Överallt. Alltid.

20140428-082540.jpg

Advertisements

Simma eller sjunk

De senaste veckorna har varje timme, varje minut av mitt liv, varit planerade. Trädgårdsstädning här, storhandling där, ett möte, ett möte till, en deadline, ännu en deadline, en branschgala, en deadline igen, flera möten, en snabbträning, en släktbuffé, en jobbresa, en ständigt växande mailskörd och födelsedagar i massor att förbereda. Alltid på väg, på ett plan, i en taxi, till nästa tid, nästa punkt. Aldrig stilla, just nu.

Var för sig – allt jättekul.

Mycket på en gång – fortfarande kul.

Men allt detta plus en pollenallergi och en förkylning plus avsaknad av närhet till mina närmaste blir inte en börda utan ett tillfälligt vakuum, som från en minut till en annan plötsligt tar all min kraft. Jag står i stormens öga och känner ingen stress, inget vinddrag, bara ett lätt sus i öronen och iakttar när allt snurrar förbi, omkring, utan att rubba min balans. Jag är rädd för att ge mig in i virveln, rädd för att inte hitta ut igen. Just nu finns ingen fri lejd. Jag har ingen ork att fightas mot någonting, vill helst bara flyta med. Vill helst bara vara där det går att bara vara.

Jag berättar i ord, inte för att beklaga mig. Jag berättar därför att alternativet är att låtsas oberörd, att skriva något om jeans eller jackor som faller platt mot skakig grund. Jag har valt en tillvaro med mycket av allt, och så fel det skulle vara att låtsas som att det alltid är lätt.

Det är inte alltid lätt. Men det är heller inget farligt med att möta det som är svårt. Och därefter antingen acceptera eller förändra. Ty valet är alltid vårt att göra.

Jag väljer att offra den här lördagen. Den får bli mitt köttstycke till gudarna. Den får slitas i bitar, vara ful och flåsig. Den får agera skådeplats för allt annat än ledighet. Jag ska jobba, jogga, planera, strukturera, ja klämma in allt som bara går att göra. Och när kvällen kommer ska lugnet sänka sig – inte gjutet på ytan utan inifrån och ut.

Såhär bara!

Att göra sig till, och inte

Han vet hur jag ser ut med 40 graders feber, i fyradagars mysbyxor. Han vet hur jag ser ut när jag vaknar efter bara några timmars sömn, och som höggravid orörlig. Superglad och jättearg. Han vet hur jag ser ut i mitt livs lyckligaste stunder, och när tårar av förtvivlan och frustration förmörkar det allra innersta. Efter mer än tretton år tillsammans ser han min vardag, min verklighet, han ser mig så filterlös jag någonsin kan bli.

Varje dag i tretton år har han gett mig en komplimang av något slag. Till och med i våra värsta ögonblick glimtade omtanke bland allt som gjorde ont. Vi har gjort många fel, många rätt, och vi har aldrig blundat. Han blundar inte.

Jag vill visa honom allt. Jag vill duka middagsbordet nytt för att han ska förstå att med honom känner jag mig ny. Aldrig gammal. Jag vill träna min kropp för att återvinna den energi som livet med honom ger. Aldrig stiltje. Jag vill vara vaken genom vardagliga nätter för att allt känns piggt i hans närhet, men också tryggt nog att somna stilla när orken tryter.

Jag har inget att bevisa men vill bevisa allt. Jag har inget att dölja men fräschar gärna ytan för det gör man när man är kär. Och jag är kär. I honom, i livet, i äventyret och i vardagen. Han får se rakt igenom mig. En stor del av mig är hans. Kommer alltid att vara, vad som än händer.

Han får mer än gärna fortsätta se mina finaste stunder och de värsta som fortfarande kan vänta. Jag köper blommor på Plantagen trots att jag inte kan ett dugg om hur man håller dem vid liv. Jag instruerar hans bilkörning trots att jag inte har körkort eller någonsin tagit en körlektion. Han ser mig stark och svag och intakt och transparent, precis som jag är. Mer än jag trodde att jag kunde vara.

