Ett brev till TV4

Hej TV4,

Jag har just tittat på ert program om Robinson, vilket jag hittade av en slump, klockan 20.00 en torsdag. Ni intervjuade Buba, han som var den stora stjärnan det året jag var med.

Jag, jag var alltså hon den hemska. Den osäkra bitchen som åkte till Malaysia utan självförtroende och kom hem med betydligt tyngre bagage än så. Det var 14 år sedan snart.

Ni har förstås ingen anledning att bry er om det här, men jag lärde mig mycket om mig själv efter Robinson. Om självförakt och hat. Om kändisskap och mod. Om en vilja att göra rätt istället för fel och värdet i att våga vara sårbar och äkta, snarare än hård bakom falska fasader. Jag var sämre när jag ville vara så mycket bättre. Jag ville vara någon, men hade inte hittat mig själv. Robinson var ändå inte en evig katastrof för min person, utan snarare det söndrande kaos jag behövde för att hamna rätt.

Idag är jag gift med Thomas och är mamma till Elis och Lilian. Vi har ett litet hus i Enskede och många vänner som gör mig till världens rikaste. Jag har arbetat hårt och grundade för fyra år sedan en kommunikationsbyrå i en bransch där jag verkat i 13 år. Idag har vi 14 anställda, duktiga människor som har mig som chef. Jag är någons kollega och andras konsult. Jag är en dotter med stark vilja och en syster som finns närvarande. Jag är bra på det jag gör. Men är ännu bättre på att trivas med den jag är. Jag vill inte vara någon speciell, jag vill bara ta vara på livet och somna med gott samvete grundat på vetskapen om att jag gjort mitt bästa, varje dag.

Nu lägger jag mig för kvällen i ett avlägset med ändå så förbannat välbekant mörker. En känsla av att med bakbundna händer och hårt tejpad munkavle tvingas bevittna de scener som jag själv skrivit manus till. På bästa sändningstid säger ni att ni ska intervjua en huvudperson från Robinson och visa “sköna klipp”, men den som syns i rutan är jag och replikerna är mina. Fjorton år gamla, men fortfarande mina. På TV4 Play får SVT-klippen nu evigt liv och ni tar er den rättmätiga friheten att exponera någon helt annan än han som tackat ja till medverkan i er uppföljning. I några av hennes livs värsta situationer. Men vad spelar det för roll, hon har ju sig själv att skylla. Det är vi helt överens om.

Jag försöker inte frånsäga mig något ansvar. Tiden har stått stilla när jag än en gång förflyttas tillbaka till Malaysia och intrigerna jag deltog i. Och jag vill inte ändra historien, skulle inte göra det ens om jag kunde. Läxan var värdefull, felet var mitt, och lärdomarna viktiga att ta med. Jag tror att det fanns en mening med år 2000 då när jag var strax över 20 år gammal och letade efter en destination för min person.

En fråga kvarstår dock, ja den borrar sig så djupt in i mig att jag inte kan tiga stilla. En oväntad och märkligt förtvivlad reflektion över skillnaden i att bara känna sig värdelös eller faktiskt bli behandlad så. Att vara lilleputt utan någon gloria i jättarnas land.

Jag bara undrar varför ni inte hörde av er. Varför skickade ni inte att mail, ett brev eller ett litet sms som kunde förbereda på den individuella mikrokatastrof som faktiskt utspelar sig i en enda persons liv just nu. Det ni visade igår var ju inte er huvudperson eller hans upplevelser, det var pratet om hur han blev bemött och mina utspel i dramat. Det fanns i reportaget ingen distans mellan då och nu, och berättelsen handlade tveklöst någonstans i botten om den avgrundsdjupa skillnaden mellan ond och god.

Jag säger inte att jag också hade önskat en röst eller möjlighet att ge en annan syn på saken. Det har gått för lång tid och alldeles för mycket har hänt med mig sedan år 2000. Jag hade känt mig rädd för risken att uppfattas som bitter, fegt ångerfull eller för svag för att bära bördan. Det jag då försökte lägga över på andra, har min självrannsakan sedan länge återtagit ansvaret för. Skammen är dock inte längre min ständiga följeslagare och jag tycker inte längre att mina tidigare misstag gör mig värdelös. Tvärtom känner jag mig stark och styrkan behöver inte synas utanpå.

