Inifrån och ut

Läser via en delning på Facebook, en artikel (skriven av en man) som berör ett projekt vilket landar i att männen förtjänar att bli sedda som fullvärdiga föräldrar redan från förlossningsögonblicket.

Vem kan säga emot.

Det ska givetvis vara en självklarhet.

Skribenten radar upp exempel på en jämställdhet som bör vara självklar men belyser hur många barn (och åldrande män) tyvärr inte väljer att se papparollen som inkluderad i en pågående vardag. De är sekundära i hans beskrivning. Lite låter det som att det kan vara barnmorskornas fel, allt det här.

Förstå mig rätt nu. Jag hajar den underliggande problematiken. Jag kämpar dagligen för att bryta barriärer och göra könet till en underordnad fråga där mycket annat är borde få rättmätigt utrymme. Men i förlossningssalen kan ingen få mig att ropa “hen”.

Graviditeten förbinder mor och barn med fysiska band som efter nio månader kan delas med andra. Innan dess, inte så mycket. Nio månaders symbios avslutas drastiskt i en kontext av blod och skrik och kryst och kläm (eller snitt, nål och tråd) i ett vitt rum möblerat med galon. Huvudpersonerna ska skiljas åt, statisterna stöttar. Även den som sitter bredvid har en viktig roll, en huvudroll, men för tillfället inte under dödshot.

Det ger skillnader i ögonblicket. Eller ögonblickarna, som Bob skriver om. Just där och då förväntar jag mig yttersta uppmärksamhet. Inte för att jag är kvinna. Utan för att jag gjort ett jobb som nu är i färd med att avslutas. Imorgon är en annan dag. En annan verklighet. Då kan vi dela lika, oavsett vem som tittat på vem. Då är valet vårt.

Jag är VD för ett företag. Det företaget grundade jag med två män. Om den ene av dem möter en ny kontakt och introducerar oss båda övriga på samma gång, med orden “säg hej till vår VD”, sträcker nio av tio automatiskt handen (och blicken) mot min manlige kollega. Jag är sekundär. Inte på grund av illvilja, utan historik, invanda mönster och förväntningar. Jag väljer att förstå för att kunna förändra. Kampen går vidare, där egna val blir avgörande för framgång i frågan.

Bob skriver vidare att undersökningar visar att barnen många gånger väljer en annan än pappa att ty sig till när livet svider. Undersökningar bygger på statistik och statistik är siffror. Underlaget vilar på allmän volym. Ställ samma fråga till lika många barn men dela upp urvalet utifrån närvaro och öppenhet. Känslomässig transparens och en nyare, modernare syn på vem som gör vad. Garantera att tidigare generationers ärrbildning i frågan om könsroller sorterats bort, och mät igen.

Resultatet kommer att bli annorlunda.

Varje kvinna och varje man i svenskt föräldraskap har ett val. Vi kan välja att vara närvarande eller frånvarande. Vi kan välja att acceptera förlegade förväntningar utifrån könsroller, eller att aktivt bestrida dem. Vi kan också välja att rikta den kritiska pennan utåt, eller att skriva ett kontrakt med oss själva som ingen annan behöver se.

Ska jag vara den som fastnar med blicken på en annans blick som redan från början var fel.

Eller ska jag låta det få bli ännu en drivkraft för att bygga den tillvaro jag vill att mina barn ska få kalla sin verklighet när de växer upp.

Bara det vi förändrar inifrån och ut, kommer att bli beständigt. Bara det barn som får ha pappa och mamma lika nära, kommer att svara “båda” på frågan vem det vill prata med när behovet är som störst.

Vem som tittade på vem när livet på egen hand började, det vill jag gärna förpassa till en parentes i sammanhanget. Själv kallade jag pappan till mina barn för jävla idiot, precis innan jag bad både honom och sjukskötersk-hen att döda mig på fläcken.

Tur att det fanns en morgondag. En mindre traumatisk början på det som skulle bli vår sanning och vår verklighet.

