Mer än 1000 ord

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sedan min gamla kamera pensionerades har jag inte riktigt brytt mig om att kika efter en ny. Den förra var en regelrätt digital systemkamera; otymplig, avancerad och tung att släpa på.

När jag läste om Olympus nya kompakta systemkamera i PEN-serien var det ärligt talat utseendet jag först föll för. Tre olika retrodesignvarianter att välja på, enkel att hantera och med många olika genvägar till tidigare krånglig redigering eller uppladdning.

Priset, och varumärket, avskräckte mig till en början. Men jag förhandlade med mig själv om värdet i att spara minnen i riktiga bilder, istället för att enbart använda Smartphonen, som visserligen alltid är med men sällan (aldrig…) ger det där wow-ögonblicket i genombläddringen av bilderna.

Nu har jag haft min Olympus i ett dygn. Aldrig har jag varit så golvad av en teknikpryl. Ord räcker inte för att beskriva dess magi. (Och nej, det finns inte ett företag i världen som sponsrar en blogg med ca 100 trogna läsare, så du kan genast sluta fundera på om det är mitt hjärtas mening eller lättköptheten som talar här :)).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sommaren i siffror, so far

0: Nollan blir ett O (bokstaven alltså) och får representera min nyinköpta kamera från Olympus som levereras nästa vecka. Trotjänaren Canon såldes på Blocket och nu längtar jag efter fotografering bortom IPhonen igen!

1: Ett traditionsenligt besök på Gotland, där vi hann med både Visbyhäng på Tott och Sudersemester i pittoresk anda med vänner. Barnen fiskade med håvar, vi levde utan rinnande vatten ett dygn och på Kallis spelade Mange Hellberg för en mogen och lugn publik (däribland undertecknad). Perfekt mix i fem dagar!

2: Två veckor sedan barnfria festen i Sundsvall. Sällskapet och hemmahänget var fullkomliga, utgången totalt motsatt. High & low.

3: Tredje semesterveckan kommer att spenderas på Kreta och samma Ocean Beach Club som förra året. Små privata pooler, härligt gym, vit och pittoresk sandstrand, lugna dagar vid loungerna som kännetecknar detta paradis för barnfamiljer som känner för att uppleva mer än Lollo & Bernie-kaos de få gyllene dagarna.

4: Fyra år är dottern Lilian och roligare än någonsin tidigare. Hon sjunger långa egenpåhittade sånger om de husdjur hon önskar sig, och hon hittar olika tonlägen för olika önskemål, dagarna i ända. Ett skådespel, sannerligen.

5: Fem veckor sedan Cannes. Lata dagar på Martinez brygga, spännande kvällar på Casinot och svettig dans på Baoli. Kunde inte ha blivit bättre.

6: Sex rundor på High Chaparalls ponnyhästar tjatade dottern till sig. Sex varv i den skrangliga berg & dalbanan fick sonen åka. Dessutom åt vi en mindre vällagad westerbuffé och köpte cowboyutstyrsel för samma siffra gånger 100. Inte klokt, men kul.

7: Sju dagar i varje vecka, och det kanske inte låter som att jag maxar dem alla, men det är precis vad jag gör i det lilla. Läser böcker på löpande band, städar, tränar, dricker iskallt vin och drömmer stort och smått. Jag har hört för många Sommar i P1 och läst för många bloggar för att någonsin ta något för givet. Idag är allt vi har, och vad vi har är vårt eget val.

8: Åtta år är sonen, och honom ser vi knappt på hemmaplan. Han spelar fotboll, nej lever fotboll och har alltid en eller två kompisar i släptåg när han kommer hem för att byta strumpor eller boll. Han äter och sover borta lika ofta som hemma, och i hemlighet njuter jag över våra resor bort från hemmet för då är han bara eller vår i några dagar. Jag är givetvis glad att han trivs i så många olika människors sällskap och att kompisarnas föräldrar så gärna välkomnar honom in, men i vissa utvalda stunder njuter jag av att i ett par timmar får kalla honom bara min.

9: Nio helger redan planerade inför hösten. Det är skärdgårdsäventyr, skånebröllop kräftskivor och tjejweekends. Jag har sagt det förut och säger det igen, nyår är ingeting i nystartssammanhang om man jämför med sensommaren. Energin är redan på plats och jag bävar inte ett dugg för vardagen som kommer åter. Fast snabbspola dit, det är jag inte intresserad av.

