Om hen igen

Ser att hen-diskussionen blossat upp. Igen.

Såhär tyckte jag för ett år sedan. Såhär tycker jag fortfarande. Hen är helt åt fanders!

5/2, 2011 =

Läste i förra helgens kvällstidningar att en förskola i Stockholm dragit genusfrågan till sin spets, genom att ha detta som huvudinriktning i pedagogiken. Könsneutralt förhållningssätt och aktiv bekämpning av särbehandling av det ena eller andra slaget, med t ex dockhörna ”för tjejer” och byggrum ”för killar”.

Så långt är jag med på tåget. Tjejer har precis lika stor rätt att få uppmuntras som tuffa och högljudda, som killar har att få vara mjuka, pyssliga och experimentera med roller.

Visserligen tycker jag att det är så självklart att det förstås ska in i alla förskolors naturliga verksamhet, att det nästan blir fel när man måste bryta ut det som en usp för verksamheten. Och känns mer som ett modernistiskt sätt att positionera sitt ”varumärke” utifrån något som verkligen engagerar. Skit samma, det var inte dit jag ville komma.

Utan hit:

Man berättade i artikeln att man ofta omnämner barnen som ”hen” istället för hon och han. Så viktigt var detta, att man till och med skrivit om ett antal sånger för att få in det här könsneutrala ordet i texterna.

Alltså. Jag orkar inte. Jag får kvävningskänslor över saker och ting som i all välmening går ett litet steg för långt och blir så uptight överallvarligt att det känns rabiat.

Förklara för mig varför en pojke inte får vara ”han” och en tjej ”hon”! (Och nej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det inte är själva poängen i deras resonemang, men likväl ett resultat av hur man bemöter sakfrågan.) Förklara för mig hur de fysiska skillnader i längd, vikt och styrka som uppstår i tolvårsåldern ska förklaras med ”hen”. Tjejerna kommer att förlora mot killarna i 60-metersloppen. De kommer att ha sämre kraft i niometersskotten på handbollsplanen. Och det blir väldigt besvärligt att kissa mot ett träd på skolutflykten i november.

Tjejer behöver sin rätt till hårdhet, precis som killar till mjukhet. Det är inget snack om saken. Och vem som ska få ha rosa eller blått, klänning eller jeans, det kan väl vi en gång för alla bara låta vara en öppen fråga. Så länge det finns folk som väljer de jäkla kattungarna på tröjorna till sina döttrar, fortsätter kedjorna att till tillverka dem. Easy peasy.

Men! En förskola är ingen förvaringsplats för småbarn. Det ÄR träning för verkligheten, förberedelse för att bli mindre liten, större, stor. Och snopp och snippa ger inte förtur på en viss prägling av karaktär i sig själv, men de sitter ju där. Ungarna har hittat dem, you know. Det finns en skillnad, och tro mig; den behöver förklaras. Det fixar i alla fall jag inte med ”hen”.

Pojkar och flickor blir män och kvinnor när tiden går. Och kvinnor får göra karriär och män får vara hemma med barn. Men om vi låtsas som att det inte finns några skillnader alls, hur tar vi då fram det bästa i våra barn när verkligheten kommer ikapp?

”Lilian, du springer inte lika fort som hen för att hen är större än dig och det är bara att gilla läget, träna hårdare och hoppas att det leder till att du tar hen nästa gång.”

Inte min melodi. Så sant som jag heter Linda, är lång för att vara tjej, frispråkig för att vara människa och föredrar brallor framför kjol nio gånger av tio. Ibland köper jag rosa kläder. Både till min dotter och till mig. Min son fick en tröja med bilar på för att han verkligen ville ha den. Håller jag på att fördärva jämställdhetsarbetet totalt, eller kan vi enas om att utsida är utsida, insida är insida, och att skillnader inte behöver vara av ondo?

Fed up på Fejjan

Ja, jag tror att det är såhär. Många är spytrötta på Facebook som för länge sedan mist sin forna glans, men få vågar lämna leken av risk för att stå utanför och missa något halvkul. Jag tycker fortfarande att det är ett bra hjälpmedel för nätverkande och supertrevligt när någon har nåt intressant att säga, men privat och oftast känns tummarna ganska nedåtgående för tillfället.

Jag har röstat. Du kan säkert gissa på vad.

Hur ställer du dig till Facebook 2012?

