Pausknappen

Jag är inte den som bangar för en utmaning. Jag viker inte ner mig eller fastnar i gnäll. Jag tror att jag har koll på vilken sorts problem som är världsliga och vilka som förtjänar att hamna under lupp. Automatiskt dras jag till spännande målsnören och gränser värda att testa.

Därför blir det här ett lite motsägelsefullt inlägg i bloggen.

Det susar i mina öron och tankarna snurrar. Efter en höst i 180 och mycket få lediga timmar, har julen varit kort och intensiv med mycket fix och jobb. Jag räds tristess och överdrivet lugn, men behöver kontroll över situationen för att må som bäst. De senaste månaderna har jobbprojekten varit prioriterade på kontrollfronten, vilket har gjort att det egna välmåendet fått komma i sista hand. Alltid på väg, aldrig ett andrum, bara full fart mot nästa checkpoint. Mer otränad, mindre avslappnad, allt trängre perspektiv.

Det går för att jag bestämt att det ska gå. Mitt maraton är över för den här terminen och imorgon är tanken att vi ska sitta på ett plan mot Khao Lak. Jag har medvetet inte skrivit så mycket om resan i bloggen. Inte för att jag är rädd för inbrott medan vi är borta (vi har både larm och inneboende husvakt) utan för att hela mitt hjärta, min kropp och familjens bästa behöver den här veckan på paus. Jag vet att vad som helst kan hända. Feber och virus och stormar och olyckor kan sätta käppar i hjulet, och jag är inte den som blundar för fakta. I vanliga fall hade jag inte haft något emot lite glädje i förskott, men just nu är reservbatteriet på upphällningen och den här resan så betydelsefull för att hämta lite syre… att jag helt enkelt inte vågar andas ut ännu. Lika mycket som jag drivs av tusen järn i elden behöver jag en lucka ibland, och det var väldigt längesedan sist.

För ett par år sedan hade jag tagit det som ett tecken på svaghet att “behöva” en vecka på paus. Men nu, som VD och medgrundare till ett välmående företag, är äkthet något som går före fina fasader. Styrka är inte att alltid vara tuffast, styrka är att inte skrämmas av knycklorna som hör livet till. Och jag är inte ett dugg rädd för att känna mig utmattad. Precis som med löpningen vet jag att jag gjort mitt bästa när jag böjer mig ner och hämtar andan efter en knapp mil i tufft tempo. Jag är stolt och känner mig stark när jag vet att jag förberedde mig rätt men också siktar på att bli ännu bättre. En återhämtningspaus och så är jag peppad igen.

Likheterna med fysisk träning är slående. Jag behöver utmattningen för kicken, och rasten för ny motivation. Det ena funkar inte utan det andra. Så är jag konstruerad och därför hoppas jag att jag inte bloggar den här tiden imorgon, om det inte är så att Ving också fixat wifi på 12 000 meters höjd.

Jag gillar paus bättre än stopp.

Advertisements

Hon fick trillingar!

Lilla dottern önskade sig bara torn (?) och bäbisar i julklapp. Och bäbisar fick hon. Närmare bestämt tre stycken. Från olika håll.

Nu håller hon som bäst på att anpassa sig till livet med småbarn. Det ska bäras och nattas och tröstas och matas. Ibland ser jag henne gå förbi i dörröppningen med ett fast grepp om alla tre bäbisarnas fotleder, och nån slår huvet i dörrkarmen… Men bortsett från det hanterar hon uppgiften med bravur.

Okrispigt

Väldigt intressant med juldagspromenad i vårväder. Jag föredrar knarr under skorna och rosiga kinder, men man tager vad man haver. En sak är säker och det är att jag redan är less på julmat. Dock inte på julöl. Nu väntar en lugn kväll med absolut inga planer alls.

Sve-Eng

Nu är mina föräldrar och bror på plats här i Enskede, och vi har firat farsans 60-årsdag i efterskott. Äntligen fick vi ge honom presenten som inte infaller förrän 15 juni, nämligen då hela ligan drar till Ukraina för att se Sverige möta England i EM-slutspelet.

Ha en riktigt God Jul, du käre bloggläsare!

I en närliggande del av Sthlm

Ganska nära mig bor en småbarnsmamma förklädd till rockbabe. Med henne får man säga vad man tänker och behöver aldrig tänka på vad man säger. Hon bemöter trötta suckar med att själv sjunka ner i fåtöljen och säga att det är jävligt jobbigt ibland. Hon bemöter energitoppar med att förtjust ropa att om en kvart vankas det spontanmiddag hos oss, ta med era barn och kom!

Jag känner mig så lyckligt lottad när jag en mörk decemberdag stapplar ut från hennes farstubro i sneakers jag inte ens orkat dra över hälen, ser våra barn kramas och fattar att ingenting är finare än den krassa verkligheten. Tack och lov för alla människor som gör oss till precis de vi är.

Här bor Kajsa:

http://blogg.mama.nu/enannandelavsthlm/