Bikten

Förlåt, förlåt, förlåt.

Det låter superhemskt och man vill inte tänka på vad som hade kunnat hända om det funnits barn med i bilden.

Men när jag ser framför mig gruppen av vuxna turister som betalat för att på led trycka ner sig i delfinernas vatten, och där få rätt att utöva “fri lek” och plaskande med djuren… Då känner jag någonstans inom mig att jag ändå förstår aggressionen. Ur delfinens perspektiv då.

Förort

Som hemma i gamla Sundsvall är det, när vi möter upp nyfunna vänner på lokala pizzahaket i Enskede. Jag kommer inspringande direkt från jobbet, de har delat en Irish Coffee. Vi pratar om våra söner som går i samma klass, men mest om livet, musiken, drömmarna och tankarna. Vi hälsar på bordsgrannar och restaurangägare. Vi ser snötäcket tjockna i takt med att den enkla men goda middagen slinker ner.

Livet i förorten, så likt en småstad. Samma förtroliga surr, samma känsla av tillhörighet. Livet precis så som jag vill ha det. Och vintern är så fin i vitt.

Vaken om natten

Klockan är ett och huset är tyst. Mörkret kompakt när natten råder. Tassande steg från rummet intill väcker mitt vilande sinne. Mjuka varma pyttehänder söker direkt mina kinder när hon lagt sig ner bredvid.

Min mamma, säger hon pipigt med Kalle Anka-röst. Så snurrar hon en blond lock i sin panna och faller åter i sömn medan fingrarna trasslar. Tryggt och nära. Med söt andedräkt som skänker mig oändligt syre.

Min dotter är tre och ett halvt. Min son på väg mot åtta år. Så många vakna nätter det blivit. Så stark är min önskan att inte somna.

Det kommer en dag när de inte får plats. Eller om det är föräldrarna som inte ryms. Just nu vill hon vaggas till sömns, med ord och händer som kliar ryggen. Jag kan ligga här till gryningen. Att sova verkar så främmande när jag vakar i en vacker dröm.


God natt, min skatt. Bilden är från en annan dag och tid. Såklart.

I väntan på advent

Det talas om snö och kyla över Stockholm i slutet av veckan. Ljuv musik för mina norrländska öron. Det finns inget bättre än knarrandet under skorna, inget mysigare än den krispiga luften som riktig vinter ger.

Och så räknar vi mot jul förstås.

Med förberedelser, dofter och smaker som hör högtiden till. Mina egna minnen från familjens firande i barndomen är så ljuvliga, så genuina. Jag ser det som en positiv plikt att ge mina barn samma grund. Utan ansträngningar blir det ingenting. Sinnena behöver stimulans och huset kommer inte att förvandla sig själv.

Det ska pyntas och poppas julmusik. Dofta från spis och kryddnejlikor i apelsiner. Det ska gnistra, om så i konstsnö på insidan av fönstren. Det ska skapas minnen, just för att möjligheten finns.

Alla var (inte) där

Att bestämma mig för att den här helgen skulle innehålla endast EN musikupplevelse live, var inte svårt.

Att avstå Swedish House Mafia till förmån för biljetter till Moneybrother på Berns ikväll, det var knivigare.

Att sedan läsa monsunen av mediala hyllningar till de tre DJ:arnas segertåg, samtidigt som jag noterar en vädjan från Täby Köpcentrum om att locka folk till pengabrorsans gratis-gig idag kl 14 gör mig faktiskt lite deppig. En viss tomhet infinner sig.

Men it aint over till the fat lady sings. Jag kollar passdatum och funderar på hur jag ska få 80-talshårdrockaren att lära sig slungan till mars…

Om det nu ÄR sista turnén vore det idioti att missa!