Söt-tipset

Ta valfritt barn mellan ca 6 månader och tre-fyra års ålder.

Sätt dig bredvid, så att du ser knatten i profil.

Ge barnet något med sugrör att dricka. Just sugröret är mkt viktigt i detta lilla koncept.

Invänta påbörjad dricksession.

Titta sedan hur överläppen liksom bullar upp sig över sugröret när barnet släcker törsten.

Mycket gulligt. Varje gång.

Gott på måndagsmötet

Imorse testade vi ett nytt grepp på byrån. Vi känner varandra ganska väl vid det här laget och fick därför kort redogöra för vår bordsgrannes helg så som vi trodde att den hade sett ut.

Många hade många rätt.

Ingen trodde att jag hade bakat hallongrottorna som stod på fikabordet.

Det hade jag inte heller. Det var tvååringen.

Din digitala identitet

Ikväll var jag väldigt nära att skicka en beställning till ett av de företag som hjälper dig att städa upp i din digitala identitet. Det går ju att rensa bland bilder och länkar som rör ditt namn, och även om de inte försvinner från nätet så blir de där oönskade taggarna svårare att hitta.

Så många gånger jag drömt om att kunna radera allt som har med det gamla Robinson att göra. Tänk att få slippa den tunga ryggsäcken, slippa Google-träffarna som ibland dyker upp från någon ny kontakt, och få bli totalt fri. Särskilt nu när det gått så lång tid och jag har egna barn och ett eget företag att värna om.

Jag ville skicka det där mailet idag.

Men mer ändå vill jag nog visa att det aldrig är försent. Även om du gör bort dig – i skolan, på jobbet, julfesten… eller inför fyra miljoner svenska tv-tittare – så är det inte slutet på något. Världen stannar inte. Det kan alltid vara en början på något bättre.

Även om länkarna på nätet försvinner med ett städföretags hjälp, så är de en del av min bakgrund. Idag är de några av de mest värdefulla lärdomar jag bär med mig. Jag är inte rädd för att bli påmind eller att andra ska påminnas; länkarna får ligga kvar för de är en del av mig och har gjort mig till den jag är. Min digitala identitet är full av missprydande fläckar, men vem har sagt att ett liv utan ärr är något att sträva efter? Oavsett om de syns på nätet eller ej.

Terapi, tänker du. Tjejen är besatt av det förflutna. Jag hoppas att det är precis tvärtom. Vi kan inte förändra vår historia, och idag insåg jag att jag faktiskt inte vill göra det heller.

God kväll, kära du som läser. Nu säger vi god natt!

Bebisverkstad då

Lika mycket som jag ogillar begreppet “livspussel” (uschabuscha!) känner jag avsmak för den “bebisverkstad” som många använder när de försöker bli gravida.

Ni är smarta, mina läsare. Jag behöver inte trassla in mig i långa förklaringar om allt som känns så åt skogen med just det ordvalet. Ni hajjar.

Nu vill jag klargöra att jag gillar Josephine Bornebusch, utan att känna henne förstås. Jag gillar hennes stil, hennes blogg och skådespel. Och visst vinklar kvällspressen hej vilt. (Nu känner jag mig färdig med inbäddandet, här kommer poängen.)

När jag läser artikeln om hur hon tänker klämma in – och ut – ett barn mellan nu och nästa filminspelning så blir det så fel. Tänk på alla som kämpar i åratal, som aldrig blir gravida eller får missfall efter missfall. Som sliter och som slits av försök och misslyckanden. Så jobbigt det måste vara att läsa orden om att här har vi en lucka i kalendern, då beställer vi en leverans till dess, så, klappat, klart och så lite bantningsplaner på det också.

Jag vet. Jag VET. Man kan inte alltid tänka så jävla seriöst om allt. Ingen är felfri. Man måste vara lättsam ibland. Se bort från allvaret. Jag får skärpa mig.

Men så tänker jag att tänk om det inte går så lätt då. Tänk om Josephine också blir en av dem som får byta hopp mot förtvivlan, tro mot evig kamp varje månad.

Kanske känns den där artikeln inte så himla härlig då. Det är allt jag säger. Det var allt. Så. Nu är jag klar. Nästan. Ni fattar att jag inte sitter här och klankar ner på någon va. Jag menar inte att låta bitter. Men jag tror på tacksamhet, inte på att ta saker för givna. Återigen, ni fattar. Nu slutar jag. Så. Slut.