Tvillingsjäl

Lyckan i att vara på besök hos en ung, fräsch småbarnsmorsa som bestämt säger:

“Valborgsmys, finns det egentligen något vidrigare ord?”

Hopp om livet.

Advertisements

Ur min synvinkel

Som jag ser det är allmänna talangjaktsprogram på tv lika intressanta som leverbiff och korvstroganoff. Ihop. Bläh! (Tillägger att American Idol och So you think you can dance är undantagen här, älskar dem.)

Som jag ser det vill jag aldrig bli vuxen om vuxen är att vara som kvinnorna jag stod bredvid på bussen idag. Utan minsta ironi och med en osannolik påklistrad betoning berättade den ena för den andra att hon minsann skulle bjuda på LAX till middag ikväll. Mmm, lax. Som-är-så-gott! Och tänk, hon kunde inte motstå musslorna när hon såg dem i butiken, de utgör ju en perfekt förrätt. Och till LAX, som ju är SÅ gott. Mmmm! Och vet du vad, hon köpte en gräddfil också. Det kan man ju alltid hitta på något spännande med. Gräddfil, det är ju bara så GOTT!

Skjut mig, tänkte jag. Inte för att jag nödvändigtvis ville bli skjuten. Utan för att jag för en sekund tappade hoppet om folks perspektiv.

Som jag ser det finns det inget mer uppgivet än att tvinga in sig själv i ramar som hjärtat inte varit med att sätta upp. Att låta normer och förväntningar utifrån få väga tyngre än vilja, glöd och inre övertygelser.

Jag menar naturligtvis inte att det borde vara förbjudet att prata mat eller trädgårdsskötsel i offentliga sammanhang. Jag menar bara att det är så tydligt när det har sitt ursprung i “det här ska vi prata om för att alla andra gör det och här tas inga risker” istället för i ett genuint engagemang. Två skilda saker.

Många människor är så rädda. Så osäkra. Och så satans måna om att “passa in”. Så högst oinspirerande att ägna sina få årtionden på jorden till att slipa bort och tona ner, istället för att våga, utveckla och fortsätta blomma ut.

Rädslor. Överallt. Hela tiden. Det är klart att deras existensberättigande ligger i vetskapen om hur tillfredsställande de är att övervinna. Eller bara i att överhuvudtaget göra ett försök.

Hon som…

Hon som var så efterlängtad, så nyfiket omtalad och som sparkades så hårt inifrån magen. Hon som kom till världen blixtrande arg på bara en timme i BB Stockholms sparsmakat inredda rum. Hon som tog oss med storm från första andetaget, som höll oss vakna beundrande om natten, som fortfarande ger positiva ilningar av lycka genom magen. Hon som gjorde vår fina son till en fullständigt magisk storebror.

Hon fyller två år idag.

Två år och en evighet av kärlek.

Lite oklart kanske

Det går framåt med Lilians snackande. Två år på fredag, och för ett par månader sedan kom ordförrådet och meningarna igång ordentligt. Allt i sin ordning med andra ord.

Bortsett från ett litet dilemma.

Så:

Vill du vara ute eller inne?
-Mmm!
Stanna ute alltså?
-JA!
Eller gå in?
-Ja-a!
Smörgås eller yoghurt?
-Jah!
Smörgås?
-Ja, mamma.
Eller yoghurt?
-Ja, yogghutt!
Ok, nu förstår jag inte riktigt vad du vill, gumman. Du kan inte riktigt bestämma dig…
-GLASS, MAMMA! (Pekande mot frysen.)

En dålig lösning är också en lösning, eller..?