Den vi väljer att kämpa för, varje dag.

Inifrån och ut.

20140330-115940.jpg

Here we go AGAIN

Jösses.

Att det aldrig tar sluuuuuut nån gång.

Detta eviga förståsigpåande och veta-bäst-hur-alla-andra-ska-göra’nde. Jag orkar inte ens börja från början. Psykolog-Eva kommer att sätta mig i tvångströja till slut.

Ingen lämnar sitt barn på förskola för att “slippa” ifrån barnet. Det gör åtminstone ingen jag känner.

Visst. Vi jobbar och tränar och drömmer och förverkligar. Vi tjänar pengar och därmed frihet. Vi strävar, för att livet är för kort för att stå still om man faktiskt inte vill.

Vi gör det för familjen, kärleken och lyckan. För andra och oss själva. Kanske inte lätt att förklara i statiska ekvationer om man är psykolog och invand i gamla mönster.

Men såhär är det: Vi har bara ett liv och det är till för att levas. Hur många barn skulle aldrig ha fått komma till världen, om föräldern förväntades vara hemma på heltid i två år? Hur många relationer skulle söndras under obalans och ständiga försök att fördela vardagens vikter någorlunda jämt i vågskålarna?

Hur många gånger ska någon, alla, vi behöva upprepa att barnens bästa är den enda kompassen som betyder något!

Det är väl för tusan inte vår rätt att göra barnen till något som vi ska ta oss förmånen att ensidigt “njuta av” och tanka kortfristig lycka hos.

Det är ju VI som ska vara deras lycka, deras varma famn, deras ledstjärna när det behövs och bromskloss när vi måste. Inte ett eller två år i början. Utan tre, fyra, fem, tio, femton år fram i tiden. Vi bygger plattformar för livet här. Vi vill vara dem, den generation, som orkar hålla ihop – inte för att samhällets strukturer tvingar oss att göra det, utan av fri vilja och en sjuhelvetes massa energi. Kärlek och värme så att det räcker och blir över. Inte ett eller två år, utan för alltid.

Ett barn som gråter när det lämnas (i pappas trygga famn av mamma när hon åker till ICA, eller i förskolans varma armar när pappa drar och jobbar) det är ett barn som känner och som behöver. Behovet ska stillas och det gör en smekning, en kram, en lärdom om att den som lämnar snart kommer åter.

Genom att släppa samvetsfrågan och lita på den inre kompassen, vågar jag hävda, råder vi bot på mycket av den snedfördelning som lever kvar från tidigare generationer. Vi väljer inte mellan att hålla i kakan eller att käka upp den, för vi fattar att den räcker till båda. Genom att fokusera på vad vi vill (inte bara förväntas) och välja in oss själva där också alla andra och alla måsten får plats, så är det en enda dröm som lyser klarare än alla andra…

Drömmen om att lyckas göra livet till en fråga om valmöjligheter, och därmed låta lyckan bygga bo. Hos familjen vi lever i och personerna som utgör den.

Vi lämnar våra barn på förskolan och lyssnar också till egna behov, ja vi ses snart i eftermiddag igen. Där väntar kramar, pussar, samtal och lek. Där väntar ork och ömsesidigt utbyte. Energin är inte dränerad utan påfylld, vi kan slösa och den blir ändå bara mer. Vi tar tid från barnet för att ge till oss själva, för att orka ge ännu innerligare tillbaka.

Vi när en dröm om att inte bara hålla ihop utan göra det med äkta engagemang som cement. Vi lämnar våra barn mellan 8 och 16, och det är inte alltid lätt att lämna. Men ack så mycket lättare än att efter de tidiga småbarnsåren inse att det visst inte fanns någon universal sanning (trots att psykologen lovade så heligt) och att syret faktiskt tog slut där, lite för länge, så att skadorna blev bestående. Då handlar det inte om dagens åtta timmar, då tror jag snarare att det handlar om familjer som raseras när vi går.

