Det största sveket

Att medvetet välja bort barn, alltså att aldrig sätta barn till världen, är ett ämne som debatterats flitigt i media de senaste veckorna med flera boksläpp och artiklar på ämnet. Beslutet är så individuellt att jag inte ens vill närma mig en reflektion. I slutänden är det ett val som görs av anledningar jag möjligen kan förstå, men aldrig till fullo dela. Hjärtat vinner, för min del.

Men i dagens Aftonblad tar man ämnet ett steg längre, och ger utrymme åt en författare som deklarerar att hon faktiskt ångrar de barn hon fått. Modigt, hör jag någon säga. Vedervärdigt, hävdar jag.

Att ha upplevt känslan. Kramat och torkar tårar. Att ha lärt känna och fostrat. Att gått från jag till vi, och från fokus på mig till vikten av dig. Att ha blivit någons mamma, och sedan säga att det inte passade, är ett oåterkalleligt svek och så egoistiskt att det saknar ord. Det är en sak att kanske fastna i mörker, sjukdom eller omständigheter som gör att tanken sätter sig långt därinne. Men att öppet göra anspråk på denna inbillade rätt att ångra, och låta hela världen veta det, anser jag är höjden av idioti.

Att ångra något, det har vi alla gjort.

“Att vara ångrad”, att tvinga någon att bära bördan av den känslan… Då tycker jag åtminstone att man förbrukat sin rätt att få ge ut en bok om saken.

20131128-094737.jpg

Rättvist eller tvärtom?

Ok, initiativet är gott. Rättviseförmedlingen kämpar på och jag är den förste att applådera.

“Tacka ja”-kampanjen var viktig, rätt och riktig!

Men men… Något skaver när man nu vänder på steken. Män uppmanas tacka nej till paneldebatter med enbart män. För att öka mångfalden och lyfta kvinnorna.

Är det fel att jag känner mig förminskad?

Glömmer vi inte individperspektivet?

Bara för att männen oftare lyfter varandra, håller hårt om de breda ryggarna och vaktar varandras utrymme när det krisar – då betyder det inte automatiskt att varenda person med pung har en räkmacka rakt igenom hela yrkeslivet.

En panelinbjudan är en möjlighet. Utrymme att synas, höras och dela med sig av antingen kunskap eller övertygelser. Eller båda delarna då. Är det verkligen rimligt – eller rättvist – att säga: Hörru karl, tacka nu NEJ till förmån för MIG. Som då är tjej.

Ska herrn i fråga komma hem till familjen och meddela att idag fick jag en möjlighet att tala om det jag brinner för, att göra mig hörd, men jag sade nej för att det verkade bli enbart män i panelen… Det gnisslar i tanken.

De som ställer frågan, har ett ansvar. De som får frågan har ett ansvar; att se möjligheter, att våga säga ja, ta plats, utsättas för granskning. Men att uppmana någon att avstå, för att i teorin bana väg för den svårare utmaningen, det är en väg jag har svårt att lobba för.

Fortsätt fråga tio kvinnor per tillfrågad man för att jobba med den statistik som säger att tjejerna oftare avböjer. Fortsätt bygga upp istället för att bryta ner, så att kvinnorna hittar en bekväm plats under det skarpa iskalla ljuset längst fram på scenen. Fortsätt jobba för, men aldrig emot.

Vår jämställdhet ska vara vår stolthet. Inte en offersituation där vingklippning behövs för att vi ska vara de som i slutänden lyfter.

Lika möjligheter. Inte olika.

20131127-090254.jpg

Att tänka efter

Egentligen vill man ju bara säga att SLUTA gå på dessa bluffar. Varje dag ser jag vänner på Facebook som trycker “like” eller “dela” i utbyte mot pengar eller presentkort. Som såklart är fejk.

Visst, det är fult att luras. Men vi måste också kunna tänka lite kritiskt själva – och ifrågasätta rimligheten i att Willys eller vilket varumärke som helst skulle betala 1000 kr för varje person som engagerar sig i sociala medier.

Dyrköpta följare i så fall.

Nu känns det bara billigt istället.

20131126-081849.jpg

Vit jul?

