Tillväxthack

Somliga stunder flyter det bara på. Glädje och lättja får oss att hurra, klappa händer och skriva lättsamma blogginlägg.

Andra gånger hakar tillvaron upp sig. Skivan hackar och snubbeltråden trasslar. Ibland utan uppenbar orsak. Jag tror att det är då – och så – vi växer. När allt inte flyter friktionsfritt tvingas vi reflektera och av motståndet blir vi starkare. Även i de fall det bara finns i våra huvuden.

Happy Valborg, käre läsare. Nu är det försommar!

Advertisements

Att vara där

För ett tag sedan hamnade jag i en digital diskussion kring huruvida det är bra eller dåligt att dygnets 24 timmar allt mer flyter samman i form av uppluckradedelar som fritid, arbete och övriga plikter.

Farligt, tyckte någon. Man behöver koppla av och koppla bort. Och det håller jag förstås med om, dum vore jag annars.

Men är det inte människans typiska natur att dra allt till ytterligheter? Vi kritiserar gärna de telefonsurfande medmammorna i lekparken men glömmer bort att försöka se hela bilden.

Vi kanske ska komma ihåg att det inte VAR bättre förr. Det var knappast så att åkern plöjde sig själv eller att potatisarna skalades av städhjälpen. Nej, sysslorna sköttes och ungarna hängde med. På ryggar, som medhjälpare, i korgar bredvid. Och dra på trissor, faktiskt lekte barnen alldeles av sig själva också. Utan vuxen coaching, med ständiga taktpinnar som dirigerade vägen.

Ny teknik innebär nya möjligheter. Helg är helg och vila är vila, precis som det alltid varit. Men med de nya kommunikationsvägarna kan kontorstider förkortas och kontaktytor maximeras, så att vi får MER gjort på samma timmar. Jag kan rekrytera, kommunicera och budgetera från en bil på väg till fjällen. Svara på ett viktigt mail från crosstrainern om jag vill.

Det är ingen som tvingar oss att tycka någonting, det viktiga är att vi agerar efter viljan vi bär. Jag väljer att driva ett företag samtidigt som jag prioriterar familj och mig själv. Jag ses ofta med smartphonen i högsta hugg. Men jag vet alltid vad mina barn ätit till lunch, hur många kulor de spelat bort under dagen och vilka favoritstrumpbyxor som “blev lite kissiga” när lek lockade mer än toalettbesök.

Jag tackar tekniken för möjligheterna att slippa välja bort.

Dagsform

Jag undrar hur det kan komma sig att olika dagar framkallar olika känslor i kroppen, både fysiskt och psykiskt. Idag KÄNNER jag att det är torsdag, på alla sätt och vis. Konstigt egentligen, det är ju bara dygn som kommer i ett visst namn.

Inte mig emot. Jag gillar lite lagom omväxling som ni vet.

"Mitt barn"

Innan jag själv blev förälder återkom jag ständigt till känslan av att vilja göra mina föräldrar stolta. Visst har jag säkert misslyckats från gång till annan, men en ledstjärna har för mig alltid varit att ge de fantastiska personer som födde och uppfostrade mig anledning att glädjas. Nu när jag själv är någons mamma vet jag ju att motsatsen nästan är ogörbar. Stoltheten och förtroendegrunden är så stark att utrymmet för misstag är som ett gigantiskt och förlåtande skyddsnät, när allt inte är perfekt.

Men så öppnar jag Aftonbladet. Stirrar rakt in i rättegången mot Breivik och ser hans kyliga leende. Någonstans sitter hans föräldrar med vetskapen om att de är hans, hans är deras. Jag undrar hur det går att hantera. Att någon som en gång varit ens ansvar men nu inte är det, begår handlingar som inte kan kläs i ord. Någonstans är det någon som tittar på de outhärdligt autentiska rättegångsbilderna och när alla andra ser ett monster, så ser de sitt eget barn.

Mörkret i det. Kompakt och omöjligt att föreställa sig.