No filter?

I branschmedier och på sociala forum har hashtags liknande #nofilterweek använts flitigt på senaste.

Syftet är att tillåta sanningen att träda fram och knacka hål på alla glättiga, dyra, välsminkade statusuppdateringar som ger sken av att vi alla omger om med vackra ting, välstädade hem och lyxiga weekends hela tiden.

Jag förstår poängen, men mina applåder är tyst tveksamma.

1. För det första: Vi är präglade av samtiden och vår kultur. Säg det magasinomslag, den film eller det modereportage som producerats utan spackel och retusch. Vi är härdade! Nu säger du att bloggar, Instagram och Facebook är långt ifrån mediehusens tillrättalagda produkter, och visst, forumen är allas att använda. Men är det verkligen en sådan enorm skillnad. Vi vill underhållas och bli underhållna. Vi väljer vilka fokus vi vill framhäva och vilka vi vill fastna på hos andra. Den tillrättalagda bilden är knappast ett hot så länge vi ser den för vad det är, och inte gör den till en äkta livslögn.

2. Motståndarna mot min ståndpunkt ovan hävdar att ingen är glad alltid. (Och vem kan invända mot DET.) Det är viktigt, säger någon, att vi får sluta inbillas att alla andra har det bättre. Och att vi alla lider under stress, skrikande barn och vardagsdimma som lägger sordin på vilken romantiserad relationsbild som helst.

Det är också sant.

Men – en gång för alla nu – skillnaden ligger i hur vi ser på detta. Hur vi tar det. INGEN filtervecka i världen kan få mig att göra en dyster statusuppdatering om mina jobbiga ungar, när de kan driva mig till vansinne utvalda stunder, men det inte för en sekund rår på min tacksamhet över att de finns hos oss. Jag höjer rösten åt dem för att jag måste, jag sätter gränser som de försöker spränga och jag hör dem säga att pappa är bäst. Jobbigt, säger jag. Jobbigt, tänker jag. Men känslan därinne, överallt, är att lyckliga, lyckliga mig som får möjlighet att tillrättavisa dig. Tack för att du kom och är precis som du är, just exakt här.

Jag är stressad, PMS-ig, har inte varit hos frisören på hundra år. Jag trängs outsövd med illaluktande morgonandedräkter på tunnelbanan varje dag, och jag har slitet nagellack på viktiga möten i företaget som jag driver på mer än heltid – samtidigt som jag funderar på hur jag ska hinna handla, träna, dammsuga, betala räkningar, hämta trötta barn OCH boka sociala aktiviteter innan dagen eller veckan är över.

Är det tärande, deppigt? Gör det tillvaron grå, tung att andas? Vill jag byta, om så bara för en halvtimme?

Nej. Nej. Från hjärtat NEJ!

Tänk efter, vad drömde vi om när vi var små. Vad hoppades vi på? Att få leva i en vardag som den är, på rutin, gör varje fredag till en gnistrande fest och varje tågresa till ett äventyr. Hur kan någon blunda för värdet i att bara få vara? Eller tillåt mig omformulera: Hur kan någon försöka få andra att tycka att detta faktiskt är så problematiskt att det ska lyftas upp, spridas, delas ännu mer.

Vi väljer ju själva.

Kanske inte alltid hur vi ska leva eller med vilka konsekvenser, men hur vi förhåller oss och försöker påverka det vi kan. Tiden går. Världen krisar. Det är förmätet att mäta sin lycka i förhållande till hur andra har det värre, men inte desto mindre finns det i slutänden tusen lidanden som är värre än att jeansen inte passar eller att ICA:s köer är långa. Det är livet som pågår här. Det kommer att bli värre i tider. Och bättre. Och värre igen. Upp och ner i backarna, men aldrig bakåt. Det går aldrig att göra om.

Jag vill aldrig behöva säga att varför skrattade jag inte medan jag kunde. Varför levde jag inte medan möjligheten var min och vår. Varför gjorde jag det och det, eller för mycket av det. Då, medan friheten fanns.

Vissa säger att mina tankar är naiva. Ordet optimist provocerar, och innebörden än mer. Så jag säger att jag är realist. Tillvaron är ingen skyddad verkstad och inget är exakt så som det kanske ser ut. Ibland behöver vi vissa filter för att orka möta en ny dag, ibland är vi starka nog att acceptera total transparens. Oavsett tycker jag inte att någon (kampanjmakare, optimist eller pessimist) ska få berätta för dig vad som är ok eller inte. Hur du ska leva eller hitta livet i dagarna som går.

Mitt val är att vara mig själv och mitt löfte trogen. Jag vill göra rätt för mina misstag, helst slippa ånger överhuvudtaget. När tillvaron visar mig sina vinterkräkiga kaskadspyor i all dess vidrighet, tänker jag fortfarande hävda att det kunde fanimej vara värre, så länge det inte blir en ihålig lögn.

Det är mitt eget no filter. För sanningen är att det kommer att bli värre en dag. Och sedan bättre igen. Det är helt enkelt livets lott. Och jag är själaglad att jag fick tag på en från första början.

20131101-110416.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s