Med honom är no filter inte skrämmande på minsta lilla vis.

20140420-213611.jpg

In between

Att vara entreprenör. Det låter så uppförstorat nuförtiden. I begreppet ryms svinrika IT-proffs och ekonomiskt oberoende superbloggerskor. Svindlande höjder ger ett skevt perspektiv.

För mig handlar det om att göra något jag kan och brinner för, utan att vara anställd av någon annan.

Samtidigt går det upp för mig att jag och mina affärspartners driver ett företag. Ett företag på riktigt. Vi har en stor lokal och många anställda. Vi anlitar underleverantörer och bygger en kundbas på nordisk marknad. Vi kan det vi gör och anlitas för vår expertis. Vi har skapat ett varumärke. Ett eget. Tanken svindlar, igen.

Men jag får ingen svindel. Blir inte nervös av insikten. Sanningen, den enda, är att jag är stolt över det vi uträttar tillsammans med våra medarbetare. Men jag faller inte med ansvaret. Det kan gå bra för oss i många år framöver, eller så gör det inte det. Jag får inte magont av ovetskapen. Jag gör vad jag kan, för att jag kan. Lurar ingen, inte heller mig själv, och jag glömmer inte det viktiga. Det viktigaste.

Jag vill vara en bra chef men ännu mer en bra medmänniska. Jag vill driva ett välmående företag men ännu mer ett välmående klimat. Jag vill bygga en familj där vi arbetar, men aldrig på bekostad av familjen därhemma. Jag vill mycket, men måste ingenting. Omsättningen är sekundär i kronor och ören, den väger så mycket tyngre i lärdomar för livet.

“Framgångsrik” är ett fattigt uttryck. Det kan stå innehållslöst och tomt på en enda sekund. Jag drivs av att skapa, utveckla, förvalta – mycket mer förtroenden än hårt kapital. Även om det går åt helvete imorgon kommer det inte att vara en förlust. Mina åstadkommanden är födda ur lärdomar och landar i exakt samma kategori. Så länge vi lever så lär vi.

Jag är så tacksam över att få vara med på resan.

20140417-214442.jpg

Viskningar och rop

Känns det inte lite som att exakt ALLT ska diskuteras och debatteras till den absoluta spränggränsen nu för tiden?

Om Mia Skäringer går lite vilse i en sponsrad blogg (eller om vilsenheten egentligen låg nån annanstans) så är det världens värsta katastrof.

Om någon råkar nämna att deras dotter gillar rosa kjolar så är det könsrollsfängelse och ett hot mot både feminismen och hela mänsklighetens jämställda framtid.

Och om, OM, det flashas en ammande tutte på Grand Hotell grävs de verbala skyttegravarna snabbare än vi hinner ropa “servitör med servett” och så är det offentliga slaget om att ha RÄTT i full gång.

Tänk om båda sidor har rätt då? Tänk om det är så att ammande kvinnor och bäbisar är fria att mata var de vill, hur de vill, när de vill. Men också att Grand Hotell har rätt att välja vilken attityd de vill, med vilken atmosfär de vill, inom vilka premisser de vill. Det står dem fria, och det står gästerna fria att komma eller inte komma tillbaka. Eller alls.

Det är naturligt att rapa, bland det mest naturliga som finns faktiskt. Ändå trivs jag inte i miljöer där det görs offentligt. För att inte tala om fisandet. Det är valfritt att ha sandaler och linne svettiga sommardagar, men på vissa restauranger får du inte sätta din fot innanför dörren (om du är man) och bär denna klädedräkt.

Knappast etiskt korrekt. Kanske inte rätt. Men ett taget beslut, enkelt och slätt.

Jag har ammat två barn utan att en enda gång visa brösten offentligt, då en tunn sjal enkelt löste den biten. Jag har vänner som ammar sina bäbisar med tuttarna till allmän beskådan, utan att det är det minsta provocerande. Alla väljer vad som passar dem, och jag väljer att titta bort om mitt synfält innefattar något jag inte vill se.

Ja, vi har RÄTT att göra som vi vill. Det betyder inte att vi aldrig behöver fråga oss om det kanske finns situationer där det är relevant att anpassa sig.

