Att konservera

– Jag hoppas du vet hur bra du är, säger jag till Elis när vi sitter framför OS-sändningarna i soffan, bara vi två.

Njaa, jag vet inte, svarar han släpigt och plirar med ögonen. Och så lyser han upp:
– Men jag verkar vara jättebra!

Åh jösses vad jag hoppas att den känslan får fortsätta sitta i varteviga år som kommer.

Advertisements

Inte krångla till det

Att inte se sig själv eller omgivningen utifrån, utan bara vara i situationen, det är en ibland svårfunnen rikedom som inte går att beställa med guldkort.

Idag har varit precis en sådan dag. Långt bort från champagne, rivieror och dyra tygstycken ligger Furuvik. Här finns lyx och sällsynt skönhet så som blyga orangutanger, för trånga karuseller och ett litet fiskeläger med pannkor för 50 spänn.

Här förgyller skrattande barn tillvaron. Treåringar rider för första gången iväg bort från tårögda stolta mammor. Hjälmen som ett överdimensionerat bowlingklot på ljusrufsig skalle. Den fortfarande så bebisbulliga rumpan lite på sned över sadeln, och små vitnande fingrar som krampaktigt men fullkomligt självsäkert visar att det går. Jag kan, mamma! Alldeles själv.

Sjuåringar lägger veckans tjuga på bricka nummer 14, och vinner två onödiga men glädjespridande kilo choklad på tivolit. Ögon som glittrar av insikten att ingenting är omöjligt och tänk att vi vann fast alla andra köpte nummer för flera hundra! Får vi smaka fast det inte är lördag?

Två vuxna går hand i hand och pratar om tacksamhet som aldrig får glömmas bort.

Idag har vi haft det så himla härligt i regn och sol, i djungel och aplandskap, med lätta ord och blöta pussar.

Och det krävdes inte ens en ansträngning för att komma till insikten. Den fanns där hela tiden. Alldeles självklar.

Höstinspo

Det slår aldrig fel. Idag är det den sista juli och den här tiden på året kommer energin och inspirationen alltid till mig som ett brev på posten.

(Hmm, jag tror att det kan ha något med avkoppling och semester att göra…)

Ingenting känns betungande och jag vill bara starta upp nya projekt privat och på jobbet.

Vår bästa tid är nu!

Skulle inte ha något emot att blåsa runt i den här outfiten från Zara när vinden viner och löven yr om ett par månader.

Utläst

Två böcker på två dagar.

Båda uppföljare på tidigare slukade episoder.

Inget mästerverk på något håll, men klart läsvärd är storyn om Anna och Mats. Elsas Hemlighet är mer något jag tog mig igenom för att avsluta trilogin, och det finns inget att klaga på eftersom jag visste vad som väntade efter del 1 och 2.

En fallstudie…

… i modernt biljettkaos levereras såhär på morgonkvisten, live från Göteborg.

Först hade lillebrorsan glömt sin Brucebiljett (“helt ärligt, jag hade inte ens en TANKE på att ta med någon biljett från Stockholm”) och efter en makalöst dyrköpt reservbiljett på plats utanför arenan var det dags för ett lite mer väntat bakslag:

“Din biljett är fake, tjejen”. Något som jag anat men inte haft möjlighet att få bevisat trots digitala besök hos både Globen och Polisen. “Bo Johansson” hade tydligen köpt och sålt ett tusental totalt ogiltiga biljetter till Springsteen och det var m å n g a besvikna fans utanför arenan som skulle viga sitt liv åt att snoka reda på den förfalskare som lånat hans namn för att lura naiva konsertälskare. De börjar nog sin jakt redan idag.

Jag känner mest att jag får skylla mig själv, och jag och Adde började istället en omedelbar jakt på ytterligare en biljett. Den återfanns i Ullevis ordinarie biljettkassor där trängseln var stor och för varje jubel visste vi att möjligheten att hinna få en åtråvärd papperslapp med entré till innerplanen minskade. Inifrån arenan hördes introt till öppningslåten. I samma ögonblick drogs avspärrningsbandet BAKOM våra ryggar, och för ett osaltat pris fick jag så tag i en av de absolut sista biljetterna som såldes till Bossen i Göteborg igår.

Vi fick uppleva en lång (!!) och makalös konsert med Badlands och Dancing In The Dark som absoluta höjdpunkter. Efter konserten mötte vi upp våra föräldrar som vi inte hade behövt leta så frenetiskt efter under spelningen – för de blev nämligen taggade med gröna band vid entréerna och guidades till bästa platserna längst framme vid scenen!!! Olika falla ödets lotter… Jag är givetvis inget annat än superglad för deras skull!


Köp aldrig en sån här biljett i andra hand! Fy på mig som borde ha koll på detta i och med mitt yrke! Lesson learned.


Väl inne på arenan var det värt de 15 varvens löpning runt Ullevi med allt plattare plånbok för detta minne för livet…


… tillsammans med den familj jag älskar så högt.

Nu snart mot tåget. Tack och lov är det inte “Bo Johansson” som står för biljetten idag.