Jag vet inte, Virtanen

Virtanen skrev en långväga delad krönika igår. Om att vi jobbar ihjäl oss här i medelklassen. Att vi inte hinner leva för att vi måste prestera. Och att att han precis som många andra kämpar med den ständiga skammen över att egentligen bara vilja ge upp.

Lägga ner.

Ja, till och med sakta och medvetslöst invänta döden, eller något liknande.

Jag känner mig splittrad. Hans ord applåderas i landets alla hörn, och visst är det så skönt att ha någon som sätter ord på bitterheten.

Problemet – för mig – är just den. Bitterheten. Att jag genom hans text får intrycket av att någon annan ska ta ansvar. Att det är någon annans misstag eller möjligheter som utstakar vägen för kollektivet. Och individen.

Han skriver ordagrant att I stället har vi ett samhälle där den som har tid att leva inte har råd – och den som har råd att ­leva inte har tid.

Råd med vad? Vem har inte råd att leva, på vilket sätt? Och vilken livsstil vill “han” ha mer tid att njuta av?

Jag kanske är för krass här, men för många är det väl ändå så att de varken har tid eller råd. Trots att de kämpar och sliter, kanske till och med på dubbla jobb, så räcker lönen knappast till dyra bubblor eller spikraka väggar med Stockholmsvit färg och stilleben “som sätter personlig prägel på ett rum”. Knappast ens till en nygammal vinterjacka och ett par skor. Nej, det är uppstigning kl. 05.30 och läggdags 23.45, och däremellan gnetas och stretas det för löner väldigt långt bort ifrån de nivåer som mediebranschen perspektivlöst kallar låga.

De människor som kanske lever ensamma, utsatta, osedda, de har inte tid. De har inte råd. De har faktiskt inte ens möjlighet att välja.

När började vi inbilla oss att vi äger någon slags rätt att jobba lite och unna oss mycket? När blev det en rättighet att slippa knega men vilja lyxa? Har det att göra med den sociala revolutionen där allt ska vara så himla polerat, eller har det gått för lång tid sedan arbetsdagarna varade 18 timmar på åkrar och fält, med barnen på ryggen och skulderna i tanken.

Jag kan inte tiga stilla. Det är ett nästan skrattretande fokus på vilka som är “något” i vårt avlånga land. Problemet är inte den image som andra ser, utan den profil vi mer eller mindre sk*tnödigt pressar in oss själva i. Vilket liv har jag dockskåpsregisserat åt mig själv, och hur gjorde man nu igen för att komma loss?

Istället för att försöka minnas hur insidan såg ut innan ytan tog över, blir den kvicka lösningen att hävda att nuläget inte går att förändra.

Det går.

Men det kostar.

Och priset täcker eventuellt inte upp (konsumtions)budgeten.

Om vi fortsätter äta på samma fina restauranger, köper kläder med märken på, slafsar hummer som att det inte fanns någon morgondag och åker taxi mellan jobb och gym för att “spara tid”…

Är det verkligen då en fråga om att inte ha tid eller råd att leva, när det i själva verket handlar om “…leva så som jag inbillat mig att jag måste”.

Vi måste bestämma oss för om vi vill vara en del av att uppfylla någon annans drömmar, eller ta risken att jaga efter våra egna. Det är otryggt och skrämmande, ja kanske ekar vardagslyxen för en lång tid med sin allra mest tydliga frånvaro. Huset måste säljas. Och det blir inga färska snittblommor på bordet.

Någonting säger mig dock att livet i vilket fall som helst blir innerligt mycket rikare än när vi skrev ledsamma krönikor i en tid som aldrig kommer tillbaka.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s