Regn

Ja!

Jag må ha svårt för blått som inredningsfärg överlag.

Men när Iittala visar upp “Regn” som nya färgen på vårens kollektion blir det solsken hos mig.

Rätt perfekt nyans va.

20140131-200015.jpg

Advertisements

Tio tuffa fakta

Jorå, efter tio dagar som hundägare kommer här min tio-i-topp över fakta som fastställer att livet med bebis är en promenad i parken jämfört med hundvalp:

10. Bebisar äter inte bajs från marken.

9. Bebisar luktar som smultron. Även ur munnen.

8. Bebisar och hundvalpar har samma okontrollerade behov av att göra sina… behov. Bebisar har blöjor. Punkt.

7. Bebisar hänger inte med käftarna sylvasst inborrade runt dina fotleder större delen av dagen.

6. Både bebisar och hundvalpar är vakna tusen gånger per natt. Bara hundvalpar lämnar bitmärken på dina örsnibbar, armbågar, stortår och ögonbryn.

5. Varken bebisar eller hundvalpar fattar sitt eget bästa. Bara hundvalpar kan kuta jättefort. Do the math.

4. Bebisar är välkomna ÖV-ER-ALLT. Det är inte hundar.

3. Bebisar tar tid att hantera. Valpar tar mer tid.

2. Bebisar växer upp och liknar sina föräldrar. Detsamma gäller hundar.

1. Bebisar är människor. Det underlättar i själva förstå-sig-på-fasen.

Men. Det finns självklart ett litet tillägg här. Man ska inte jämföra äpplen och päron om fruktkorgen har plats för båda. Vi har fallit för vår nummer fem. Pladask, kan man säga.

20140128-210300.jpg

Dålig dag

Det har varit mycket att fundera på, den senaste veckan. Mitt humör har inte direkt varit i topp.

Och så blir det söndag. Stress till barnens aktiviteter. Inget lugn, ingen ro. Huset ska städas och hunden rastas. Det är jobb som ska betas av och läxor påbörjas. Jag känner glädjen spira, gillar som bekant när det händer mer.

Men över datorn vid bordsänden, ett mörkt muttrande: “ÅHHHH, fanns det FLER räkningar att betala!!?” (Jag ställer alltid hans del av skörden på samma plats, men idag tycks informationen ny. Till saken hör också att vardagsekonomisk är vi på helt olika planeter, kanske olika solsystem till och med. En vill ha koll och en lever lyckligt ovetande i ruset mellan in- och utflöde.)

Var ÄR min Europetröja, har du sett den??!! (Ja, jag lånar hans strumpor och hårdrockspräglade t-shirts ibland och det hör liksom till överenskommelsen, bara dagar som den här har han problem med återlämningsprocessen.)

HUR blir det med lunch??!, vrålar han sedan (kl. 9.45), medan han sliter åt sig jacka, bilnycklar och nästan-nioåring i fotbollsmundering för att skjutsa till den första av flera träningar. (Då ska man ha i åtanke att han i vanliga fall är Mr. Det-löser-vi-alltid, ackompanjerat av ett brett och hjärtligt leende.)

För en stund är rollerna ombytta. Jag vanligtvis här och där och överallt i humöret. Glad och petnoga och sprallig och skitsur. Han tålmodig, medveten och något mer obrydd.

Därför ler jag när han stormar ut genom dörren med ett lokalt åskväder över huvudet. Ty det här är ingen offentlig uthängning av mannen jag delar mitt liv med.

Det här är en kärleksförklaring i enklaste form, där allt är perfekt i all sin operfekthet. Du är min pusselbit och jag älskar att jag får vara din. Tack för att du låter mig slippa vara ensam om att ha dåliga dagar, och tack för att du vill dela hela spektrat med mig.

20140126-110152.jpg

Hundliv I’d say

Naääe men jag tycker ändå att det har gått bra de här fem första dagarna som hundägare.

Bara en gång har han till exempel gjort sina behov på min byråkollegas vita filt.

Bara tre gånger har jag trott att min hästsvans fastnat i en dragkedja på jackan när det i själva verket är valpens sylvassa små käftar som omsluter den.

Bara tolvhundra gånger har jag sprungit ut-in-ut-in-ut-in-ut-in-ut-in-och-ut från kontoret för att undvika kissolyckor på golvet.

Och nästan lika många gånger har jag med nasal bäbisröst uppmanat ullbollen att “kanske baaaajsa lite osså” när vi ändå gått ut i 45 minusgrader.

Tre gånger… eller kanske trettiotre, har jag tänkt att det var bättre förr.

Men trettiofyra gånger har jag känt att det är fantastiskt att få se barnen med ett husdjur och höra deras skratt ännu oftare än förut.

En gång (mitt i natten, närmare bestämt 4.42) sa jag till valpen att han är en idiot. Samma antal gånger drabbades jag av akut och överväldigande dåligt samvete och pussade honom på nosen trots att den luktar likadant som hundmaten han äter.

800% fler spontana kontakter på tunnelbanan. (Utmanande för mitt integritetsbehov.)

Fyra glada pensionärsmöten i trapphus och köer.

En ny upptäckt hos min machomake, som i obevakade ögonblick helt seriöst kallar valpen för “voffsegull”…

Och så.

Mer kärlek. Mindre kontroll. Jävligt mycket kämpigare. Riktigt berikande.

Utmattande.

Inspirerande.

Och mjukt istället för kantigt.

20140123-203804.jpg

Motsägelser

Jag älskar tankemässig frihet, ändå lever jag familjeliv i förortsvilla med make, barn, Volvo och ett företag som kräver min närvaro alla årets veckor, alla tänkbara tider.

Jag hatar begränsningar och likriktighet, ändå värnar jag om rutiner och behåller frivilligt kalenderfasta upprepningar där så lite som möjligt ändras från gång till gång.

Jag mår bra i städade och avskalade rena miljöer, där detaljer och färger kommer fram i all sin enkelhet, ändå är jag en bidragande orsak till hundvalpen som anlänt till familjen och det naturliga kaos med kiss, bajs och stök som den för med sig.

Jag avskyr att känna mig låst och bakbunden i rörelserna, ändå bokar jag veckans jobbmöten och övriga åtaganden tills kalendern nästan spricker. Nu dessutom med en vild spädvalp vid min sida.

Varför detta besvär.

Möjligen förmodligen definitivt för att det finns något som tilltalar mig mer än den bekväma vägen. Något som känns mer värdefullt och väldigt mycket mer givande än att välja lydnad under minsta motståndets lag.

Det är utmaningar.

Ge mig mörk statisk om skilsmässor och jag tänker viga mitt hjärta åt att inte bli en siffra i mängden.

Möt mig med “goda råd” om att välja bort vissa möjligheter eftersom kraften inte borde räcka till allt, och jag ger ytterligare lite till för att bevisa dig fel.

Blotta dina trista övertygelser om att det inte går, och jag får ännu mer bränsle på den eld som säger att det kanske det visst gör.

Och med det menar jag inte att vara naiv eller full av högmod. Absolut inte.

Jag kan inte ens säga att jag aldrig tvivlar eller frågar mig själv om jag borde koppla av en smula.

Men se, jag har provat det också. Sanningen är att jag blir starkare och lyckligare för varje knix som bestigs, för varje hinder som till sist övervinns. Harmonin kommer inte när jag duckar för trasslet, utan varje gång en härva reds ut och blir till en tillgång i minnet.

Jag väljer svårt för att det gör lyckan lätt.

Jag bränner hellre ljuset levande, blossande och varmt, än att bevara det stilla och undangömt i evighet.

Om någon undrade.

20140122-180845.jpg