10: Tio poäng får sommaren 2013 såhär långt. Inte bara för det fullkomligt fantastiska vädret eller blandningen av upplevelser, inte bara för människorna som det dansats, lunchats och skrivits bok med eller middagarna som ätits för alldeles för mycket pengar. Utan för att tiden, upplevelserna, livet självt tycks bli mer värdefullt för varje år som tickar iväg – och när kroppen håller för både mil i löpspåret och dans till favoritmusiken, samtidigt som sinnet är lugnt och tryggt i sällskap av familj eller bara tystnaden, då vore det så löjligt dumt att inte värdesätta det.

Hoppas du har en fin, varm, glittrande, glädjande, rolig och rik sommar. Ta vara på det du värdesätter, vettja.

Tänk vad man kan missa

För 28 år sedan var jag med mina föräldrar och lillebror i innersta Småland. Där ligger High Chaparall och där mötte jag äventyret i form av skjutglada cowboys och ståtliga hästar. Jag minns att vi vaskade guld och tjatade till oss cowboyhattar, hölster och pistoler som närmast är totalförbjuda i dagens politiskt korrekta samhälle.

Igår stod jag åter framför de stora portarna som leder igenom fortet till vilda västernlandskapet som fortfarande finns kvar. 28 år senare hade jag med mig mina egna barn, min nyblivne make och samma äventyrslust som präglade mina lågstadieår.

Det blir INGA pistoler, hörde jag mig själv påtala. I vår familj håller vi inte på med vapen som lek.

Och titta där! Ligger de på taket och skjuter på besökarna med ÄRTRÖR??! Man kan ju bli blind! Här märks det minsann att tiden stått stilla…

Men det var i mina ögon det. Genom barnens upptäckte jag något helt annat. De tittade lystet på alla de andra ungarnas förvandling till cowboys i miniatyr, med hattar, västar och hölster. Så jag sa ja, en cowboypistol kan väl inte skada. Och en annan syn fick plats, den där allvaret fick stå tillbaka för fantasin och där det ruckliga tivolit fick undslippa vuxen och nedsättande attityd för att istället tillåtas bli en plats för barnslig lycka för en timme av en dag.

Och ungarna. De klättrade på westerns hustak i miniatyr och jag njöt av knallpulverdoften som kastade mig tillbaka i exakthet till min barndoms lekar. De red varv efter varv på allt större ponnyhästar som hette Bull och Black, och fyraåringens rygg blev allt rakare där hon växte för varje runda av ren stolthet över att bemästra det (i hennes ögon) vilda vidundret som tog henne framåt på stigen.

Vi vaskade guld. Tjejerna mot killarna. Förutom att jag ville strypa den sjuårige inkräktaren från en annan familj som plötsligt upptäckte mitt gyllene guldställe, pirrade det faktiskt i min mage av spänning några gånger.

Så åkte vi ett ångtåg. Det brummade, skakade brutalt och pustade stora moln av bolmande mörk rök där vi sakta stuffade fram förbi bisonlandskap mot Mexico City. Plötsligt stannade vi. Vad är detta? Ett tågrån. Högljudda banditer visiterade oss grundligt och höjde sina pistoler när de letade saker av värde. Upp med händerna!, frustades det fram och hela vagnen följde på ett ögonblick ordern. Min dotters ögon var stora som tefat, till och med åttaåringen såg rädd ut. Här fanns inga instruktioner om att delta på egen risk, ingen information som förtäljer skådespelet. För de små, är gränsen mellan lek och allvar ibland inte märkbar alls.

Så förtjusningen, när sanningen går upp för dem. Så mycket större än när allt är tillrättalagt. Små flin i deras fortfarande lite skärrade mungipor. Svettiga varma mjuka handflator i händer som håller hårt kring de vuxnas. Nu skulle vi strax rulla vidare, alla fortfarande vid liv, mot nästa station på stäppen i västerland.