Strunt i dem som skriker högst. Lyssna till det som inte hörs. Till hjärtat när det slår i takt och till tankarna som inte skaver. Låt familjen vara spegeln och magkänslan domare.

När barnen skrattar, högt och hjärtligt, många gånger varje dag. När de öppnar sig och berättar om stort och smått under promenaden till kiosken för att köpa glass. När din make låter dig somna i soffan och du vaknar av starka armar som bär dig till sängen och där stoppar om. När bilresan till västkusten inte tyngs under osagda ord eller obekräftad existens. När luften är fri och livet ett äventyr, både genom barnens och de vuxnas ögon.

Då kan jag garantera att funderingarna inte kretsar kring om lilla Anna började på förskola vi 12 eller 18 månaders ålder, utan hur ni hanterade det – tillsammans – för framtiden och för livet.

20140326-065017.jpg

Ännu mer kropp

Så har det pratats om ännu ett nätuppror i veckan. Denna gång om modiga brudar som reagerar mot reklamens retuscherade fejkbilder av kvinnokroppen, och därför nu visar bilder och filmer av sig själva på sociala medier. Allt under parollen “en helt vanlig tjejkropp”.

Syftet är gott förstås, det ska icke kastas i skugga.

Men bismaken ändå fadd.

Än en gång blir tjejer = kropp. Än en gång ges scenen till dem som vågar visa hela världen att här är JAG, och inte till dem som i det tysta bantar, kräks, skär och kvävs under komplex. Komplex som aldrig borde få finnas eftersom att alla är unika.

Alla tjejkroppar är en helt unik tjejkropp.

Den som tycker att magen är för stor eller smal, att benen är för runda eller tunna – den publicerar inte en avklädd video på internet. Nej, den jämför i det tysta och lider under rösten av sin egen otillräcklighet.

Därför blir upproret till en suck i mina öron. De modiga tar ton och de tvekande tystnar. Fortfarande med känslan av att just den egna kroppen inte tål att visas upp, trots att alla andra tycks våga.

Den som vill se en alldeles unik tjejkropp i verkliga livet kan bege sig till ett badhus, en badstrand eller en arena där idrott utövas i shorts och t-shirt. Där kryllar det av kroppar stora som små, breda som tunna, lena och håriga. Kroppar som inte skriker SE MIG! utan kommer till användning, starka, produktiva.

Och vad reklamen anbelangar, så tycker jag att alla bilder som med datorns hjälp polerats till storleksändringar och större ingrepp (större än puts av missprydande finne i fejset) ska märkas med “retusch” som liten stämpel i bilden.

Precis som på cigarettpaketen, med “rökning dödar”.

För se, det gör totalt påhittade ideal också.

20140321-063527.jpg

4000 ord

Det sägs att en bild förklarar mer än tusen ord.

Inte så konstigt då kanske att av alla de meningar jag har till mitt förfogande, finns det inte en endaste som känns rättvis nog för att beskriva kärleken till mina barn.

20140316-150035.jpg

Det som varit

Efter att ha outat en känslomässig utmaning jag nyligen ställts inför, på Facebook (ha!, kanske inte så gammal trots allt) så står det klart att många ser på det förgångna som glömt och begravt. Inte på grund av bearbetning eller lärdomar, utan att historien diskvalificerar sig som relevant bara för att en massa tid passerat.

Jag är inte med på den.

Det som är glömt är glömt, bleknat och borta per definition. Men sådant vi minns då? Motgångar, övervinningar, misstag och bättring, är det inte sådant vi behöver för att växa och utvecklas som människor?

Jag vill inte, tänker aldrig, låtsas som att det gamla inte existerar bara för att det var längesedan. Inte heller fastnar jag med tankarna negativt förankrade i dået, som många tycks tro när minnena är på tillfälligt besök. Däremot vill jag aldrig glömma sådant som kan vara användbart för framtiden. Tackla nya främmande situationer, hitta vägar fram på knackiga stigar när de dyker upp. Dået ger mig kraft i nuet, ingen tvekan om saken.

