Fritt fall

Efter att ha jobbat med sponsring och event marketing i 13 år, känns det rakt igenom deppigt att se Melodifestivalen, en av Sveriges största och mest attraktiva rättigheter, falla fritt som nu.

Från ren galaunderhållning, glitter och starkt helhetskoncept till spridda skurar av trams under “humorfasaden”. Lider med alla inblandade, ink. sponsorerna, men instämmer inte i den uppgivna kritikerkören utan hoppas det leder till något bättre! Det måste det göra.

Nu vidare i en annan rättighet, nämligen OS. Där levereras det sannerligen.

20140216-131048.jpg

Liten tuva

Det är väldigt lätt vara efterklok, sade mina föräldrar till mig när jag var liten. Det är mycket värt att lära sig att tänka efter före.

Jag blev sanningen att säga aldrig särskilt bra på det där. Flyttade kors och tvärs över världen med bara möjligheterna som bränsle. Ställde upp i tävlingar av alla de slag, och föll hårt av egen dumhet och redigerares klipskhet inför fyra miljoner tittare på bästa sändningstid. Jag har snubblat och rest mig igen. Inför många, men också inför få som stått mig nära. Många gånger. Jag har fått tänka efter, efteråt.

Någon kanske undrar varför lär hon sig aldrig, men det är bara en liten glimt av hela bilden. Det här har varit mitt sätt att lära om mig själv. Och om andra. Det har blivit en del av mig. Ibland gjort mig sämre för stunden och därefter lite klokare än förut, om man får hoppas.

Så nu, när jag har vandrat i ett mörker orsakat av ett gulligt litet ljus, eller snarare min egen oförmåga att gå varsamt försiktigt på varje tuva jag väljer. Nu säger andra att jag inte ska se det som ett misslyckande. Jag tänker att de vill väl, men förstår mig dåligt.

Jag har misslyckats. Hundvalpen, eller snarare tanken på det vuxna hundlivet och vad det gör med vår familj, har blivit en fotboja som dränker mig sakta. Det handlar inte om de tidiga morgnarna, bitiga gaddar eller om bajset och kisset överallt. Snarare om något som inte gick att förutse, inte om känslor som svalnat, utan en mörkare mentalitet som tar över allt annat. En låsning inte bara för mig, utan för oss. Jag känner, och erkänner, i varje cell av min kropp att det här var ett vägval så fel så fel.

Jag fattade ett beslut som inte bottnade i magkänsla utan att vilja väl. För att förverkliga (gamla) drömmar och skapa nya utmaningar. Bringa ännu mer glädje i något redan fantastiskt glädjerikt. Det var mycket hjärta och ganska lite hjärna. Mycket pannben men en magkänsla som kontrade “nej!”. Jag lyssnade inte på mage, eller make. Övertygad om att allt passar och allt funkar, så länge vi hjälps åt och aldrig släpper varandras händer.

Men mina händer har famlat. Det är svårt att hålla varmt i det som betyder mest, när annat drar. Svårt att fokusera när ögonen kliar, huvudet dunkar och tårarna rinner. Det är en allergisk reaktion mot någonting som inte går att städa bort. Eller ens medicinera. Utslagen syns inte utanpå.

Så det är ett misslyckande och det är mest mitt att bära. Men faktum är att misslyckanden inte skrämmer mig längre. Inte alls. Ge mig en jobbutmaning och jag tar den om den kan ge oss något. En mikrofon inför fullsatt 40-årsfest och jag sjunger trots att jag inte kan. Ställ ett berg i min väg och jag ger dig allt jag har för att ta oss över det hellre än runt. Ge mig din kritik och jag lovar att ta emot den för att lära och bli bättre än förut.

Det enda jag inte mäktar med är känslan av svek. Att vara en svikare. Att lämna en annans hjärta i kras eller frågor hängande i luften, obesvarade, oförklarade.

Så jag har sett mina barn i ögonen, torkat deras tårar och försökt förklara för ett barn en vuxens krassa verklighet. Hunden ska inte bo hos oss, det kommer aldrig att bli så som jag ville tro, för jag kan inte leva upp till den jag för en stund ville vara. Den som offrar magen för annat. Den som försöker bli annorlunda för att det ser så bra ut när andra lyckas vara just så. Den är inte jag. Då går vi vilse. Jag kan inte leda er framåt om det behövs, när jag inte ser min egen väg framför mig.

