Update

Jomenvisst, om det nu är NÅGON som fortfarande följer den här bloggen (utöver mamma… hej mamma!) så kommer här de senaste veckorna i en kort sammanfattning.

– Idag fyller min dotter fyra år. Ett älskat yrväder som är allt utom mellanmjölk. Jag är så evinnerligt tacksam för att just hon föddes i vårt rum på BB Stockholm för fyra år sedan, och för den prägel hon sätter på vår familj.

– Idag skrev jag klart boken. Imorgon ska den korras. Sedan trycks den. Det är egentligen inte klokt.

– Jag har skickat efter (och betalt avgift) för körkortstillståndet. Mä, va!?

– Jag har haft möhippa. Världens bästa, underbaraste, gladaste gäng vänner och så ett aktivitetsschema som skulle gjort tuffaste grabbgäng avundsjukt. Minnen från förr och nyfunna nära. Bästa!

– Jag har inte gjort ett nytt pass. Så nu har jag inget sätt att legitimera mig. Papperslös, på mitt sätt.

– I helgen var jag ensam med ungarna eftersom svensexan tog fadern i huset. Och som jag njuter av att få hänga med de små knattarna helt för mig själv ibland. Vi åkte t-bana (bara en sån sak…), åt långlunch på Fridays och dividerade i femton halvlekar om vi skulle åka till Grönan eller inte. Inte vann. Dvs jag.

– Jag har gått ner 2,5 kilo med hjälp av Shape Up-appen. Det är ett mirakel! Eller… det är ren logik med kalorier in och kalorier brända. Vilken ögonöppnare.

– Jag har fått VIP-status på Brandos. Eller inte. Men borde få. Plötsligt finner jag mig själv shoppa som grabbarna; allt man behöver med fem minuters bestämdhet. Och ja, man blir ännu lite gladare av att köpa saker.

– Bröllopet är fyra veckor bort. Tänka sig. “Lilla fröken fru” känns märkligt men bra.

Så smäller det

Använder sms för att i korta sekvenser ventilera livets allvar med en vän här i förorten. Hon som alltid står för djup och kontrastrik språklig palett påtalar hur tramsigt bloggandet blir ibland. Jag som inte skrivit ett vettigt ord under 2013 utan mest blåst stötvis liv i den här sidan med banala, platta statusrapporter, vet vad hon menar.

Jag kan bättre. Men jag har inte tid och det känns fel att be er om ursäkt. Tänker istället på hur jag alldeles nyss var på väg att skriva om ett bröllop som närmar sig, en klänning som äntligen passar. Mycket att göra på jobbet, shopping som tömmer kontot men berikar hemmet, barn som växer och mat som smakar gott. Ni vet. Sånt där som man bara säger, berättar, sånt som snabbt passerar.

Oväsentligheter. Blah blah.

Men så smäller det i Boston. Ett maraton blir ett blodbad och tv-bilderna visar scener som på bara en sekund förändrar världen och livet för dem som är där. En vanlig dag i en vanlig stad. Nu skrivs den in i historiböckerna som något helt annat.

Och så tänker jag att det är det vanliga som är det mest värdefulla. Det är de tråkiga raderna som ingen behöver läsa, som är innehållet i mitt liv. Det är stövlar som behöver bytas och näsor som ska snytas. Budgetar att planera och möten att beta av. Det är gnabb och snabbmat, det är vana rörelsemönster i en värld som på ett ögonblick kan byta skepnad från spirande vår till brinnande inferno.

Det är inte det att jag inte drömmer. Men för att ge drömmarna liv och göra visionerna verkliga behöver jag trots allt en trygg grund. Jag tror att jag hittar den i allt som är vanligt och alldeles vackert i det lilla.

(Fast säg det inte till mitt 20-åriga jag, för hon hade nog f-n skrattat ihjäl sig.)