Mama lyfter frågan om en vit jul, och såhär tycker jag om saken (i en FB-kommentar):

Men alltså… “Julen är till för barnen”, och därför en vit jul? Är inte alla helger och alla vardagar där barnen är med, i grund och botten till för barnen? Jo, självklart. Antingen har man problem med alkohol, egna eller andras problem, och det blir bråk, spänningar, flams och personlighetsförändringar som barn under alla omständigheter ska slippa lida av. Eller så ingår alkohol i måttliga mängder som en del av middagar, umgänge och helger i allmänhet, för att det förhöjer njutningskänslor i mat/tilltugg och känns lite “lyxigt”. Det är säkert en provocerande tanke OM det finns problem i familjen, och samtidigt en helt neutral kommentar om det inte finns problem.

Jag tror att det är ett misstag att generalisera och skuldbelägga, lika mycket som det är fel att INTE våga/kunna prata om detta. Så det är mycket bra att diskussionen förs, men den får inte bli ännu en anledning att klanka ner på mammor/föräldrar som har en annan (någorlunda sund) uppfattning än “jag själv”. Barnens välmående är självklart i absolut första rummet, därifrån är det upp till var och en att välja sin väg för att vara den bästa föräldern, och det är ett ansvar som merparten av oss aldrig skulle kompromissa med. Julafton eller vilken annan dag som helst. Tack för att ni belyser ett viktigt ämne och jag önskar att alla får en fin jul!

Två tankar

För det första undrar jag över logiken i att ett mål på bortaplan enligt Uefas regelverk för t ex VM-playoff nu, räknas som två.

Det är ju HELT ologiskt!

Vindar eller minusgrader eller publikstöd i olika former, javisst. Men vad fick någon teoretiker att fatta beslut om just detta. Jag hajar inte. Det känns så provocerande att Sverige kan slå Portugal med 2-1 på Friends Arena på tisdag, och så går Portugal vidare!

Det är ju inte klokt.

På fotbollstemat vill jag som en parentes nämna humorn i gårdagens citat från kommentatorerna:

1) Portugal har 1-0 och Sverige har… en halt målvakt. (Hahaha.)

2) Kommentator 1, vrålande: Det där var en nedtagning i Zlatanklass!!!
Kommentator 2, krasst: Det beror nog på att det där ÄR Zlatan…

Min andra tanke just nu är något mörkare. Jag sitter med ett glas vitt vin och en skål jordnötter på köksbänken nedanför fönstret, blickar ut över villaområdet och dess förbipasserande. Jag läser på Aftonbladet i mobilen och fastnar förfärat vid (ännu) ett brutalt övergrepp i Syrien, denna gång en halshuggning.

Jag sitter alltså här, en lördag, har tränat, shoppat och spenderat en underbar dag med min dotter – samtidigt som det bara någon timmes flygresa från Stockholm sker vidrigheter som knappt kan beskrivas i ord. Det är samma jord, samma himmel. Det är människor av kött och blod. Du och jag, de och vi, här och där. Jag skickar pengar, det gör jag. Jag pratar och försöker få fler att öppna ögonen. Så ja, kanske gör jag vad jag kan. Men det känns så otillräckligt, så utestängande. Det känns så oförklarligt privilegierat att få finnas just här, leva i lunken, kunna se världen i vacker kontext. Men ihåligt i de ögonblick när det fula ändå är så nära, oavsett plats på jorden. Det borde finnas mer att göra. Eller egentligen borde det vara omöjligt att lyckligt le när medvetandet sträcker sig utanför de skyddande murar, som från tid till annan stänger ute sådant som knappt kan tas in.

Jag vet att inget blir bättre för att fler slutar hoppas eller tro. Men det vore så mycket enklare om tron, hoppet och kärleken kunde omsättas i avtal som gjorde slut på all skit som finns.

Sjukdomar, naturkatastrofer och olyckor må vi behöva acceptera till viss grad. Men ren ondska förgör så mycket mer än liv. Och frågorna blir bara till ostrukturerade tankar som aldrig landar någonstans.

Nej, jag är inte uppgiven. Men bilderna från nyhetsrapporteringen sätter kvällsmyset i ett lite annat ljus.

Och jag värdesätter solljuset mer än någonsin.

20131116-155452.jpg

No filter?

I branschmedier och på sociala forum har hashtags liknande #nofilterweek använts flitigt på senaste.

Syftet är att tillåta sanningen att träda fram och knacka hål på alla glättiga, dyra, välsminkade statusuppdateringar som ger sken av att vi alla omger om med vackra ting, välstädade hem och lyxiga weekends hela tiden.

Jag förstår poängen, men mina applåder är tyst tveksamma.

