Nytt mobilfodral

Det finaste jag någonsin ägt.

Idé, design och produktion: Elis, 8 år
Pris: Ovärderligt

20130831-123518.jpg

Advertisements

Straffad på t-banan

Jag brukar inte skänka pengar till tiggarna i tunnelbanan. Detta för att jag en gång i tiden fick en rejäl utskällning av en förbipasserande när jag slängde några kronor i en hatt, för att jag därmed bidrog till alla droger och all alkohol som den vädjande nu kunde köpa. Jag ville göra gott, men blev boven i det ofrivilliga dramat. Jag ger fortfarande, nu under mer organiserade former.

Men imorse satte sig en farbror mitt emot min plats på gröna linjen. Han förklarade sin bakgrund och bad om några kronor. Jag som ofta är kontantlös letade och letade i fickorna. Det hördes ett hoppfullt klirr från jackans inre och farbrorn väntade tålmodigt. Till slut kunde jag fiska upp… två (?!) kronor. Som jag något skamset sträckte fram, men tänkte väl ändå att bättre lite än inget alls.

Tji fick jag.

Pffthh, väste den tidigare så vänlige mannen. All denna väntan för TVÅ spänn!!!

Förlåt, mumlade jag, inför fullsatta läktare. Och än en gång tvingas jag konstatera att det där med att försöka vara snäll, ibland kommer tillbaka med en rejäl käftsmäll.

Happy Friday!

Husdjursångest

Mitt kontrollbehov är omfattande.

Min dotters önskan om husdjur likaså.

Eftersom vi reser mycket håller vi vuxna fortfarande nejsägarlinjen när det önskas hundvalpar, kattungar och kaniner här hemma.

Resultatet har blivit en invasion av små icke-levande djur att omsorgsfullt vårda, och s o m Lilian vårdar. Det matas leksaksbjörnar med nappflaska, klappas ponnyhästar i form av upptejpade bilder i köket, och så har vi kattfamiljen då…

Den lilla mamman och de små kattungarna. De som bodde i dockskåpet men numera rör sig fritt i hela huset. De är så små, så små, så yttsipyttsismå och de knappt kan urskiljas med blotta ögat. AKTA KATTEN!, mässar Lilian när jag tänker lägga bestick på servetten bredvid tallriken, för där under ligger de och vilar. Golvspringorna i trägolvet är som bråddjup för minstingarna. Och tänk så lätt en millimeterstor (LITEN) katt kan elimineras av ett sidovinddrag från dammsugaren.

Mitt kontrollbehov är stort. Och den där kattfamiljen så satans liten.

Skala 1:10 000. Typ.

20130828-084848.jpg

Tv-hösten

När det inte behöver vara så invecklat, då kan jag villigt erkänna att tv-utbudet tidiga vardagskvällar under hösten är helt i min smak.

19.00 kurar jag gärna ihop mig med barnen framför Djursjukhuset. I 30-60 minuter lever vi oss sedan in i dramatiken bland sköldpaddor med hakbesvär, papegojor med för långa fjädrar och föl som behöver hjälp under sina första levnadsdagar. Jag älskar barnens snusförnuftiga frågor och alla känslor som kommer med djuren som behöver vård.

Sedan Idol. Förstås. Deltagarnas historier blandat med de bidrag som berör för att de är BRA, det tröttnar jag aldrig på. Tramset och “tv-showen” kan jag vara utan, men bra musik och utvecklande kritik funkar alltid.

Och så fruarna i Hollywood. Här snackar vi förstås dramaturgiskt förstärkt galenskap, men jag gillar att titta in i de här vuxna blondinernas liv medan jag sitter vid datorn och jobbar eller avverkar kvällens hemmaträning. Det är helt enkelt ganska kul, på ett lite pinigt vis.

Och så lite IRL. På väg till t-banan går jag förbi Enskede Ridhus och säger varje morgon hej till kvarterets fina pållar. Harmoni, om något.

20130827-085141.jpg

En mjukis

När brevlådan bjuder på ett litet paket från Livly, får måndagen genast lite extra glans. Den här gången skippade vi dock finklänningarna i beställningen och gick direkt på höstens dagisvänliga alternativ.

En mjuk och härlig klänning från den digitala rea-avdelningen. Gör både mor och dotter glada.

20130826-172610.jpg