Here we go AGAIN

Jösses.

Att det aldrig tar sluuuuuut nån gång.

Detta eviga förståsigpåande och veta-bäst-hur-alla-andra-ska-göra’nde. Jag orkar inte ens börja från början. Psykolog-Eva kommer att sätta mig i tvångströja till slut.

Ingen lämnar sitt barn på förskola för att “slippa” ifrån barnet. Det gör åtminstone ingen jag känner.

Visst. Vi jobbar och tränar och drömmer och förverkligar. Vi tjänar pengar och därmed frihet. Vi strävar, för att livet är för kort för att stå still om man faktiskt inte vill.

Vi gör det för familjen, kärleken och lyckan. För andra och oss själva. Kanske inte lätt att förklara i statiska ekvationer om man är psykolog och invand i gamla mönster.

Men såhär är det: Vi har bara ett liv och det är till för att levas. Hur många barn skulle aldrig ha fått komma till världen, om föräldern förväntades vara hemma på heltid i två år? Hur många relationer skulle söndras under obalans och ständiga försök att fördela vardagens vikter någorlunda jämt i vågskålarna?

Hur många gånger ska någon, alla, vi behöva upprepa att barnens bästa är den enda kompassen som betyder något!

Det är väl för tusan inte vår rätt att göra barnen till något som vi ska ta oss förmånen att ensidigt “njuta av” och tanka kortfristig lycka hos.

Det är ju VI som ska vara deras lycka, deras varma famn, deras ledstjärna när det behövs och bromskloss när vi måste. Inte ett eller två år i början. Utan tre, fyra, fem, tio, femton år fram i tiden. Vi bygger plattformar för livet här. Vi vill vara dem, den generation, som orkar hålla ihop – inte för att samhällets strukturer tvingar oss att göra det, utan av fri vilja och en sjuhelvetes massa energi. Kärlek och värme så att det räcker och blir över. Inte ett eller två år, utan för alltid.

Ett barn som gråter när det lämnas (i pappas trygga famn av mamma när hon åker till ICA, eller i förskolans varma armar när pappa drar och jobbar) det är ett barn som känner och som behöver. Behovet ska stillas och det gör en smekning, en kram, en lärdom om att den som lämnar snart kommer åter.

Genom att släppa samvetsfrågan och lita på den inre kompassen, vågar jag hävda, råder vi bot på mycket av den snedfördelning som lever kvar från tidigare generationer. Vi väljer inte mellan att hålla i kakan eller att käka upp den, för vi fattar att den räcker till båda. Genom att fokusera på vad vi vill (inte bara förväntas) och välja in oss själva där också alla andra och alla måsten får plats, så är det en enda dröm som lyser klarare än alla andra…

Drömmen om att lyckas göra livet till en fråga om valmöjligheter, och därmed låta lyckan bygga bo. Hos familjen vi lever i och personerna som utgör den.

Vi lämnar våra barn på förskolan och lyssnar också till egna behov, ja vi ses snart i eftermiddag igen. Där väntar kramar, pussar, samtal och lek. Där väntar ork och ömsesidigt utbyte. Energin är inte dränerad utan påfylld, vi kan slösa och den blir ändå bara mer. Vi tar tid från barnet för att ge till oss själva, för att orka ge ännu innerligare tillbaka.

Vi när en dröm om att inte bara hålla ihop utan göra det med äkta engagemang som cement. Vi lämnar våra barn mellan 8 och 16, och det är inte alltid lätt att lämna. Men ack så mycket lättare än att efter de tidiga småbarnsåren inse att det visst inte fanns någon universal sanning (trots att psykologen lovade så heligt) och att syret faktiskt tog slut där, lite för länge, så att skadorna blev bestående. Då handlar det inte om dagens åtta timmar, då tror jag snarare att det handlar om familjer som raseras när vi går.

Strunt i dem som skriker högst. Lyssna till det som inte hörs. Till hjärtat när det slår i takt och till tankarna som inte skaver. Låt familjen vara spegeln och magkänslan domare.

När barnen skrattar, högt och hjärtligt, många gånger varje dag. När de öppnar sig och berättar om stort och smått under promenaden till kiosken för att köpa glass. När din make låter dig somna i soffan och du vaknar av starka armar som bär dig till sängen och där stoppar om. När bilresan till västkusten inte tyngs under osagda ord eller obekräftad existens. När luften är fri och livet ett äventyr, både genom barnens och de vuxnas ögon.

Då kan jag garantera att funderingarna inte kretsar kring om lilla Anna började på förskola vi 12 eller 18 månaders ålder, utan hur ni hanterade det – tillsammans – för framtiden och för livet.

20140326-065017.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s