1. För det första: Vi är präglade av samtiden och vår kultur. Säg det magasinomslag, den film eller det modereportage som producerats utan spackel och retusch. Vi är härdade! Nu säger du att bloggar, Instagram och Facebook är långt ifrån mediehusens tillrättalagda produkter, och visst, forumen är allas att använda. Men är det verkligen en sådan enorm skillnad. Vi vill underhållas och bli underhållna. Vi väljer vilka fokus vi vill framhäva och vilka vi vill fastna på hos andra. Den tillrättalagda bilden är knappast ett hot så länge vi ser den för vad det är, och inte gör den till en äkta livslögn.

2. Motståndarna mot min ståndpunkt ovan hävdar att ingen är glad alltid. (Och vem kan invända mot DET.) Det är viktigt, säger någon, att vi får sluta inbillas att alla andra har det bättre. Och att vi alla lider under stress, skrikande barn och vardagsdimma som lägger sordin på vilken romantiserad relationsbild som helst.

Det är också sant.

Men – en gång för alla nu – skillnaden ligger i hur vi ser på detta. Hur vi tar det. INGEN filtervecka i världen kan få mig att göra en dyster statusuppdatering om mina jobbiga ungar, när de kan driva mig till vansinne utvalda stunder, men det inte för en sekund rår på min tacksamhet över att de finns hos oss. Jag höjer rösten åt dem för att jag måste, jag sätter gränser som de försöker spränga och jag hör dem säga att pappa är bäst. Jobbigt, säger jag. Jobbigt, tänker jag. Men känslan därinne, överallt, är att lyckliga, lyckliga mig som får möjlighet att tillrättavisa dig. Tack för att du kom och är precis som du är, just exakt här.

Jag är stressad, PMS-ig, har inte varit hos frisören på hundra år. Jag trängs outsövd med illaluktande morgonandedräkter på tunnelbanan varje dag, och jag har slitet nagellack på viktiga möten i företaget som jag driver på mer än heltid – samtidigt som jag funderar på hur jag ska hinna handla, träna, dammsuga, betala räkningar, hämta trötta barn OCH boka sociala aktiviteter innan dagen eller veckan är över.

Är det tärande, deppigt? Gör det tillvaron grå, tung att andas? Vill jag byta, om så bara för en halvtimme?

Nej. Nej. Från hjärtat NEJ!

Tänk efter, vad drömde vi om när vi var små. Vad hoppades vi på? Att få leva i en vardag som den är, på rutin, gör varje fredag till en gnistrande fest och varje tågresa till ett äventyr. Hur kan någon blunda för värdet i att bara få vara? Eller tillåt mig omformulera: Hur kan någon försöka få andra att tycka att detta faktiskt är så problematiskt att det ska lyftas upp, spridas, delas ännu mer.

Vi väljer ju själva.

Kanske inte alltid hur vi ska leva eller med vilka konsekvenser, men hur vi förhåller oss och försöker påverka det vi kan. Tiden går. Världen krisar. Det är förmätet att mäta sin lycka i förhållande till hur andra har det värre, men inte desto mindre finns det i slutänden tusen lidanden som är värre än att jeansen inte passar eller att ICA:s köer är långa. Det är livet som pågår här. Det kommer att bli värre i tider. Och bättre. Och värre igen. Upp och ner i backarna, men aldrig bakåt. Det går aldrig att göra om.

Jag vill aldrig behöva säga att varför skrattade jag inte medan jag kunde. Varför levde jag inte medan möjligheten var min och vår. Varför gjorde jag det och det, eller för mycket av det. Då, medan friheten fanns.

Vissa säger att mina tankar är naiva. Ordet optimist provocerar, och innebörden än mer. Så jag säger att jag är realist. Tillvaron är ingen skyddad verkstad och inget är exakt så som det kanske ser ut. Ibland behöver vi vissa filter för att orka möta en ny dag, ibland är vi starka nog att acceptera total transparens. Oavsett tycker jag inte att någon (kampanjmakare, optimist eller pessimist) ska få berätta för dig vad som är ok eller inte. Hur du ska leva eller hitta livet i dagarna som går.

Mitt val är att vara mig själv och mitt löfte trogen. Jag vill göra rätt för mina misstag, helst slippa ånger överhuvudtaget. När tillvaron visar mig sina vinterkräkiga kaskadspyor i all dess vidrighet, tänker jag fortfarande hävda att det kunde fanimej vara värre, så länge det inte blir en ihålig lögn.

Det är mitt eget no filter. För sanningen är att det kommer att bli värre en dag. Och sedan bättre igen. Det är helt enkelt livets lott. Och jag är själaglad att jag fick tag på en från första början.

20131101-110416.jpg