Tävlingstider

Förra veckan, hela helgen, och nu… Jag bara skriver och skriver och skriver. (Jag klagar inte. Orden är mina vänner.)

Det är tävlingstider i vår del av kommunikationsbranschen. Projekt ska förklaras, brytas ner, beskrivas och paketeras med bilder och filmer. Skickas in senast kl 23.59 på utsatt datum som för några veckor sedan var såååå långt borta, och nu är alldeles… här.

“Det är omöjligt att tävla i kommunikation” säger många. Förvisso. Men då är det lika omöjligt att tävla i film, bokskrivande, konståkning och backhoppning också. Allt som innefattar en jury bygger ju på subjektiva bedömningar, där prestation inte alltid är det enda som spelar roll.

Om det inte framgått så älskar jag att tävla. Inte mycket slår att stå på mittlinjen sekunden före en viktig handbollsmatch blåses igång, där ute på vänsterkanten, på väg mot seriefinal. Ok, nu är det ju ett litet yttepytte antal år sedan jag slutade spela handboll. Och åka konståkning. Dansa. Gå på scouthajk. (DET var en liten avstickare från mina normala banor, i sisådär åttaårsåldern. Och jag fortsatte BARA för att jag kärade ner mig i ett tvillingpar som var med i seniorerna, alltså tio år gamla. Och de en gång i klubbstugan frågade mig om det skulle dröja länge innan jag fick sluta i miniorerna för att börja i deras grupp. Lyckan var gjord. Hur kunde jag säga till mina föräldrar att knopar och orange halsduk till blå skjorta inte var något för mig, när mina drömmars man… pojke… pojkar… fanns inom räckhåll varje måndag kväll?! Nej, just det. Så jag fortsatte. Jag vandrade i skog, kollade myrstackar, gjorde bisarra hälsningstecken och lärde mig knyta knutar som skulle göra Crocodile Dundee grön av avund. Bara för kärleken. Som gick över i samma sekund som nioåriga Daniel började i min klass ett år senare. Det är en annan historia.)

Åter till tävlingarna. Texterna. Risken i att ta sats, springa det fortaste man kan, närma sig kanten, inte tveka en sekund och därefter hoppa. Alltid med viss risk för kraschlandning.

Men utan att prova får vi aldrig veta hur långt vingarna faktiskt kunde bära.

Den tjusningen, den vill jag inte vara utan.

Advertisements

Måndagslyx

“Ah, vad fan, ibland måste man få strunta i att det bara är måndag.”

Känns resonemanget igen?

Dagens lunch på Sturup var sjukt dyr. Sjukt stor. Men galet god! Är du i krokarna så rekommenderas den verkligen.

Måndagslyx vs. fredagsmys: 1-0

Inrikes äventyr?

Att befinna sig på Arlanda för inrikes jobbresor är i och för sig väldigt trevligt.

Men att möta familjer på väg till två veckor i Sydamerika och par som just startat månader av äventyrlig ö-luff, ger också en viss… vy.

Sverige är vackert på vintern. Men ibland behöver man komma bort en stund för att se träden bland all skog, eller hur det nu var.

Äventyret startar sällan just precis på terminal 4.

Så mycket bättre

Aaarrrggh, ibland önskar jag att jag hade mer av… “comme ci, comme ca” i skallen.

Den här bloggen finns för mina barn och våra minnens skull. Framför allt.

Men är det inte själva fan att det inte ska gå att bortse från den där besöksstatistiken då??!

Jag blir galen. Det finns några hundra, eller kanske tusen, bloggar här på Mama. Som bäst har min blogg legat på en femtondeplats bland dessa. Nu nedanför tjugostrecket.

Tävlingsmänniskan (ok, den töntiga rackaren) i mig vrålar HELVETE!!! Bitterbruden frågar också vilka av läsarna som flytt fältet. Och varför!? Blev de uttråkade och drog? Borde inte antalet läsare sakta men säkert öka med tiden om bloggen är intressant, även om den inte är ämnad för allmänheten. Och den ÄR inte ämnad för någon särskild. Eller med någon ambition i sig själv. Den liksom bara finns. Och så vill jag ju ha det. Jag är mest glad att just du läser. Glad och tacksam.

Så varför varför. Varför! På samma sätt som jag bara mååååste hålla en något högre hastighet än gymgrannen på löpbandet, eller gå ikapp paret framför mig på väg till tunnelbanan, så kan jag inte på något vis känna mig avslappnad med den här besöksstatistiken som kommer med min lilla blogghobby.

Inte för att jag måste vinna, på fullaste gravallvar. Och inte för att jag är missunnsam eller har några issues på temat hävdelsebehov.

Men för att det är så totalt omöjligt att inte se utmaningen i att alltid försöka bli lite lite bättre.

Lite närmare den där högsta sockerbiten på prispallen.

Bara för att den jäkeln finns där.

Till Helena Bergström

Alltså, Helena. Du är en bra skådis och den här grejen med priser och Colin och blabla lägger jag mig inte i alls.

Men du. När du skriver och regisserar en film, ett drama med kärlek och relationer i fokus. Som t ex “Så olika” som sändes på tv igår.

Då kan ju inte två personer som knappt träffats säga saker som “jag tror att jag älskar dig”.

Så går det bara inte till!

Herregud.

Omtagning.

The look

Ok. Såhär är det. Ikväll kl 21.30 ska du säga till din sambo/make/brorsa att ni ska se en film med en mycket lättklädd Jessica Alba i. Hon badar mest hela tiden.

Hennes motspelare heter Paul Walker och ja… Äh. Han… För att vara Hollywoodkille ser han helt ok ut.