Och så. Ett: FÄRDIGA för avgång, skriks abrupt från perrongen, från cowboyen i stövlar och med guldstjärna på bröstet. Tåget rycker till. Och fyraåringen sträcker utan att tveka på en hundradels sekund armarna med de små oskyldiga händerna rakt upp i luften… men tar snabbt ner dem igen när hon märker att ingen annan agerar på samma sätt, för att det inte var dags för ytterligare ett låtsasrån.

Så fnittrar hon lite förnärmat: Det är inge roooligt, mamma… när hon ser hur vi av kärlek försöker hålla oss för skratt. Innan vi tillsammans fortsätter färden mot nya äventyr för stora och små, och som det faktiskt inte går att sätta en prislapp på. Vi kan gå vilse som vuxna, i tron att Las Vegas, Cannes eller Tulum är platserna för oss. Den där solsängarna är mjuka som Continentalmadrasser och drinkarna bärs fram av välkammade välklädda snyggingar som enbart får serva och inte socialisera. Gud förbjude ett skratt eller att något ska hamna utanför de perfekta ramarna. Vi kan inbilla oss att värdet ligger i att ha råd att åka långt bort, ännu en gång, till fina hotell i fina fordon. Vi kan försöka lura oss själva att lyckan sitter i ytan, om vi tror att det är räddningen.

Igår åkte jag ångtåg med mina barn och min man. Det hade sett sina bättre dagar och min egen mor har nog rätt i att vilda västern kanske är lite ute år 2013. Jag befann mig på en plats där tivolit höll på att rasa samman och där ponnyhästarna nästan somnade av tristess. Men vet du vad, jag skulle hellre hugga av mig ett finger än att vara utan den upplevelse jag var med om igår. Den där barnets blick betyder allt och skavankerna inte existerar förrän någon påtalar att de finns där. Gud förbjude den som vågar göra, förstöra, så.

Tänk vad man kan missa om man går vilse vuxenland.

cow

SATS Odenplan – Ett showroom

3,5 år efter att jag startade byrån och klev in i en verklighet som entreprenör, egen företagare, arbetsgivare tillsammans med mina båda parters, så händer det. Jag lyckas klämma in en lunchträning – för att trycket på telefonerna och hastigheten i mailkorgens in- och utflöden är lägre än vanligt. Det är semestertider i Sverige. Vi är några som jobbar, många är lediga, och det känns som möjligheternas vecka. Vad som helst kan hända, nästan.

Många gånger förut har jag i hopp om 60 minuters lucka i arbetsdagen packat min träningsväska med slitna löparskor, en snabbt greppad handduk från den rena tvätthögen (den här gången blev det sonens nötta Barcelonabadlakan som tydligen blev mitt napp…) och lite av det nödvändigaste sminket för att så easypeazy slinka ner för ett intensivpass på gymet på lunchen. För att vid ca 12.00 konstatera att det blir max en 30-minuterslucka mellan möten och skrivande, och tiden räcker perfekt för en 8-bitars sushi från stamhaket eller en lunchbiff (oklart köttinnehåll) på Jensens som ligger 30 sekunders promenad från vårt kontor vid Rådmansgatan. Men passet får flyttas till kvällen eller nästa morgon. Skaka icke på huvudet för jag lider inte. Jag älskar mitt jobb med möjligheterna det ger och jag är fullt kapabel att behålla humöret uppe trots att träningen får vänta fram till att barnen somnat. Jag är inte den som inbillar mig att jag försakar, när jag får tillbringa tid i den rikedom som familj, vänner, jobb och annat tillför. Men jag ler här vid datorn när jag idag lyckades med min plan, lunchträningen blev verklighet och jag fick fräscha upp min bekantskap med det SATS Odenplan jag en gång hade som mitt hemmagym.

“Det har blivit så divigt” har det sagts sedan dess. Numera bor jag i Enskede och väljer Globen för mina timmar med vikterna. Där duschar jag oftast inte, utan springer dit och hem för att slippa bära flera väskor eller stressa när jag inte behöver. Jag har lyssnat till ryktena om vad som händer i stan. “SATS är så snobbigt i city, du vet. Det flexas och putas och inte fan är folk där för att träna”. Någonstans kanske orden landade lite, trots att jag inte har en aning om dem som uttalade dem faktiskt bara förde vidare ett rykte den hört, eller själv var avsändare av den förmedlade upplevelsen. Kanske har jag dragit mig lite för att göra ett nytt besök. Kanske skulle jag känna mig som kusinen från landet, nu när jag är van vid en helt annan atmosfär i förorten.

