En saga om en katt och en hund

En gång i teknikens tidevarv fanns det en liten flicka med guldlockigt hår och pliriga ögon som just börjat sin upptäcktsresa i världen. Vart hon än vände sig och vad hon än tog sig för slog det gnistor om hennes ambitioner. Järnviljan noterades på håll av de främlingar som kom i hennes väg. “Ojoj”, kunde föräldrarna höra hur det tasslades på avstånd. “Den där vet vad hon vill, du.” Ögonbryn höjdes och händer slogs för munnar när den lilla flickan antingen skrålade barnsånger för full hals från lämplig restaurangsoffa, eller lade sig med pannan i golvet bankandes med knutna nävar mot marken, bara för att den röda åkbrandbilen på ca 25 kilo inte packades med i resväskan på solsemestern till sydligaste Europa. Ofta avslutades dagarna ändå med hundra fjäderlätta pussar som lämnade treåringens plutande hallonröda mun och landade hjärtevärmande på mamma, pappa och storebror.

Nu kom det sig så att den lilla flickan hade ett alldeles utomordentligt sinne för omsorg av allt som befann sig i storleksordningen mindre (än henne), och därmed kunde betraktas som BEBIS. Hon pysslade och donade med Barbies och actionfigurer, bäddade ner smurfar och flaskmatade gamla teddybjörnar. Dockor hade hon i överflöd, men Gud nåde den som använde just den benämningen. Föremålet som ägde ett speciellt rum i hennes hjärta var förstås en hundvalp, en bebishund i svart och brunt som den här sommaren låg i hennes famn och blev struken medhårs all vaken tid. När skymningen föll och människobarn gjorde sig i ordning för natten fyllde den lilla flickan en brödkorg med sina allra finaste sommarklänningar, och bäddade ömsint ner hunden vid sidan av sängen. När dagen grydde väckte hon vovven och bar honom med sig på alla små och stora äventyr för förbipasserande människor att beskåda. Modersinstinkten lyste i hennes ögon så fort någon frågade om husdjuret, eller ville stanna och klappa. Stolt öppnade hon upp famnen lite så att den mjuka hunden kunde beskådas eller få ett ömhetsbevis från den vida världen och människorna där i.

Plötsligt en dag fann den lilla flickan att hon inte var ensam. I en kö på en busshållplats under solens gassande strålar mötte hon en annan flicka bara centimetrar bort. Samma längd, samma uppsyn, lika böljade sommarklänningar… och minsann: Ett ulligt, gosigt knytte även i den famnen. Tiden stannade. Lyckan i vår huvudpersons ögon gick inte att missa ens från månen. Här förenades två systrar som aldrig tidigare mötts i en livsuppgift större än universum. Varsin bebis, delad omsorg och en oändlig stolthet i blick, rygg och hela sin lilla uppenbarelse…

Tills den andra “hunden” sa MJAU! Och den andra pappan höll upp en sprängfylld barnryggsäck med kommentaren: Vi har tio till här, det är bara katter som gäller nu.

Och just precis här var det något som förändrades. Tre i familjen tittade ner på den minsta som nu höll sin hund lite strypfarligt och förstrött under ena armen. Blicken var långt borta. Några timmar senare stod samma gäng inne på taxfreebutiken och doftade på presentparfymer (eller nåt) varpå ett ljudligt och bestämt KOM! hördes nerifrån midjehöjd. Det var den lilla flickan, för en gångs skull utan sin lilla voffsing i famnen. Nu släpade hon sitt följe till leksakshyllan där hon resolut gled ner på knä framför en kartong med ett vitt pälsunderverk.

“Jag vill ha en katt”, sa hon bara. Torrt, krasst, konstaterande. Och så lade hon huvudet på sned, strök med handen över djuret i leksakshyllan och sade med sin pipiga lilla stämma: “Jag ska ta hand om dig, var inte orolig. Du ska heta Wilma och du får bo hos mig. I mitt rum. Jag är en tjej och du är också en tjej. Vi är inte killar.”

Jag tror att jag har hört om det här. Hur man i en gisslansituation ska vara så personlig som möjligt. Fylla tomrum med innehåll. Ge liv och identitet till neutrala figurer. Fast vem gällde det nu igen..?

Om hon tog katten som gisslan? Nejdå, det behövdes aldrig. Den rollen har hennes två föräldrar så tydligt uppfyllt.

Före:


Efter:


Stackars vovven. Och gisslan förstås. Hur tar vi oss ur det här maktlösa dödläget egentligen?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s