Ingen punkt

En sån här helg när allt varit så fint på hemmaplan, med massa umgänge och små trevliga projekt, går det ändå inte att sätta punkt efter superlativen.

De faller ju så platt i sammanhanget.

Jag har fortfarande så svårt att greppa skolskjutningen. Kan liksom inte ta in beskrivningen av scenerna som utspelade sig i korridorer och klassrum. Jag kramar mina barn och kan inte stoppa tårarna som bränner så skarpt i ögonen, av tanken på att så många famnar är tomma idag. Där finns tröstande vuxna istället för en trulig sjuåring som protesterar med ett trotsigt “sluta pussa mig!” fastän han eller hon i själva verket fortfarande vill ha rätt att vara liten och bli ompysslad ibland. Inga mer armbågar på matbordet att korrigera. Ingen som springer in med blöta skor, som för att be om en tillsägelse. Inga glittrande ögon när något ska berättas och ivern är större än förmågan att hitta rätt ord.

20 små oskyldiga barn, bara borta.

På andra sidan Atlanten bröt helvetet lös och släckte liv och hopp om framtid. I Sverige rasar debatten runt frågan om pepparkakor är diskriminering. Hela världen är tamejfan upp och ner.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s