Mäts kärleken i tid?

Hos Blankens ställs en bloggfråga om hur föräldrar (fast tydligen specifikt kvinnor) klarar av att kombinera småbarnsår och heltidsjobb. Insändaren bygger sitt resonemang INTE kring dåligt samvete, utan kring moderskärlek som blir smärtsam om de, eller VI, inte spenderar så mycket tid som bara är möjligt med våra barn när de är små.

Ojoj. Här blir det invecklat.

Först kan man ju konstatera att det “samvetsbefriade” inlägget jobbar emot sig själv. För så snart vi föräldrar, mest mammor då, börjar märka och mäta varandra i former om tid och fysisk närvaro med våra barn, så finns det risk att vissa känner sig som förlorare redan innan avspark. Nämligen de som väljer bort att vara hemma till förmån för hårdare arbete, fritidsintressen, nöjen. Här har vi satt barn till världen och så väljer vi att inte vara med dem så mycket vi kan?! How rude! Eller smärtsamt då, enligt insändaren.

Insikt nummer två är att småbarnsåren per definition inte varar för alltid. Tvärtom svischar de förbi väldigt snabbt hur många barn vi än välsignas med. Det kommer en dag när liten blir större och knallar iväg till förskola för att lära sig om trianglar, mossa och vattnets väg mot havet. Men framförallt om självständighet och anknytning till andra än sina närmaste. En förberedelse för skolan, för resten av livet. Och visserligen går den biten att lösa på andra sätt men dagen kommer då små leende ansikten försvinner iväg till grundskola mellan kl. 8 och 14 och därefter bönar och ber om att få leka och äta middag hos annan familj. Är det kärlek att hålla kvar, eller tvärtom att släppa fri?

Att som slutkläm konstatera att bara alla gör som de vill och följer sin egen övertygelse blir allt bra, det vore enkelt men också för lätt. För så länge det finns frågor måste det finnas svar. Just nu vill jag berätta för skribenten att hon fått alltihopa om bakfoten. Alla är inte stöpta i samma form. Kommer det en dag då det gör ont att gå, då ska jag göra allt i min makt för att dämpa smärtan genom att stanna. Kommer det en dag då tårar rinner och mjuka händer vill hålla kvar, då ska jag gå mer sällan, kortare tider. Men att det finns en enda människa som tror att kärleken får stå tillbaka när dagens kvinnor lämnar hemmet för att jobba och sätta även sig själva i första rummet, är en provokation i sig. Tvärtom är ju känslorna för barnen (modersrelaterade om man så vill) själva grunden till allt. De gör allting mindre viktigt och mer betydelsefullt på samma gång. De driver mig framåt men alltid också tillbaka till samma trygga landningsplats. De är grunden till det mesta av min lycka.

När jag går kl 7 eller kommer hem kl 17 – till och med ibland 21 – så gör jag det inte som en halv människa tärd av att ha varit ifrån mina barn och deras pappa. Istället blir längtan ytterligare ett positivt klister som håller oss ihop. Kärleken blir större ju mer vi ger. Och den räcker till såväl barn, familj, arbete, vänner, nöjen och egon om vi vill att den ska göra det. Låt det aldrig bli en fråga om att kämpa emot, när det faktiskt handlar om val vi gör för att få den att räcka för evigt.

Störst av allt är kärleken. Den som inte gör ont.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s