Så hunden ska flytta, jag har misslyckats, svikit. Men mitt i allt så måste jag tro att jag också på något sätt i trasslet lyckats vara den jag vill lära mina barn att bli. Den som vågar för att vinna. Den som orkar ta kritik. Den som tar ansvar och vill ställa till rätta, och inte ser allting som svart eller vitt i hotfulla återvändsgränder, utan som en palett av zoner att navigera i.

Livet förändras och vi med det. Du kan hävda att som man bäddar får man minsann ligga, och jag undrar om din säng är gjuten i betong. Förändring har ingen deadline, den är konstant. Pågående. Alltid. Det är svårt att alltid välja rätt men omöjligt att sluta försöka.

Egoistiskt sett har jag lärt mig att jag inte är någon hundmänniska, i en endaste del av min kropp. Och både hunden och familjen kanske snart kan se att även det som känns ont och förvirrande för stunden, kan vara det bästa i långa loppet.

Men hey, vem vet. Rätt eller fel är inget vi kan förutspå. Vi kan bara göra vad vi kan och tror på, precis här och nu. Någorlunda analyserat i förväg.

Och hålla tummarna för att det blir bra.

20140219-175858.jpg

Hej harmoni

Idag, en dryg månad in på det nya året och knappt tre veckor sedan hundvalpen flyttade in, är första dagen på 2014 som en riktig harmoni infinner sig.

Det är inte så att det är mindre att göra på jobbet eller att valpen över en natt blivit rumsren. Inte heller så att en magisk fé flyttat in och håller ordning på hus och hem och träningsfrekvens, eller att jag sover tolv utvilande timmar per natt.

Nej.

Men inuti och utanpå känns det så uppenbart att saker och ting är som de är och som vi väljer att ha dem. Våra aktiva val skapar det sammanhang vi vill befinna oss i, och för varje ny platå eller outforskad ruta vi befinner oss på kommer en viss obalans innan rutinerna sätter sig.

Det gäller på kontoret och i familjen. I processer såväl som i möten med en bunt främlingar i formella rum. Det gäller överallt och det gäller att komma ihåg det. Pretto as it sounds!

För därefter väntar en förtrollande upplevelse av att allt är möjligt. Allt går. Inte utan ansträngning eller uppoffring. Inte utan grubbel och tårar på vägen. Men kampen är inte förgäves, den fyller livet med mer liv. Den tar inte bara vara på möjligheter utan skapar dem från grunden. Ibland verkar det så tilltalande bekvämt att stanna precis där vi är, just där vi vet vad vi har. Förändringarna skrämmer i tanken, när de sker och innan de blivit det nya nuet.

Det är lätt att se tillvaron som en ram för alla de delar som “måste” få plats, där det blir syrefattigt trångt mellan jobb och träning och skola och biltvätt och manikyrer och möten och middagar. “Hur ska jag HINNA?!!”, skriker vi medan vi surfar på våra mobiler och slötittar på någon såpa på tv:n. Jag tror inte riktigt på att betitla vardagen som ett pussel. Jag vill se och framförallt känna hur delarna hänger ihop och den ena gör den andra mer betydelsefull. Det som skapar stress i ögonblicket kanske skänker tålamod åt andra hållet. Det som verkar utmattande för stunden bygger styrka i långa loppet. Och det som verkar vara slöseri med minuter, kanske är det mest värdefulla på hela dygnet.

Jag bestämmer mig och vacklar och tvekar och övertygar andra och grubblar på samma gång. Nästan aldrig får det mig att stå kvar, stilla. Nästan alltid är jag väldigt glad att jag kan säga nej för att också kunna säga ja.

Mitt lugn bor inte i en tom kalender, snarare i full geist. Allt utgår från hjärtat där hemmet och familjen är navet. Den insikten får mig att fungera. Den vetskapen gör det ganska enkelt att sortera i en vardag där utmaningarna ibland är svåra, men alltsom oftast alldeles underbara att få vara med om.

20140206-102704.jpg