Så när jag väl funnit min väg förbi Odenplans alla byggen och den SATS-entré som nu flyttats lite till vänster och fick mig att virrigt leta efter incheckningsdisken i Lindex dörrar, skulle jag få slippa undra. Den första jag möter när jag dragit mitt medlemskort hade visserligen ett läpp-put utöver det vanliga, och inte saknades det neonfärgade linnen på brundbrända ungtuppar. Det ska medges. Men ett gym är ett gym, och är det någonstans jag känner mig hemma så är det bland människor som gör sitt bästa för att nå sina mål. Det är PT:s med kunder en bra bit över 60 år, det är nyblivna mammor med trötta ansikten men bestämda blickar, det är par och vänner och arbetsnarkomaner och studenter. Alla förenas vi i just ett “vi”, trots att vi är främlingar och det enda som binder oss samman är ett autogiro och ett beslut att just den här timmen investera i oss själva.

Så går jag in i damernas omklädningsrum. Väl medveten om att eventuella rutor på min mage vilar tryggt och skyddat i ett litet lager av det som kallas kanske kan kallas vardagslyx eller bara tårta från helgens kalas. Jag har inte rakat benen sedan stan brann, eller åtminstone sedan vi kom hem från vår resa till Cannes, och så värst putigt kan min mun inte berömmas för att bete sig. Varför tog jag inte en större handduk, tänker jag, samtidigt som jag förbereder mig på ett möte med världens alla Sport Illustrated-omslag och Victorias perfekta små hemligheter i live-version framför mina ögon just den här måndagen i juli.

Den verkliga bilden är en annan. I det här omklädningsrummet samsas de kroppar som världen (inklusive undertecknad) glömt bort i detta 2013-talets retuscherade omvärldsspeglingar där inte ens fotomodellerna duger som de är, och tolvåringars hudstruktur och kroppsbyggnad används som måttstock när ny grafik ska adderas till magasinsbilderna i datorns program. Här i det verkliga omklädningsrummet, bland livs levande människoexemplar skuttar gropiga rumpor på leende kvinnor in i duschar där det babblas och tvättas om vartannat. Här syns bröst så stora och så små, så äkta eller fejk, här syns hud i alla de färgskalor och med varierande vaxningsgrad. Här syns framförallt tjejer, kvinnor, mödrar och seniorer ohämmat ägna sig åt ett ombyte eller en hårfixning eller kanske till och med ett samtal med någon annan, medan kroppen bara är. Den är, men är inte i fokus. Ingen bryr sig om detta starka redskap vi fått att paketera våra själar och personligheter i, för att här mer än någonsin är det kraften som räknas. Visserligen säkert den yttre. Men väldigt mycket mer den inre.

Innan jag lämnar omklädningsrummet passerar jag ett gäng spädbarnsföräldrar som turas om att vakta de små knyttena medan några duschar. De pratar med mjuka röster nära sina nyanlända underverk, och reflekterar med varandra om träningspasset de just deltagit i. Och så tänker jag visst är det så att SATS på Odenplan är ett enda stort showroom. En uppvisning inför stor publik. Men huvudrollen är allas och scenerna som utspelas är varken regisserade eller retuscherade. Det är verkligheten som tar plats framför våra ögon. Den där alla kulturer, alla storlekar, alla bakgrunder och alla intressen ryms under ett och samma tak med ett och samma mål. Att använda våra kroppar till något annat än att bli tittade på, bedömda utifrån. Må så vara att det försvinner eller tillkommer kilon på vägen, men de som stannar och lever sitt liv på den brusiga gatan ovanför våra huvuden och hävdar att där nere på SATS Odenplan, dit går 08-orna som vill ha något att visa upp på stranden i sommar för att de inte har något vettigt att fylla dagarna med, de borde kanske prova dörren till vänster och trappen ned till receptionen nån dag.

Om så bara för att få en inblick i en mångfacetterad, pulserande, glädjande verklighet där alla är välkomna. Där alla får utvecklas. Och där alla får ta plats precis exakt som de är.