En seg groda

Grodan Sergel var platsen för kvällens tjejmiddag med Sundsvallsbästisarna.

Snabbt gick det inte.

Och grädden var sur, så Irish Coffee kunde man inte få.

Men stället är ju trevligt, personalen gullig och maten god. Inte dyr. Helt ok alltså, men precis som förra gången kan det nästan kvitta när sällskapet är av finaste guld.

Sakta i backarna

Det är inte det att jag är less. Jag tycker om att läsa om kungahuset, förmodligen för att jag bejakar min inre skvallertant och gärna gläntar på dörren mot andra världar.

Men här är jag beredd att avstå mitt guilty pleasure.

Kan de inte få ha sina promenader i fred. Kan de inte få leva lyckliga i bebisbubblan medan den varar. Allt är så skört och tårar av både glädje och ilska rullar så lätt under de första rosiga dagarna av nytt liv.

Kan de inte få ha sin tid i fred en stund.

(Dubbelmoralen i att återpublicera bilden… jag vet. Men ni förstår min poäng: Inga fotografer i buskarna, inga bilder att titta på.)

Redo för sängen

Ok. Om jag skriver det nånstans så MÅSTE jag ju göra’t.

Jag ska gå upp kl 05 för att träna. Bara en gång. En morgon. Kolla om det går.

Jag känner mig själv. Är bekväm av mig. Förhandlar med mig själv som vi Vågar ofta gör. Därför har jag redan bytt om till (rena) träningskläder.

Sambon raljerar och frågar om han ska hämta träningscykeln och några hantlar så att jag kan ligga kvar och träna i sängen imorgon bitti.

Ha! Skrattar bäst som skrattar sist när vi går där och flexar till oss i trägårn i juni!

Vi ses kl 5 dårå.

Fem.

F. E. M.

Gonatt.

Självplågeri

När folk undrar hur jag kan se på Youtubes trafikolyckor och dokumentärfilmer som Gazas Tårar, svarar jag alltid på samma sätt. Jag tror att vi behöver öppna ögonen för det mörka om vi verkligen ska kunna ta tillvara på ljuset som finns. Att ta av skygglapparna öppnar hela hjärtat för förmågan att se lyckan och storheten i det lilla.

Sofias Änglar kan vara undantaget som bekräftar regeln. Det är så hjärtknipande genomsorgligt att följa barnfamiljer i sjukdomar, död och djupaste sorg. Även om programidén bär på hopp och nystart, är det svårt att se något mellan tårarna som fylls på i ögonen.

Att inte uppskatta det som finns omkring oss, det måste vara det största misslyckandet som finns. Näst efter att stanna på en plats vi omöjligt kan se något vackert i. Vissa saker går att påverka och vissa går inte. Det är allt jag säger.

Lite all over the place

När Mamas bloggplattform förändras samtidigt som det är mycket på jobbet och vårljuset gör att inspirationen är både här och där, då är det svårt att få något riktigt bra flyt (eller djup) i bloggen. För min del handlar det dock om att komma ihåg att bloggen skrivs utan krav, den ska bara vara en ventil, en plats där orden får komma fritt precis som de vill.

Så om bilderna blir enformiga, inläggen korta eller variati0nen uteblir för en stund så bekämpar jag min spontana önskan om att be dig om ursäkt. Inte heller tackar jag för någons tålamod. Vi hänger ju här tillsammans och en trygg vänskap är inte beroende av några snabba kickar. Det tycker jag är härligt! Hoppas du håller med.