Det som varit

Efter att ha outat en känslomässig utmaning jag nyligen ställts inför, på Facebook (ha!, kanske inte så gammal trots allt) så står det klart att många ser på det förgångna som glömt och begravt. Inte på grund av bearbetning eller lärdomar, utan att historien diskvalificerar sig som relevant bara för att en massa tid passerat.

Jag är inte med på den.

Det som är glömt är glömt, bleknat och borta per definition. Men sådant vi minns då? Motgångar, övervinningar, misstag och bättring, är det inte sådant vi behöver för att växa och utvecklas som människor?

Jag vill inte, tänker aldrig, låtsas som att det gamla inte existerar bara för att det var längesedan. Inte heller fastnar jag med tankarna negativt förankrade i dået, som många tycks tro när minnena är på tillfälligt besök. Däremot vill jag aldrig glömma sådant som kan vara användbart för framtiden. Tackla nya främmande situationer, hitta vägar fram på knackiga stigar när de dyker upp. Dået ger mig kraft i nuet, ingen tvekan om saken.

Historien är ju värdefull för tusan. Om den används på rätt sätt. Varför låtsas som den aldrig funnits?

I samma sammanhang tycks det förekomma en uppfattning om att styrka på något sätt likställs med att aldrig tvivla. Jag lägger mig inte i vad andra väljer för metod. Men för min del skulle det kännas oerhört ihåligt i att överallt alltid skrika störst, bäst och vackrast. Vilken människa är äkta i ett sådant löfte?

För mig, och än en gång det enda jag gör anspråk på att kommentera, är styrkan som störst när den är tyst. Den finns därinne och tål att ifrågasättas. Den behöver inte ta plats eller hävda sin existens. Det riktigt starka är inte att aldrig tvivla eller trilla, utan att hålla för granskning och att resa sig igen (och igen, och igen) med mera kunskap och tjockare hud än förut.

Jag är inte rädd för att misslyckas och därför väljer jag gärna osäker mark. Jag behöver inte veta i förväg att den bär mig felfritt framåt. Jag må snubbla och se riktigt fånig ut för en stund. Men jag reser mig upp och borstar av mina knän. Och kanske får jag fler lärdomar att i ljust minne bevara för livet, trots att det var tungt just där och då för en stund.

Med dessa ord slår jag ett slag för att skippa det där med “glöm och gå vidare”.

“Använd och fortsätt utforska”, det är mera min melodi.

Amen.

20140315-164207.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s