Morgonstund…

Tänk vad charmigt ärliga de är, de små treåringarna. Vi sitter på badrumsgolvet, jag och min dotter. Delar en tidig morgon, hon i mysigt täcke och jag påklädd med sminkrutinens plikter framför mig. Loreen på hög volym. Undrar vad du vill bli när du blir stor, säger jag. Kanske sångerska eller polis.

Hon tittar upp och funderar. Ser mig i ögonen och att hon hittat ett tankespår, det märks tydligt.

Mamma, säger hon krasst och viker inte med blicken från mitt ansikte. När man blir stor, då blir man ful.

Jahapp. Det var den morgonen det.

Loreen & löpning

Ja, inget snack om saken. Bästa albumet just nu är Loreen, och här är ett av favoritspåren:


Började dagen med lite löpning, och även om det inte gick superfort var jag ändå nöjd med prestationen…


…tills kvällen kom och Thomas tog “en liten runda” han också.


Han har ju iofs tre års försprång, den gamle gasellen.

En bebis

Så har de fått sin andra flicka, paret Schulmans. Grattis måste man ju säga.

Grattis till den enskilt mest berikande upplevelsen vi någonsin får vara med om. En växande mage, ett krympande tålamod och så otympligheten, förväntningarna, tröttheten.

Som följs av den plötsligt destinkta instinkten att skärpa sig när det väl är dags. Fokusera, stänga ute, uthärda. Hur smärtorna som skär genom märg och ben någonstans mellan liv och död ändå är så positiva mitt i alltihop. Hur ansikten som pratar och armar som drar är nödvändiga men ovälkomna. Hur kroppen blir någon annans, inte min, välkommen att ta del av det som bjuds.

Men sedan. I lugnet. Nya ögon tittar för en sekund. Skrynkliga små låtsashänder omsluter ett vuxet finger och en alldeles perfekt liten mun söker mat i livets första minuter.

Det är kärlek utan språk och mening utan mål. Det är bara så överväldigande, omvälvande, skälvande att få hålla i det här lilla barnet som två har skapat. Att klä på de små strumporna för första gången, att få den pyttelilla mössan över ett huvud som känns så mjukt och skört. Att vakna flera gånger den första natten, sträcka ut en hand och stryka miraklet över ryggen, känna andetagen. Är det sant. Är du min. Är jag vaken eller är drömmen för vacker för att vara på riktigt.

Ett nytt liv blir en ny tid, inget någonsin som förut. Att älska så hjärtat inte räcker men inget går sönder för allt är perfekt. I nuet, i stunden, i det oförglömliga ögonblicket när bebisar föds.

Hur kan man nånsin säga aldrig mer.


Bild från Amandas blogg.

Bästa presenten

Igår åt jag middag med två barndomsvänner, vi började på B.A.R (gott!) och fortsatte till Nobis (trevligt!).

I födelsedagspresent fick jag vackra handgjorda örhängen, och magiska hårsnoddar från Marc Jacobs. Slut på glittriga rosa gummiband lånade av dottern, och dessa kan jag utan problem bära runt handleden när de inte behövs i håret.

TACK, flickor. För kvällen och allt.