Det största sveket

Att medvetet välja bort barn, alltså att aldrig sätta barn till världen, är ett ämne som debatterats flitigt i media de senaste veckorna med flera boksläpp och artiklar på ämnet. Beslutet är så individuellt att jag inte ens vill närma mig en reflektion. I slutänden är det ett val som görs av anledningar jag möjligen kan förstå, men aldrig till fullo dela. Hjärtat vinner, för min del.

Men i dagens Aftonblad tar man ämnet ett steg längre, och ger utrymme åt en författare som deklarerar att hon faktiskt ångrar de barn hon fått. Modigt, hör jag någon säga. Vedervärdigt, hävdar jag.

Att ha upplevt känslan. Kramat och torkar tårar. Att ha lärt känna och fostrat. Att gått från jag till vi, och från fokus på mig till vikten av dig. Att ha blivit någons mamma, och sedan säga att det inte passade, är ett oåterkalleligt svek och så egoistiskt att det saknar ord. Det är en sak att kanske fastna i mörker, sjukdom eller omständigheter som gör att tanken sätter sig långt därinne. Men att öppet göra anspråk på denna inbillade rätt att ångra, och låta hela världen veta det, anser jag är höjden av idioti.

Att ångra något, det har vi alla gjort.

“Att vara ångrad”, att tvinga någon att bära bördan av den känslan… Då tycker jag åtminstone att man förbrukat sin rätt att få ge ut en bok om saken.

20131128-094737.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s