Det som hänt sedan år 2000 och den jag blivit, är anledningen till de här orden idag. Jag tänker inte sitta tyst och skamset undrande varför ni gör ett 14 år gammalt scenario aktuellt igen på bästa sändningstid, dessutom med evigt liv i Play, och inte ens tar en personlig kontakt för att förvarna.

Är jag bara ännu en dokusåpaidiot som inte förtjänar en heads up?

Eller är jag bara hon som stod bredvid och gjorde bort sig då, och därför inte har något vidare värde nu heller?

För en minut sedan svarade ni på mitt mail och sade att ni borde ha, men att ni glömde och förlåt för det. Så ärendet är utagerat och alla frågetecken uträtade, antar jag. Ni borde ha, men ni glömde och det är klart att jag förlåter er för det. Nu ska jag bara än en gång förlåta mig själv för sveken jag stod bakom inför de som stod mig nära och hela Sveriges tv-tittande befolkning. Det har gått 14 år men tiden läker tydligen inte alla sår. Åtminstone inte de som medvetet skrapas fram av Sveriges största tv-kanal när de bestämmer sig för att den som en gång gjorde fel, aldrig kan göra anspråk på en annan behandling än den utifrån resultatet av en av hennes livs värsta stunder.

Jag hoppas att ni fick era siffror och att klippen delas flitigt många år framöver på webben. Annars vore det ju totalt bortkastat, det här med tårarna och så. Jag hoppas också att jag känner mig själv så väl, så att jag innan dagen är slut släpper min ilska och att klumpen i halsen försvinner. Trots allt hävdar jag ju att man alltid kan lära sig något av allt som sker, och idag har jag fått en tydlig knuff i rätt riktning. Det finns inget värre än de människor som bara ser till egna intressen och glömmer bort de runtomkring, en sådan som jag nog var ofta, då, kring 20 år. Och en sådan som ni var igår, den 6 mars 2014, kl. 20.00 i er huvudkanal.

Men igen, slutligen, varför skulle ni bry er om min åsikt. Jag är ju bara en usel deltagare från Robinson år 2000. Och det spelar väl ändå ingen roll vad som hände sedan. Ert program tog ju faktiskt mest upp vad som hände där och då. Tack för påminnelsen. Den gjorde riktigt ont. Och no pain, no gain, eller hur man nu brukar säga.

Advertisements

One thought on “Ett brev till TV4

  1. Det är kanske lite konstigt att jag lämnar ett avtryck här. Efter allt som har hänt. Efter allt som inte längre är. Och jag ska inte vara långrandig. Inte alls dra ut på det här. Vill egentligen bara säga att jag såg dig en gång. I mitt minne matchar du svart kappa med högburet huvud i mitten av Storgatan, Sundsvall. Jag står vid Åhléns och häpnar. “Det är ju Linda från Robinson. Hon som jag sett på TV!”
    Du… Vi har setts några gånger nu. Ändå känner jag dig bäst genom beundrande syskon och älskande föräldrar. Och egentligen har jag bara en kort sak att säga.
    “De som älskar en mest, känner en bäst.”

    Om man inte skulle lära sig av sin historia så skulle den vara fullkomligt meningslös. I ditt fall har den gjort dig till just precis dig. Och du, det finns ingen familj som din. En stund i er närhet och man känner sig lycklig. På riktigt. Det är så mycket jag beundrar hos dig. Ditt sätt att skriva förstås, då jag delar det intresset. Ditt sätt att lyckas med ditt företag. Ditt sätt att uppfostra två stjärnor till barn. Men framförallt det du har. Många vänner. En underbar familj. Så mycket kärlek och glädje. Njut av det. Strunt i det andra. Värdemässigt är de ljusår distanserade. Tack för all inspiration! Du är en förebild för mig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s