Ickefråga

Om jag kan tänka mig fler barn på några års sikt?

Jovars.

Advertisements

Långrandigt

Ni vet. Barnet som ännu inte lärt sig prata rent sjunger pipiga sånger på repeat och det är så gulligt att man dör.

De första 50 gångerna.

Upprepning 51 blir liiiiite irriterande.

Vid 60 mutar man med frukt och tuggummi om den lilla sångfågeln kan tänka sig att välja en annan melodi.

Och uppe på 100 i rad, lämnar man rummet med ursäkt om att korna behöver utfodras.

Så visst, när Lilian klämmer i med den lilla katten ännu en gång efter en halvtimmes oavbrutet sjungande så vet man vad som väntar. Och det är klart att jag älskar att höra tonerna om och om igen. Men när hon stannar upp efter näst sista raden i sista versen, och med uppspärrade ögon förskräckt utbrister: JAG GLÖMDE FAREN, JAG MÅSTE BÖRJA OM!!!

Då prövas tålamodet. Litegrann. Särskilt eftersom hon bara fick en blackout, för den där pappan var med vareviga gång.

Lille katt, lille katt,
lille söte katta.
Vet du att, vet du att,
de blir mörkt om natta.

Lille gris, lille gris,
lille söte grisen.
Om du frys, om du frys,
så gör eld i spisen.

Lille ko, lille ko,
lille söte koa.
De va ho, de va ho,
ho som sket på broa.

Lille mor, lille mor,
lille söte mora.
Ho fick skor, ho fick skor,
men dom va för stora.

Lille far, lille far,
lille söte faren.
En sån karl, en sån karl,
de e tur vi har’en.

Lille ja, lille ja,
lille söte Ida.
Ja vill ha, ja vill ha…

JAG GLÖMDE FAREN!!!

…rotemos till midda’.

Morgonstund

… har svett i strumporna.

Täcket är mjukt, sängen varm. Mannen trygg, barnen snusiga (inte tobak!). Timmen är tidig och i hjärnan pågår en kamp mellan det goda (självplågeriet) och det onda (mysbekvämt).

Idag vann rätt lag. Löpningen avklarad och jag pustar ut på farstubron medan ljumma vindar och solens tidiga strålar ramar in kvarteret som sakta vaknar till liv.

Jag är pigg och redo för en ny dag på kontoret.

När reklamarna klappar takten

Bloggar i största allmänhet bjuder ju på en mer eller mindre välbalanserad wok av outfits, spaningar, dagens, detaljer, Spotifylistor och bildbevis.

I största allmänhet alltså.

Tills man fastnar för reklambloggarna. (Som i reklamfolkets bloggar. Inte smygmutade produktplacerares.)

I reklambloggarna festas det oftast på Manhattans tak. Spellistorna är som ett ädelt pärlband av gnistrande skatter. Bilder som hade sett skräpiga ut på annan plats, sjuder av estetisk eufori och perfekt färgmättnad. Formuleringarna är spetsiga och träffar hjärtat (eller hjärnan) mitt i prick. Varje gång.

Och vännerna, vänner. Man funderar på om de finns på riktigt. De kommer mitt i natten över halva jorden för att torka tårar och röka cigg mot sträva tegelväggar. När de fotas ser de typecastade ut för vilken Gul&Bla-annons som helst. Det tas gruppbilder i fotoautomater och hånglas i gatuhörn under vinterns första singlande snöfall, alltid i Hollywoodsken från de coola nattklubbarnas slitna entréskyltar i neon.

När reklamarna bloggar gör de det med stil.

Till skillnad från oss övriga marknadskommunikatörer då.

Samma bransch, samma övertygelser, men en ocean av coolhet emellan.

Hatten av.


Se bara! Skärmdump från fenomenala Sandra Beijers blogg. Läs och njut.