Tsunami av tårar

Se – eller se inte – The Impossible som bygger på tsunamikatastrofen 2004 och en brittisk familjs verkliga upplevelser av densamma.

Det är så gripande och så omöjligt att försvara sig mot att tårarna rinner nästan konstant genom hela filmen.

Jag tänker på alla som drabbades och på kärleken till min egen familj, och går och lägger mig i ett virrvarr av stora känslor.

En björntjänst minsann

Missförstå mig inte nu. Jag gillar ytligheter och djup. Världsperspektiv och snävare fokus. Jag gillar lättja som kontrast till ansträngningar av alla de slag.

Något jag inte gillar är sånt som faller på eget grepp. Som till exempel att göra hen av småtjejer och killar som är nyfikna på könstillhörighet. Som att avkräva respekt när man inte lärt sig visa det gentemot andra. Och som att tjata om kvinnors plats i styrelserum där vi vill uppmärksammas för våra PRESTATIONER och ingenting annat.

Allt detta medan “våra” medier uppmanar oss att lägga tid på att rösta fram vilken vuxen kvinna som är snyggast i sin klänning.

Är inte det uppochnervänt, så säg.


Jag har ingen aning, men något säger mig att varken Branson eller Kamprad, knappast Stenbeck eller Jobs, har lagt så värst många minuter på att bedöma sina medbröders utseende i jämförelse med varandra.

Underligt

Samtidigt som sambon upplyser mig om det svenska “lyxunderklädesmärket” Katarina Nyman bloggar Blankens om detsamma.

Efter en sekund på sajten har jag bestämt mig för att tycka mycket om varumärket. Och då har jag inte hunnit kolla in sortimentet ännu. Nej, men med normala modeller i en värld full av superbantade/retuscherade kroppar känns det sunt att se en verkligare verklighet på bild.


http://www.katarinanymanonline.com

Med ryggen emot

Mina två barn går framför mig på stigen genom skogsdungen. Upptagna med sitt. De ser äventyr i träd och backar. Förklarar snusförnuftigt hur saker och ting hänger ihop.

Så tittar hon bort, vänder sig åt annat håll. Som för att prata med någon annan, någon vi andra inte ser. “Jag gillar min storebror”, säger hon krasst till luften bredvid.

Han stannar upp för en liten stund. Höjer sitt ögonbryn, ovan vid annat än tjuvnyp från den lilla dessa dagar. Så försöker han hejda sitt breda leende när han rufsar henne i mössan och säger “jag gillar dig också, Lilian”. Hennes mun plutar lite fundersamt, kanske var han inte ämnad att höra hennes spontana deklaration. Men ögonens glitter talar sitt tydliga språk och hon tar åter hans hand, för att kavat spatsera vidare i det tempo som brorsan tycks föredra.

Så är stunden förbi för de unga två. Men bakom går jag med ännu ett ögonblicksminne att spara, från en vardag som inte är det minsta grå.