Ett bråk med konsekvenser

Jag fick ett par Acne Pistol med högt skaft av min nu blivande make för ett par år sedan. De är de bästa, mest bekväma, klassiska svarta, älskvärda stövlar jag någonsin ägt. Trots sina nio centimeter klack (till mina redan 176 cm över havet) känner jag mig inte stolpig eller transig när jag använder dem.

Jag upprepar: När jag använder dem.

Som i: Har dem på mig.

INNAN jag får på mig stövlarna är det en heeeeelt annan känsla.

Storleken är nämligen så pass perfekt att varje del sitter som gjuten runt foten och ankeln. Detta i kombination med att skaftet saknar dragkedja och att lädret är kraftigt massivt gör själva påträdandet lika enkelt som att stoppa ner ett 70 cm långt stålskohorn i en sån där ölstövel de har på oktoberfesterna.

Så jag förbereder mig. Kyler ner foten (den vänstra är värst) ute i friska luften ett tag. Trär in foten i en kylpåse av exakt rätt material. Andas ut. Och in. Och ut. Och in igen.

Sedan attackerar jag utmaningen bestämt, utan tvekan. Tar tag i skaftet, trycker ner foten så långt det går, drar till med båda händerna. Man har bara ett försök. Misslyckas jag vid detta så strular påsen till sig, svetten sipprar fram, irritationen skymmer sikt och fokus. Så det är bäst att sätta den på första.

Imorse krävdes det tre omgångar. Vid den andra så sträckte jag ryggen, ut mot båda skulderbladen.

Men. JAG GAV INTE UPP!

När jag kom hem efter jobbet orkade jag inte ens börja processen med att få AV Pistolerna från mina 38,5:or, så jag satte mig på hallbänken och tjatade som ett barn tills sambon kom och hjälpte mig.

Nu finns ju risken att jag gör Acne en otjänst och påverkar alla mina (50…) läsare i fel riktning. Men då måste jag förtydliga: Det spelar ingen roll om jag så ska behöva kapa av mig tår och hälar för att kunna använda mina Acne.

Det. Är. Värt. Det!

(Fiafit, du kommer alltså inte att ångra dig :))

Se´n sist

Jodå, mycket går framåt men inte uppdateringen av mitt bloggverktyg IPhonen. I hallen, i hissen, på bussen… Där jag tidigare brukade blogga finns nu bara frustration. Allt hänger på att jag VET att i samma sekund som jag trycker på “installera” så kommer alla mina kontakter, appar och andra nödvändigheter (?) att försvinna i tomma intet. Varför? För att jag och teknik liksom inte matchar. Men i veckan händer det. Då kastar jag mig ut. Att vara beroende av datorn för att uppdatera bloggen, det funkar bara inte.

Vad har hänt sen sist då?

1. Petter. Hans nya album är det bästa som hänt min Spotify sedan… Passenger? Moneybrother? Maggio? Låtarna om livet, kärleken, separationer och drömmar. De är liksom perfekta för alla tillfällen. Vill bara lyssna igen och igen.

2. Eye-opener. Idag i Aftonbladet finns en artikel om träningens uppsidor, men att viktminskning hör ofta inte dit. Det är klart att det inte är någon nyhet att det tar 45 minuter på motionscykeln för att bränna en ynka liten muffin, men ibland är det så SKÖNT att liksom lura sig själv och tänka att det givetvis är helt ok att äta en hel smörgåstårta bara för att man sprang till t-banan imorse. Ungefär. Så påminnelsen om hur det ligger till med verkligheten kommer lägligt. Sju veckor (minus en dag) kvar till bröllopet. En centimeter kvar till klänningen går att stänga. Vad det är i kilo har jag ingen aning om.

