En sån dag

Har checkat in på hotell Skansen i Båstad för ett dygns avkoppling efter den positiva virvelvinden av känslor under avslutningen av SM i beachvolley i Malmö i helgen. Att säga att jag är tacksam för mitt yrke är en stark underdrift.

Jag är så outsägligt glad över att få arbeta med det jag gör, där rättigheten Swedish Beach Tour ingår som en del. Jag är så jublande euforisk över stämningen på de fullsatta läktarna, och för lagens prestationer. Jag är hopplöst förälskad i känslan av att befinna mig på en idrottsarena som kokar av liv, engagemang och delaktighet. Sommar, sol, applåder, musik och nerv. Det finns inget bättre.

Därmed blir det också en sån dag, en sån när man vill omfamna hela världen. Jag vill berätta för kvällens servitris att hon serverade det godaste vita vin jag någonsin druckit. Jag vill säga till receptionisten på hotellet att hennes vänlighet inte passerar obemärkt. Jag vill prata med byråns personal om hur deras insatser värderas och jag vill hoppa högt och jubla glatt för att det känns som att jag har jobbenergi för ett halvår på lager.

Till någon liten människa vill jag säga att hon är det mest perfekta jag vet, trots att hennes temperament är fullkomligt bortom all kontroll. En annan har en ful hatt som han är finast i världen i.

Jag vill säga tack och berätta hemligheter och lyssna i all evighet och ligga på rygg på stranden och dricka vin direkt ur flaskan och titta på stjärnhimlen och känna mig obetydlig och i centrum på en och samma gång. Berikar du mitt liv så vill jag att du ska veta det, skrattar jag åt dina skämt så är du värdefull, tar du av din tid för att dela med dig till min tid så är jag tacksam som attan och du är finast i världen precis som du är.

Vissa dagar blir aldrig en i mängden. Vissa människor är världsmästare oavsett om de aldrig vinner guldboxningshandskar, guldbollar eller springer snabbast genom livet.

Tänk vad mycket rikedom en enda dag kan ge.

Advertisements

Så mycket bättre

På väg. I Sverige. Ingen 40-gradig hetta som gör att tankarna tar automatisk siesta. Inga evighetslånga brottningsmatcher med motvilliga småbarn i kladdig solskyddsfaktor 30. Inga övertrevliga bussguider eller rumstempererade bufféer där magsjukebakterierna har charterparty.

Jag säger inte att jag inte uppskattar exotiska resmål med inbyggd AC och vykortsvackra vyer.

Men ibland är lyxen inte längre bort än en avtagsväg från E4:an och vita lakan i en mjuk enkelsäng, på väg till Malmö en helt vanlig torsdag, en helt vanlig sommar i ett normalvarmt nordiskt land.

Elände

Packar upp en resväska, något som i vanliga fall fyller mig med harmoni och glädje över att vara hemma. Nu bara tomhet.

Är på sommarfest i fina områden. Enorm terass med mosaikinklädd pool, dyra designerklänningar och svensk sommarnatt att svepas med av. Jag står där jag står. Orörlig. Kunde lika gärna vara blind och döv.

Jobbar. Jobbar. En timme, tio timmar timmar. Ännu fler. Meningsfullt för stunden, men utan den vanliga glöden. Mekaniskt. Men utan geist.

Vi, vi som är mitt emellan unga och gamla har för längesedan slutat tro på en trygg värld. Vi är uppväxta med rapporter om hela byar som gasats ihjäl, byggnader som exploderar av parkerade bilar och skyskrapor som faller. Vi vet att skyddet inte existerar. Inte där. Inte här. Men vi har hittat platser att vila i. Vi hittar tryggheten i det lilla, i närheten, vi vet var lyckan och idyllen återfinns i en värld som är lika galen som vacker. Ibland bara i våra egna huvuden.

I fredags hittade ondskan en sådan vrå. En orörd plats blev terrorns scen. Tryggheten förlorade. Galenskapen vann.

Även en inbiten optimist förlorar ibland. Det är inte vetskapen om antal människoliv som spillts eller hur bomber tillverkats maniskt i åratal som berör mest. Det är beskrivningen av hur de äldre ungdomarna vägrat lämna de yngre barnen vid strandkanten som kryper in under skinnet. Hur de hjälpt dem av med färggranna kläder, dragit med dem ut i det kalla vattnet och vädjat till dem att fortsätta simma. Hur krafter sinat och blod flutit. Hur några kommit i land men inte alla. Och hur lättnad över att överleva drunknar i sorg över vännerna som blev kvar.

Det är eländes elände. Det är maktlöshet och tårar över splittrade familjer. Och brännande ilska gentemot den som tror sig ha rätten att avsluta någon annans liv.

Det är en jävlig värld ni växer upp i, barn. Ibland finns inga ord som förmildrar. Men som hon sa, den norska tjejen som intervjuades av CNN; om en enda person kan uppbringa så mycket hat och ondska, tänk hur mycket kärlek vi kan skapa tillsammans.

Det goda vinner till slut. Det goda vinner för att det bara måste vara så. För att allt meningslöst ska få en mening tillslut. Och för att inget ska vara förgäves.

För att livet är så mycket vackrare än allt elände i världen.

Ordlös

När jag landat i dagen ska jag berätta lite om resan. Om sommaren. Om fasan i nyheterna från Norge som spred sig i sorlet bland brunbrända greklandsresenärer på väg från paradiset.

Men först ska jag andas lite frisk luft.

De små sakerna

Det är de små sakerna som gör det…

En spontan “ordna-barnvaktkväll”.

En enkel middag på Vapiano.

Ett osofistikerat besök vid casinots roulettebord.

En tidig morgon i motionssimsdelen av utebassängen på Eriksdalsbadet.

En schysst frukost i gräset, utan småmyggor (ja, barn då) att hålla koll på.

Nu jobb. Och packning.

Allt bara fint.