vidare till. Ansvaret är vårt att äga. Och förtroendet att förvalta.

2010 har varit ett magiskt år. Utöver lyckan som kommer från familj och vänner, har jag för första gången satt nyckeln i låset och öppnat dörren till vårt eget kontor i centrala Stockholm. Där bubblar det av genuin arbetsglädje, kunskap, dynamik och erfarenhet – som också blandas med våra mer juniora kollegors bländande nyfikenhet, framåtanda och noggrannhet.

Jag stänger kontorsdörren och året 2010 med en alldeles självklar, och totalt okaxig, känsla av att vara stolt över det vårt företag åstadkommer. En för alla, alla för en.

Blick över beachvolleyarenan under uppbyggnad på Paf Open, Åland, augusti 2010. Bara en av de platser jag för första gången besökt tack vare mitt jobb, med några av de intressanta och glädjespridande människor jag förmodligen aldrig skulle haft förmånen att träffa annars.

En snygg hemlis

20.00, tv-rummet:

– Thomas, vad tycker du om den idén? Thomas..? Hallå, sambon…?!!


(- Jasså, du kollar på det där. Ahmen vet du hur SUR man blir av att banta hela tiden? Kan inte vara så skoj att hänga med en sån där, du.)

😉

Realistisk

Jag gillar inte reor och jag älskar reor!

Försöker jag handla kläder på rea blir det bara märkliga kreationer i fel storlekar som hänger kvar oanvända i garderoben år efter år.

Med träningskläder är det en helt annan sak! Gymkläder, löparplagg och skor till 30% av originalpriset är ju rena drömmen. Särskilt när form och funktion är betydligt viktigare än “säsongens trender”.

Skor till brudarna.


200 kr för en finfin Adidasjacka, inte Phuketimporterad. Och jag vet vad du tänker. “Släpp telefonen och gå och städa tvättstugan, för tusan!” My point exactly.


(Kan inte fatta att jag verkligen gör en “modeblogg-grej” och tar en bild i spegeln. Hahaha! Bättre sent än aldrig. Möjligen. Eller kanske inte. Jag skäms. På riktigt.)

Det här får mig att gråta

Jag är inte en person som gråter av allmän nedstämdhet. Jag gråter när jag är riktigt arg, frustrerad eller utmattad. När orden inte räcker till.

Jag gråter också av glädje. Lyckliga filmslut, barn som föds, riktigt gamla människors kärlek.

Och av lök förstås.

Men allt annat än att nämna människoöden vore bara trångsynt. Jag isolerar mig inte, utan vänder blicken utåt och försöker se hela skalan, inte bara den egna tusendels millimetern här på jorden att förvalta. Låter pretentiöst, men jag har alltid gjort så.

Det började när jag var liten, kanske sju, åtta. Jag låg på mattan i vårt vardagsrum och läste dödsannonser, och Bra Böckers inbundna “Årsbok” från pärm till pärm. Ödesmättade historier från världens alla hörn fick mina egna bekymmer att blekna i jämförelse. Jag läste om flygkatastrofer. Jordbävningar. Saddams gasräder över hela byar. Svältmisär.

Jag minns särskilt en flicka några år äldre än mig, som fastnat under ett stängsel i ett jordskred, och leran fortsatte rinna medan räddningsteamet försåg henne med mat, dryck och så småningom luft. Lermassorna steg allt högre. På fotot mötte hon fotografens blick med bedjande, sökande blick. De fick inte loss henne, och hennes liv tog slut där och då.

Jag tror inte att vi bidrar till en bättre värld genom att spendera timme efter timme, dag efter dag, deprimerat gråtande åt våra medmänniskors öden och tragiska upplevelser. Men jag tror att vi måste våga se även det som är mörkt, och känna genuint medlidande, för att också få ut renaste lycka av det som är ljust. Alla kommer vi att få gå igenom prövningar, så ser livet ut. Att blunda för det som sker i moll omkring oss gör inte världen vackrare, det gör den skev och halv.

Det är mitt sätt. Du har ditt. Men att inte beröras till tårar av bloggen nedan, det är nog inte möjligt för någon av oss. (Hittad via Lotta “Vimmelmamman” Gray.)

http://lindaskriver.blogspot.com/