Vårt bröllop

I lördags gifte jag mig med den man jag älskat i över 12 år nu. Alla gifta läsare vet vad jag pratar om, och för er som ännu är ogifta kan jag inte göra upplevelsen rättvisa i text.

Jag har så många minnen, så mycket känslor, otaliga dimensioner av den här dagen att ta med mig vidare i livet. Det är en så djup tacksamhet och innerlig kärlek till alla som var med.

Jag gjorde mitt bästa i planeringen. Fixade naglar och tog hand om tänder. Gick ner mina sex önskade kilon och tonade håret. Att solen sken hela dagen var tur eller hur man nu vill se det. Men i slutänden spelar det inget roll. Det som betyder något är att vi fick fira vår kärlek tillsammans med 86 gäster. Betydelsefulla människor som finns i vårt liv och gör det till vad det är.

Bilder och fler texter kommer i bloggen. Inte för att jag vill att de ska ses av så många som möjligt. Utan för att vår bröllopsdag på så många sätt blev en av mitt livs höjdpunkter och den 25 maj 2013 för alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.

IMG_1013

Advertisements

Lämna min lycka ifred!

Kanske är det fel tid på månaden. Kanske är det bröllopsdieten som gör humöret till en brummande motor i bröstet. Klart är att bloggen får liv när känslorna svallar.

Mia Skäringer skrev en gång en krönika som nu dyker upp igen, i olika flöden. (http://www.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/) I vanliga fall applåderar jag orden. Nu fastnar de i mitt huvud, mitt medvetande, jag kommer inte loss. Vill ignorera men går runt och muttrar. Överkommer barriären att krångelblogga via datorn när appen fortfarande inte funkar, för att säga det här:

Lämna min lycka i fred.

Jag håller visserligen med om att tuppfäktningen gått för långt. Det är skryt och skrän, det är fasader och fejk. Det är en tro på att allt som är glättigt skapar skinande polish på de material vi egentligen hade behövt bearbeta från grunden, och det är givetvis bara en enda påhittad lögn att låtsas som att solen alltid skiner.

Men som vanligt svänger pendeln lite för långt. Nu är det istället fult att vara nöjd. Fult att le. Det ses som falskt när vi svarar på tilltal med att allt är jättebra, medan gnället får fungera som det kit där människor fogas samman. Ack och ve, vi lider faktiskt, kom och deppa i min famn… Här finns det tröst, ty vi dömer inte någon, och prata så mycket du vill om allt som är skit, men le inte för stort eftersom vi misstänker dig för skådespeleri på högsta nivå.

Tillåt mig protestera.

Å det grövsta.

Det kanske bara råkar vara så att vi är några som sätter vardagen i ett större perspektiv. Som INTE tycker att en bränd flintastek är slutet på världen, och som definitivt inte bygger en ny altan som plåster på såren för utebliven kommunikation eller avsaknad av fysisk närhet. Vi kanske bara är så jä*la sugna på en ny altan – och nu tror grannarna att vi ska skiljas?! Eller åtminstone att vi drar igång projektet hålla-uppe-vår-fasad, medan de som gnäller och gnatar representerar en äkthet vi aldrig kommer att få njuta av..?

Att prata är att vara nära, att drömma tillsammans är att ge näring åt närheten. Om det sedan är resor, renoveringar eller ett raffset att engagera oss i, det tänker inte jag försöka vikta betydelsen av. Låt mig få köpa mina dyra jeans. Låt mig få tapetsera en fondvägg eller boka en resa. Låt mig få le medan jag kan och skratta hejdlöst åt sådant som är glömt imorgon. Låt mig få Instagramma, Facebooka nån gång i bland, låt mig få svepas med i glädjeruset när det kommer av vilken ytlig anledning det än må vara.

Döm mig inte när jag gråter. Men gör det inte heller när jag taggar mitt liv med #happiness, för då kanske du plötsligt är tjuven som snor mitt ögonblick. Hur många sådana får vi?

Låt olyckan få finnas, och håll händer när det behövs. Men vänd för den skull inte lyckan ryggen när den ler.

Varför inte bara få vara som vi är, undrar jag.