Borta bra, men…

Efter ett par år i hemstaden Sundsvall är lillebrorsan än en gång på väg att bli Stockholmsbo. Om en månad flyttar han in i nya lägenheten och jag jublar förstås. Barnen också, de avgudar morbror Adde. Kanske delvis för att hans legobyggartålamod och DS-talanger är av osunt stora proportioner…

Nu fattas bara päronen då!

Advertisements

2h elchock

Satan vad bra hon ÄR, Robyn! Elektrisk musik är kanske inte mitt förstahandsval i Spotifylistorna, men Robyn är undantaget som är lätt att älska.

Cool, personlig och grymt underhållande. Den här konsertupplevelsen hade jag inte velat vara utan.

Gala gånger två

Gårdagskvällen spenderades på Stockholm Waterfront Hotel, där branschgalan Gyllene Hjulet ägde rum. Utöver 500 fantastiska kollegor, bjöd kvällen även på Veronica Maggio, Orup och varmkorv med Pucko till vickning.

Ikväll väntar Robyn på Cirkus, denna gång med sambo och goda vänner. Härligt!

Gråtfest

Först två tårfyllda moments till “En unge i minuten” och sedan bölar jag lite till av bara farten när jag tänker på den kavate tolvåringen som krockade med björnen, blev insläpad i idet och sedan lyckades fly därifrån.

Och nu vill han inte att det ska hända något dåligt med björnen.

Buhuu, snörvel… vad fint det ÄR!

Till New York!

Här kommer ett tips till dig som känner för att styra kosan mot New York i sommar. Sätt ihop valfritt par Crocs med en bild på dig/en outfit, och var med och tävla om en resa för två till NY. Länka oxå till bidraget i din egen blogg. Inte svårt alls.

Tävlar gör du på http://www.crocs.se senast 17 april.

Lycka till!

Under ytan

Men sjukt trött på sviterna av influensan!!

Egentligen vill jag inte klaga, det finns många som har det värre, men just nu är mitt tålamod på vift och det goda humöret likaså.

Huvudet dunkar, ögonen gör ont vid minsta rörelse. Febern är borta men allt snurrar så fort jag växlar till annat tempo än snigelfart. Tröttsamt!

Försökte pigga upp mig själv med lite shopping, men eftersom det kändes som en omöjlighet att ens plocka upp plånboken ur handväskan slutade det med en långpromenad i citymiljö istället. Nu har fina sambon kommit för att hämta mig och jag håller tummarna för att den här tunga dykardräkten släpper taget snart, så att ljuset, våren och glädje som känns i magen kan få uppmärksamhet istället.

Rätt less faktiskt!

Grabbarna på TV2

Läser med stor sorgsenhet att Jan Svanlund gått bort. Namnet kanske inte säger dig så jättemycket, men ansiktet och rösten gör det med all säkerhet. Jan var ju ett av SVT:s sportankare med alldeles unik glans.

Grabbarna (och kvinnorna) på SVT-sporten, de borde vara fridlysta från död och sjukdom. Så många positiva känslor och fina minnen Arne, Bosse, Katarina, Janne och gänget är upphov till.

Deras alltid lika trygga och välkända godmorgonhälsning på Vasaloppssöndagen. Briljanta referat av skidor i utförsbacke, uppförsbacke med hopp, och på längden. Hela Sveriges uppmärksamhet i VM- och OS-sändningar på märkliga tider från andra kontinenter. För att inte tala om Lilla Sportspegeln.

Jag minns så väl lördagarna i den gula (som sedan blev vit) villan på Bruksgatan i Sundsvall. Jag och brorsan sysselsatta med någon lek eller i förhandlingar om byte av lördagsgodisbitar. Mamma stökande i trädgård eller kök. Och pappa hemkommen från bilgaraget, där han fyllt på bensin, fixat med lacken eller kollat olja. Nu puttrar kaffet i kokaren och sju sorters fikabröd ska snart dukas fram, det kommer inte att dra ut på tiden. För på givet klockslag hörs det välkända sorlet från läktarna i engelska ligan. Pappa har tippat, kupongen ligger på bordet bredvid chipspåsen, Estrellas Dill. Lagom till signalen som startar igång matchen, öppnar han sin iskalla burköl, det är en Dart.

Får jag ta ett chips, frågar jag. Pappa nickar men tittar inte så noga på mig. Han skojar inte heller, som han annars ofta gör. Han sitter framåtlutad i fåtöljen och följer spelet med stort intresse. Tuggandes på chips, varvat med en klunk öl ibland.

Ropa när något händer, säger jag när jag reser mig för att återgå till leken. Att något händer, det är antingen en straffspark, mål, eller att någon skadar sig och läkarteamet måste in. D e t tyckte jag av någon anledning var det mest spännande som ligamatcherna erbjöd. Japp, svarar farsan, det vet du, gumman. Och jag fylls av en välbekant känsla av innerlig lycka, bara av ingen anledning alls. Han är glad att ha mig där, och jag är glad att vara där. I just den familjen, på just den gatuadressen.

När jag lämnar vardagsrummet stannar jag upp och tänker precis, ännu en gång, fråga hur den där offsideregeln egentligen funkar, men ändrar mig och fortsätter ut på altanen på baksidan, förbi den soliga uteplatsen, passerar torkvindan där nytvättade lakan sprider väldoft över trädgården. Hela kvarteret är inbäddat i eftermiddagsol, snart kommer grillarna att tändas och flintastekarna plockas upp ur deras färdiga marinad. På framsidan av huset hittar jag brorsan i full färd med att på nära håll studera exakt vilka insektsarter som gömmer sig under en av stenplattorna i entrégången. Förmodligen flera stycken som inte var tänkta att exponeras för dagsljus, innan min lillebror skoningslöst ändrade på den naturlagen.

Jag sätter mig bredvid, i gräset. Det är en vanlig lördag. Men jag kommer att minnas den med så mycket värme att jag 25 år senare skriver om den i en blogg, från en iPhone, i en helt annan del av landet.

Inlägget började med Jan, och det slutar med honom. Tack för din trygga stämma, tack för alla minnen.