Liten tuva

Det är väldigt lätt vara efterklok, sade mina föräldrar till mig när jag var liten. Det är mycket värt att lära sig att tänka efter före.

Jag blev sanningen att säga aldrig särskilt bra på det där. Flyttade kors och tvärs över världen med bara möjligheterna som bränsle. Ställde upp i tävlingar av alla de slag, och föll hårt av egen dumhet och redigerares klipskhet inför fyra miljoner tittare på bästa sändningstid. Jag har snubblat och rest mig igen. Inför många, men också inför få som stått mig nära. Många gånger. Jag har fått tänka efter, efteråt.

Någon kanske undrar varför lär hon sig aldrig, men det är bara en liten glimt av hela bilden. Det här har varit mitt sätt att lära om mig själv. Och om andra. Det har blivit en del av mig. Ibland gjort mig sämre för stunden och därefter lite klokare än förut, om man får hoppas.

Så nu, när jag har vandrat i ett mörker orsakat av ett gulligt litet ljus, eller snarare min egen oförmåga att gå varsamt försiktigt på varje tuva jag väljer. Nu säger andra att jag inte ska se det som ett misslyckande. Jag tänker att de vill väl, men förstår mig dåligt.

Jag har misslyckats. Hundvalpen, eller snarare tanken på det vuxna hundlivet och vad det gör med vår familj, har blivit en fotboja som dränker mig sakta. Det handlar inte om de tidiga morgnarna, bitiga gaddar eller om bajset och kisset överallt. Snarare om något som inte gick att förutse, inte om känslor som svalnat, utan en mörkare mentalitet som tar över allt annat. En låsning inte bara för mig, utan för oss. Jag känner, och erkänner, i varje cell av min kropp att det här var ett vägval så fel så fel.

Jag fattade ett beslut som inte bottnade i magkänsla utan att vilja väl. För att förverkliga (gamla) drömmar och skapa nya utmaningar. Bringa ännu mer glädje i något redan fantastiskt glädjerikt. Det var mycket hjärta och ganska lite hjärna. Mycket pannben men en magkänsla som kontrade “nej!”. Jag lyssnade inte på mage, eller make. Övertygad om att allt passar och allt funkar, så länge vi hjälps åt och aldrig släpper varandras händer.

Men mina händer har famlat. Det är svårt att hålla varmt i det som betyder mest, när annat drar. Svårt att fokusera när ögonen kliar, huvudet dunkar och tårarna rinner. Det är en allergisk reaktion mot någonting som inte går att städa bort. Eller ens medicinera. Utslagen syns inte utanpå.

Så det är ett misslyckande och det är mest mitt att bära. Men faktum är att misslyckanden inte skrämmer mig längre. Inte alls. Ge mig en jobbutmaning och jag tar den om den kan ge oss något. En mikrofon inför fullsatt 40-årsfest och jag sjunger trots att jag inte kan. Ställ ett berg i min väg och jag ger dig allt jag har för att ta oss över det hellre än runt. Ge mig din kritik och jag lovar att ta emot den för att lära och bli bättre än förut.

Det enda jag inte mäktar med är känslan av svek. Att vara en svikare. Att lämna en annans hjärta i kras eller frågor hängande i luften, obesvarade, oförklarade.

Så jag har sett mina barn i ögonen, torkat deras tårar och försökt förklara för ett barn en vuxens krassa verklighet. Hunden ska inte bo hos oss, det kommer aldrig att bli så som jag ville tro, för jag kan inte leva upp till den jag för en stund ville vara. Den som offrar magen för annat. Den som försöker bli annorlunda för att det ser så bra ut när andra lyckas vara just så. Den är inte jag. Då går vi vilse. Jag kan inte leda er framåt om det behövs, när jag inte ser min egen väg framför mig.

Så hunden ska flytta, jag har misslyckats, svikit. Men mitt i allt så måste jag tro att jag också på något sätt i trasslet lyckats vara den jag vill lära mina barn att bli. Den som vågar för att vinna. Den som orkar ta kritik. Den som tar ansvar och vill ställa till rätta, och inte ser allting som svart eller vitt i hotfulla återvändsgränder, utan som en palett av zoner att navigera i.

Livet förändras och vi med det. Du kan hävda att som man bäddar får man minsann ligga, och jag undrar om din säng är gjuten i betong. Förändring har ingen deadline, den är konstant. Pågående. Alltid. Det är svårt att alltid välja rätt men omöjligt att sluta försöka.

Egoistiskt sett har jag lärt mig att jag inte är någon hundmänniska, i en endaste del av min kropp. Och både hunden och familjen kanske snart kan se att även det som känns ont och förvirrande för stunden, kan vara det bästa i långa loppet.

Men hey, vem vet. Rätt eller fel är inget vi kan förutspå. Vi kan bara göra vad vi kan och tror på, precis här och nu. Någorlunda analyserat i förväg.

Och hålla tummarna för att det blir bra.

20140219-175858.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s