Historien är ju värdefull för tusan. Om den används på rätt sätt. Varför låtsas som den aldrig funnits?

I samma sammanhang tycks det förekomma en uppfattning om att styrka på något sätt likställs med att aldrig tvivla. Jag lägger mig inte i vad andra väljer för metod. Men för min del skulle det kännas oerhört ihåligt i att överallt alltid skrika störst, bäst och vackrast. Vilken människa är äkta i ett sådant löfte?

För mig, och än en gång det enda jag gör anspråk på att kommentera, är styrkan som störst när den är tyst. Den finns därinne och tål att ifrågasättas. Den behöver inte ta plats eller hävda sin existens. Det riktigt starka är inte att aldrig tvivla eller trilla, utan att hålla för granskning och att resa sig igen (och igen, och igen) med mera kunskap och tjockare hud än förut.

Jag är inte rädd för att misslyckas och därför väljer jag gärna osäker mark. Jag behöver inte veta i förväg att den bär mig felfritt framåt. Jag må snubbla och se riktigt fånig ut för en stund. Men jag reser mig upp och borstar av mina knän. Och kanske får jag fler lärdomar att i ljust minne bevara för livet, trots att det var tungt just där och då för en stund.

Med dessa ord slår jag ett slag för att skippa det där med “glöm och gå vidare”.

“Använd och fortsätt utforska”, det är mera min melodi.

Amen.

20140315-164207.jpg

Generationsskifte

“Ibland är läsarkommentarerna kul”, sms:ar han, min make som är några år äldre än undertecknad.

Jag tvingas tänka efter. Mina transportsträckor tidsfördrivs i telefonen med mail, bloggar och branschnyheter. Men det står klart att papperstidningen fortfarande får luft. Han håller nog i en Metro.

Bökigt, blir min första reaktion. Trycksvärta på fingrarna och trassel med grannens personliga space där på t-banan. Blädder och båda händerna i anspråk.

Fast det är klart… Just det här resultatet var ju mödan värd. Morgonens första fniss stod printmediet för.

(Åtminstone innan det blev till ett mms.)

20140314-093203.jpg

Fyra år och elva månader

Det är natt och min dotter fyller snart fem år. När jag lägger mig i sängen snusar hon gott i sin egen, i eget rum. Huset är alldeles mörkt och tystnaden påtaglig. Många föräldrar tycks blogga sig alldeles exalterade om just detta, att få vara ifred. Den stora längtan efter avståndet.

Snart är hon alltså fem år. Det var ett ögonblick sedan hon föddes men en evighet sedan hon inte fanns. Hennes spädbarnskropp blev en rultig bäbis som blev ett starkt och smidigt barn, och barnet väljer allt oftare sin egen väg. Självständigheten är viktig. Förstås.

Jag kommer snart att somna. Maken vid min sida likaså. Ett ben som nuddar ett ben, en arm över en arm. Vuxen närhet lika viktig som öppen frihet och vi värnar om dem båda. Om oss båda.

Men vi har tid, förhoppningsvis. Klockan klämtar inte lika snabbt mellan 40 och 41 som mellan 5 och 6. Den relativa skillnaden blir större när människan är mindre. Vi hinner med. Så innan jag sluter ögonen lyssnar jag lite extra efter de bekanta ljuden. Dunset av trötta fötter mot hårt trägolv, det långsamma släpandet av täcke eller kudde. Nästan sovande steg som med autopilot styr kosan mot mammas och pappas närhet, och trängseln som sedan uppstår när liten plötsligt blir störst.

Älskade barn, som alltid fått plats. Du får fortfarande plats. Vila vid min sida när du vill. Jag räds inte trängsel under nattens mörka timmar, ej heller avståndet du kommer att välja för gott så småningom. Att jag och din pappa får dela värmen med våra barn, det är den absolut vackraste lyckan vi fått vara med om.

20140310-083906.jpg