Sommaren

Vissa säger att det var bättre förr. Så raddar de upp dofterna, smakerna, vingliga cykelfärder i natt på väg mot gryning. De nynnar på låtarna och berättar nostalgiskt om drömmarna. Pratar om alla möjligheter som fanns.

Jag undrar vad de längtar tillbaka till, när tillbaka är en dörr så stängd och låst att den aldrig mer kan öppnas.

Det doftar sommar nu. Jordgubbarna smakar som godast idag. Gamla låtar och nya hits följer min väg till jobbet. Jag drömmer. Och jag cyklar. Ibland med utstakat mål, ibland planlöst bara för att vara på väg. Barnen skrattar högt åt jagis under iskall vattenspridare. Solnedgången är vackrare ikväll än någonsin.

Sommaren är här och någon slösar bort den genom att längta efter något som en gång var. Man undrar hur de ser på just idag, om tio år från nu.

Det syns inte utanpå

Det kanske inte verkar så märkvärdigt, det här med villan, Volvon och vardagens alla bestyr – från arbete till armhävningar. Det kanske tvärtom verkar så himla vanligt och tradigt, som något vi alltid sett och aldrig imponerats av. Det kanske ser ut som att det rullar på. Svenssonlivet, rutmönstret. Tick, tack, klockans visare dansar ännu ett varv runt sin egen axel.

Det syns inte utanpå, att det känns annorlunda inuti. Att det där som verkade så skräckinjagande i unga år, faktiskt är bättre än alla äventyr i världen. Jag klipper mina trädgårdsväxter med värkande armar men lätt hjärta, jag säger åt barn som bråkar med skarp röst medan mina sinnen ler i hemlighet. Jag är så fullkomligt förtjust i det lilla men stora som dagarna, dofterna, årstiderna, enkelheten innebär. Jag behöver inget mera. Jag drömmer om allt, men ger inte drömmarna näring med tomma luckor som behöver fyllas. Jag vill inte byta något mot något annat. Mina drömmar är sällan åt ett annat håll.

Lillebror var här igår. Han sprang runt på hemmagjord fotbollsplan med barn som tjöt av glädje. Han bar dem på sin axlar och busade ännu lite till när vi alla trodde att han inte skulle orka längre. Jag tittade på ett prinsessbröllop där gästerna bar guld och diamanter. Det syns inte utanpå när rikedomen inuti är större än kungligheters förmögenhet någonsin kan bli.

Allt vi vet om livet är att inget varar för evigt. Inget är konstant. Jag skulle aldrig komma på tanken ett jaga efter lyckan eller berätta för någon annan hur den ska få finnas, när det finns så många kamper jag inte vet något om. Det enda jag försöker göra är att fånga den när den finns här mitt framför näsan på mig. I bråkiga barn, i vänner på besök, i föräldrars sms och i barnens skrubbsår med plåster på. I kontorets gnabb och i förhållandets toppar och dalar. I sommarljus som aldrig tar slut och i till och med i vintermörker som sänker sig innan vi ens hunnit upptäcka dagen. I planer för festivaler, skit samma om de ställs in, och i hopp om ännu en vår, ännu en sommar, ännu ett samtal, ännu en känsla tillsammans med dem – eller det – som ger mer än vad andra tar.

Det syns inte utanpå hur oändligt mycket tacksamhet som kan rymmas inuti det helt vanliga vardagslivet.