Bloggegot?

Att blogga är att finnas, eller…

Så sa i alla fall Kissie i den gamla DI Weekend jag läste igår. Jag håller inte nödvändigtvis med.

Frågan är ändå vad en liten hobbyblogg som den här ger för bild av avsändaren. Det finns ingen strategi eller inriktning. Inget mål för antal läsare eller annonsförsäljning. Och ingen ambition att provocera för att tränga igenom bloggbruset och sticka ut.

Jag har ingen aning om vad mina ord (och foton) förmedlar för bild av mig, men ibland kräks jag på mina egna inlägg. Så pretto, klämkäck, snusförnuftig och genomtänkt kanske. FY f-n vad triiiist i så fall!!!

Jag är inte särskilt genomtänkt i verkliga livet. (Utom i arbetet förstås.) Jag är energisk, lat, högljudd, barnslig, dominant, helt utan tålamod och i behov av ständig rörelse mellan olika projekt för att känna harmoni.

Jag inbillar mig att jag kan skratta åt mycket och skämta litegrann också.

Men här i bloggen verkar allt plötsligt så uppi-ändan-ego-viktigt-och-jagvetbästigt att jag vill strunta i alltihopa.

För mest av allt vill jag ha kul. Och jag vill att mina medmänniskor ska ha kul! Så kul som det går så ofta det är möjligt. Det är ju också en av meningarna med allt.

Men det framgår kanske inte alltid.

Advertisements

Gott för gamlingar

Jättemånga vuxenpoäng ryms i glädjen över den nya grytan jag fick av mina föräldrar i födelsedagspresent. De som känner mig vet att jag inte direkt är drottningen av långkok, men jag gillar tanken på hur goda pastasåser som ska puttra fram på spisen från och med nu!

Tack, älskade päron.


Lägger man dessutom till att jag drömmer söta drömmar om Mozartkulor (som jag smakade för första gången förra veckan) så är ålderskvoten med råge uppfylld!

Så mycket bättre

Det är väldigt svårt att inte gilla ett tv-program som tre generationer kan samlas framför, en helt vanlig lördagskväll.

Visserligen har barnen varit vakna alldeles för länge.

Och visserligen är reklamblocken alldeles för många – och långa.

Men Laleh är underbar och formatet är glimrande. Så mycket bättre än jag trodde.

Så enkelt är det

Jag är lat av naturen. Riktigt jäkla bekväm. Det har visserligen blivit bättre på äldre år men jag älskar verkligen att sätta till mig i soffan med en mjuk kudde under armen och en filt över benen.

Därför springer jag.

Jag tränar av ren trots mot minsta motståndets lag. Jag njuter mer av lugna stunder om de föregåtts av utmattande ansträngning. Jag vill inte enkelt välja det ena, utan behöver båda delar. Jag tjatar ofta om det med att slippa utesluta, jag vet. Jobbigt ältande. Men det är ju så enkelt.

Jag är ingen arbetsnarkoman men jag älskar att jobba. Jag är ingen hemmafru men jag njuter av hem och familj. Är heller ingen partypingla men gillar drinkar och dans på trånga dansgolv. Jag är ingen träningstjej men är beroende av träning. Och som ni vet är jag ingen bloggerska men gillar att blogga.

Så enkelt är det.

Näthatsdubbel

Är det inte lite överironiskt när Alex Schulman bloggar om Blondinbella som “en vidrig liten människa och jag hatar henne”, och klankar ner på hennes hybris och avsaknad av empati, när han själv byggt hela sin digitala karriär på dissar och högmod?

Han må ha rätt i sak, men hon är 20 år och tjej, han är 40 år och kille, och någonstans känns det som att hela den här klagosången är alldeles skev och i TOTALT ren från allt han själv efterlyser hos sitt hatobjekt.

Varför inte lite förståelse?

Empati?

Föregå med gott exempel?

Nej, just det. Så får man ju inga ökade läsarsiffror eller glada hejarop i världen 1 och 0.

Broken promise land

I en bil på väg mot Sundsvall kommer minnena tillbaka.

Nycklarna i låset till vår nya lägenhet i Vasastan, tre rum med vitmålade väggar och fiskbensparkett. Vi bar själva alla kartonger uppför de två trapporna och log mot varandra medan svetten rann och handflatorna brann. Här skulle vår ettåring få ett eget utrymme, här skulle vi laga stora middagar till vännerna vid gasspisen och hit skulle vi komma hem efter bröllopsresan till sommaren.

Och idag var det bara vi. Flytten tog tid men vad gjorde det. Vi släpade och drog, åt färdigköpt lunch på lastbilsflaket och våren var på väg att bli sommar i grönskan utanför vår nya port.

Det var en av mitt livs bästa dagar.

När kvällen kom var sonen fortfarande hos barnvakten och vi bestämde oss för att gå ut och äta. Medan han, den store, plockade kläder ur kartonger fyllde jag det nedsänkta badkaret, det i fin grå mosaik mellan stora vita kakelplattor, med hett vatten och doftande olja. Musiken kom från högtalarna i taket och det kalla vita vinet smakade bättre än någonsin när jag lade mig ner med glaset i handen. En ihoprullad handduk bakom nacken gjorde det självklart att sluta ögonen och tillbakalutad vila i stunden och de varma ångorna. Weeping Willows sjöng medan jag låg där och tänkte på allt som varit och allt som komma skulle. Två olikheter som kämpat, som bråkat, som slipat och anpassat. Två tjurar som stångats och två drömmare som vaknat upp till en verklighet som äntligen rymde allt vi hoppats. Harmoni, ett underbart och bortom ord älskat barn, ett fint hem på andra våningen i en stad vi kommit att passa in i.

När klockan blev åtta gick vi hand i hand mot Odenplan, nära nära precis som alltid. Sorlet från alla dem som precis som vi planerade kvällar, dagar och framtid att färglägga fyllde uteserveringen och gatorna där utanför. Vi var två i möjligheternas mitt. Livet rymde ingen besvikelse. Jag älskade, vi älskade och vårt barn väntade på att få komma hem till lägenheten som ännu inte fått liv av hans små bulliga fötter och bubbliga skratt. Snart kom morgonen.

Welcome home to my Broken Promise Land

Where the sun don’t shine

And the cold wind whines

Welcome home to my Never Ending Land

Where the skies are grey

There’s no star to lead my way

Några månader senare var tårar och hopplöshet det som präglade våra dagar i den fina lägenheten med vita väggar och fiskbensparkett, två trappor upp, vid en liten park i Vasastan.

Men det är en helt annan historia.

Det var då

I väntan på en dataöverföring på jobbet, hittade jag den här bilden på… Jennifer Aniston.

Det här är absolut inte ett av alla de här “haHA, kolla; en cellulit!”-inlägg som finns om världens kändisar.

Utan istället ett stort jihooooo för att mina semesterfoton teoretiskt sett också skulle kunna utvecklas åt rätt håll på resan mot 40.

Om man har tur.

Eller en riktigt duktig frisör.


Jennifer visar i alla fall att det inte alltid var bättre förr.