Är det alltid så att andra ska anpassa sig efter vad jag vill och får och behöver?

Eller finns det några Grand Hotelliga situationer där är lätt gissat att de vill ha det på just sitt sätt?

Den ammande mamman och barnet har rätt att göra som de vill. Men jag sitter här och undrar om kvällstidningarna alltid är rätt (om)väg att gå när en liten kränkning har skett och en situation måste klaras upp. Hade det inte varit bättre med ett mail eller samtal direkt till ledningen? Måste allting alltid bli så stort och publikt som möjligt, för att åstadkomma resultat?

Varför vill vi skrika så högt hela tiden, när viskningar ibland är det bästa retoriska greppet som finns.

20140413-144615.jpg

Jag vill inte veta

Jag skulle ha rest mer i världen.
Jag skulle ha testat att ta risker.
Jag skulle ha slösat de pengar jag hade.

Jag skulle ha vågat visa känslor.
Jag skulle ha försökt få barn.
Jag skulle ha flyttat från stan.
Jag skulle ha startat ett företag.
Jag skulle ha tränat mina muskler.
Jag skulle ha pussat mjuka kinder mera.

Jag skulle ha sagt mina förlåt.
Jag skulle ha skrivit oftare.
Jag skulle ha haft sex med min make varje vecka, så länge lusten fick råda.
Jag skulle ha tagit en chans. Eller flera.

Jag skulle ha älskat fullt ut.
Jag skulle ha njutit av att vara älskad.
Jag skulle ha lyssnat till mitt hjärta.
Jag skulle ha varit mer positiv.

Jag skulle ha tagit en selfie ibland.
Jag skulle ha varit mig själv.
Jag skulle ha visat mer tacksamhet.

Jag skulle ha låtit alla mina nära veta hur oändligt mycket kärlek som ryms i deras sfär. Och i mig i deras närhet.

Jag skulle ha berättat att det bästa ord jag vet är familj.

Jag skulle ha smakat på sött, salt, surt och beskt. Och uppskattat olikheterna. Jag skulle ha dansat igenom några vuxna nätter. Sagt hej till främmande folk.

Jag skulle ha förstått själva värdet i friheten. Den som finns inuti.

Tänk vilken brutal börda att bära när resan närmar sig sitt slut.

Jag skulle aldrig vilja veta hur den känns.

20140410-222433.jpg

Ett enkelt litet löfte

Det är så mycket som händer nu. Varje morgon sköljer all världens fulhet över den som väljer att öppna valfri nyhets-app. Vidrig blödarfeber har eventuellt nått in i Europa. Girigheten slår alla rekord. Barn tvingas utstå sådant som saknar beskrivande ord. På tunnelbanan möts inte längre några blickar, alla för upptagna med att stirra ner i den mörka tekniken. Min pappa mår inte bra. Det är mycket som händer, som hotar, gör ont.

Jag kan inte ändra på det. Inte blunda för det.

Mitt val är mitt löfte. Ett litet löfte är mitt val.

Mot allt det fula står det vackra i ännu klarare kontrast. Min makes omtänksamhet när han väcks mitt i natten av en dotter som saknar sitt gosedjur. Min sons nötande av fotbollsfinter i villaträdgården, och ögonen som glittrar efter varje skott på mål. Varma mjuka snart femåringshänder i större och lite strävare, på promenad genom pastellfärgade kvarter som får liv när vårsolen äntligen hittat hit. Motivation från en lillebror som använder livet till att förverkliga. Inspiration från varje konsert jag besöker, varje träningspass jag utför, varje blombukett jag sätter i vas.

Det är inte så stora saker, men sammantaget större än allt. De gör lyckan levande och blir mitt botemedel mot en värld som insjuknar allt mer. Jag kan inte blunda för det fula, så jag väljer att fokusera alla mina sinnen ännu lite extra mot det som är fint. En del säger att de inte förstår. Jag svarar att de inte behöver.

Ett liv. Ett val.

Jag lovar att leva så mycket jag kan.

20140405-065332.jpg