3. Spenderarbyxor. Jag beställde en brudklänning… till. Alltså ännu en. Inte för att jag gett upp hoppet om att kunna knäppa den befintliga. Utan för att jag inte trivs i kjol. Och man vill väl kunna dansa på sitt eget bröllop. (Hör logiken i den här utgiften…) Så visserligen har den nya klänningen också en kjol under överdelen. Men inte lika lång. Nu behöver jag ett par nya skor också…

4. Jobboverload. Ja, jobbar man med upplevelsebaserad kommunikation är det väl inte så besvärligt att klämma in ett privat bröllop i fixandet också. Men så ska ju företaget drivas. Och projekten skötas. Och så var det den här boken med deadline inom KORT. Man skulle kunna säga att det är väldigt välmatchat av alltihopa att hända exakt samtidigt. Tänka sig.

5. Glasöga. Jomenvisst, syntestet är gjort och de nya glasögonen uthämtade. Sju år senare ser jag konturer igen. Dessvärre uppdagar sig en ofin sanning, och det är att den “välbevarade” spegelbild jag tidigare haft ett hopp om, bara berodde på taskig utsikt. Fler gråa hår och djupare rynkor framträdde i samma sekund som Armaniglajjorna åkte på. Och nu ser jag inte ett smack om jag “glömmer” att ta på dem. Tillsammans med bettskenan känner jag mig som ett riktigt kap.

6. Spänt läge 1: Träningsvärken efter första riktiga benpasset på SATS på mer än tio år. Alltså sjukt fokuserat. 45 minuter bara ben. Skivstång, maskiner, fria vikter, rejäl tyngd. Jo, den träningsvärken. Jag rör mig som att jag väger 120 kg och har ägnat mig åt att hårdträna inför Världens Starkaste Kvinna i några år nu. Men det ger ju utsidan inte sken av. Sist jag hade såna här problem att sätta mig på en stol hade jag lämnat BB Stockholm samma eftermiddag. Och det var inte för ett studiebesök.

7. Spänt läge 2: Nordkorea. Låt oss inte gå in på det nu.

8. Spänt läge 3: Imorse råkade mitt tålamod ta snipp, snapp slut och jag hukade mig ner brevid den ooootroligt tjatiga dottern och sa; vet du, ibland är ju j-vligt jobbig, så lugnt jag kunde fast ilskan bara ville pysa ut som ett kvävt skrik. Då tittar hon på mig och uttalar bestämt; “ibland är DU jääligt jobbig, mamma”. Så brast vi ut i skratt och jag fick anstränga mig för att vara allvarlig när jag frågar om hon verkligen får säga så. Och naturligtvis vann hon även den andra ronden när hon stirrade mig stint i ögonen och frågade; får DU verkligen säga så, mamma!” Sedan bestämde vi att vi skulle hjälpas åt att inte vara så jobbiga och därefter sade hon nej tack till mina sjuhundra olika klädförslag, vägrade borsta sina tänder, krävde att jag skulle klä på henne medan hon lånade min telefon för att ligga utsträckt på golvet och lyssna på Yohio när vi redan var på minustid till hennes storebrors fotollscup.

9. Ipad-underhållning. I sovrummet. (Nej, inte så.) Girls på SVTPlay med nya avsnitt varje tisdag, och The Following som visserligen frekar ut lite efter avsnitt 7 men som fortfarande är det bästa jag sett i serieväg på väldigt länge.

10. Rensning. Jag har bestämt mig (på riktigt) för att slänga ut mina garderober. I alla fall det som är i dem. Vid 35 års ålder är mitt mål att skaffa mig något jag aldrig haft; en stil. Slut på impulsköp och nödlösningar. Det krävs en radikal förändrig och det får (inte) kosta vad det vill. Jag är SÅ DÅLIG på att shoppa kläder, men faktiskt ganska bra på att utmana mina rädslor och försöka bli bättre på det jag inte kan. Jag vet ännu inte hur jag ska gå till väga för att skapa en garderob jag är någorlunda nöjd med, men jag vet hur det börjar; och det är att rensa bort allt gammalt trams och skänka det till uppsamlingar som ser till att de där gamla trasorna blir betydelsefulla på annat vis.

Tack för uppmärksamheten och trevlig kväll på dig!