Svårtolkat

Det må låta pretto, men jag tror verkligen på att försöka förstå istället för att fördöma.

Vi kommer alla från olika bakgrunder, med olika infallsvinklar, vi måste få vara stolta över våra rätt men också ges möjlighet att jobba på våra fel. Vi är bara människor, och de riktigt stora problemen bor kanske inte i en treminutersvideo på Youtube.

Men jag har stött på patrull.

Inget ont om Gessle nu. Jag tillhör de ca 80% av Sveriges befolkning som stått i en överbefolkad folkpark och sjungit med till de klämmiga bitarna. Jag har väl köpt en och annan skiva genom åren. Kanske möjligen till och med använt några solospår från tidigt 2000-tal som melodisk inramning till romantiska stunder. (Kom ihåg nu, omfamna, inte döma.)

Jag har alltså stött på patrull.

Det släpptes en video igår, till en låt som faktiskt inte är helt genomdålig. På ett somrigt dansgolv skulle den kunna göra en viss nytta. Så jag drar igång den här videon… och kliar mig i huvudet…

1. Minst tre gånger skymtar nakna bröst i motljus, utan vidare koppling till låtens innehåll. Kanske är videon från 1998 ändå?

2. Varför byter tjejen trosor och kläder femton gånger…

3. …. innan hon ska träffa sin pappa?

4. Eller vänta nu, pappa pussar man kanske inte sådär, och håller handen i sanden. Är det i själva verket hennes kille?

6. Och han har suttit i finkan i 25 år, och kommer nu ut till pukor och trumpeter med kassettbanden tryggt förvarade?

7. Men då var hon ju noll år när han åkte in!

8. Vem ligger då och tar emot alla de där sms-en, är DET hennes kille?

9. Gessle sjunger något om att hon inte vill ha kärlek, kanske leker hon bara med alla män i världen?

10. Hon är en rebell, videon är modern, ja så måste det vara, men vilka i herrans namn är då i målgruppen?

Jag har inga svar. Bara frågor. Hjälp gärna till om du kan.

Komedidrottningen

Förra veckans mest uttjatade mediala ärende måste väl ändå ha varit humorbråket mellan Mårten och Karin?

I varenda kanal, på varenda social tråd, i varje rubrik och inlägg skulle det kastas paj åt olika håll. Vi lär våra ungar att låta bli att gnabbas, men här var det tjuvnyp och glåpord åt höger och vänster.

Jag blev trött jag.

Undra’ förresten om det massiva PR-genomslaget ledde till att de fyllde platserna till finalen av Comedy Queen som då ägde rum i måndags. Hoppas det, så att det ledde någon vart, allt det där tjafsandet.

En märklig känsla att börja en onsdag kl. 06.00 med att tänka på stand-up… Har ganska svårt för inplanerade punchlines och liksom en genomgripande förväntan på att det måste garvas.

Som att man förberett någonting som ska verka roligt.

Skulle aldrig hålla på så.

20140528-061726.jpg

Någon annan, inte jag

När jag pluggade på högskolan för sisådär tusen eller i alla fall typ femton år sedan. Då hade jag hittat rätt i mina studier och brann för första gången sedan lågstadiet för skolan på riktigt.

Ändå kände jag mig distanserad när jag läste den där kursen som också var en praktik i projektframdrivning. Communicare hette den. Det var ett årligt återkommande branschseminarium på tema PR och kommunikation, med olika fokus varje år. Vi studenter kreerade och planerade, hittade sponsorer och producerade körscheman. Vissa mer delaktiga än andra. Jag var inte bäst i klassen och gjorde min plikt med en ständigt närvarande känsla av att vara lite frånvarande. Vågade som vanligt inte satsa fullt ut på grund av den där gnagande rädslan för att misslyckas.

Det talades om talarna. De inbjudna experterna som kom för att sprida kunskap och locka till biljettköp. Från land och rike runt. De var liksom så avlägset kompetenta, så olika mig själv. De kunde ju saker och fick lön för att lära ut. Hur skulle det gå för en sådan som mig? Lättlärd, men svårmotiverad. Engagerad, men inte i nio till fem. Jag höll mig i bakgrunden och sökte sanningar och äventyr på annat håll. Det här var inte min plats att plocka poäng, även om jag sedan fick godkänt på kursen.

Nästan femton år har gått. Jag har sökt och funnit. Gått vilse, hittat rätt. Jag har träffat människor som blivit mina hjältar, men också fått mig att känna mig som en. Tacka gudarna för er.

Förra veckan återvände jag till staden för mina studier. Till seminariet Communicare. Nya studenter hade tagit våra platser och gamla branschprofiler kommit för att prata. Inget förändrat, allt förändrat. Klockan 10.55 en onsdag i maj klev jag upp på scenen i Stadshuset som en av de inbjudna huvudtalarna. I publiken satt mina före detta föreläsare och min pappa som ännu inte är frisk nog att jobba. När jag pratade så sökte jag orden. Inte för att jag vanligtvis har svårt att finna dem inför publik, utan för att tankarna i mitt huvud den här dagen inte bara kretsade kring krass kunskap och affärsmodeller – utan också känslan av att livet är ett äventyr och det som är minst sannolikt att hända den ena dagen, kan te sig fullständigt naturligt den andra.

Jag var inte längre fel person på rätt plats eller rätt person på fel plats. Jag var i ett sammanhang som jag trivs i och behärskar, där tryggheten ligger i att jag har kämpat mig dit för egen maskin. Inga genvägar, inga bakdörrar. Bara en okuvlig järnvilja och några värdefulla lektioner i livets utmaningar, i bagaget.

Ingen vet var morgondagen drar sina påhittade gränser. Att göra sitt bästa kan räcka precis hur långt som helst.

20140527-180508.jpg

Som ett vin

Han fyller snart 40. Min make. Min bästa vän. För många år sedan hände det ofta att vi var på olika våglängder, med hästlängder.

Varsitt bagage att bära, varsitt arv att vårda. Hade lätt att mötas i stort, men stred om nästan allt det lilla.

Sade jag att jag ville klippa mig, eller att det vore kul med rutor på magen, då kunde han kontra med att det inte passar på tjejer eller varför förändra något som redan är fint. Sade han att han hade svårt att förstå mig, letade jag fel hos honom istället för inuti mitt eget jag. Vi menade inget illa men det gjorde ofta ont. Vi fick skavsår båda två. Vägrade sluta gå ändå.

Idag kan jag säga vad som helst till honom, luften är fri, det finns någon som tar emot istället för att skjuta ifrån. Vi värnar om oss, båda två. Jag pratar förvirrat om tatueringar och jorden-runt-resor i någon slags för tidig medelålderscentrifug, han skrattar och nickar och inget är allvarligt eller så är det just precis det. Det är allvarligt att det är så lättsamt, så rätt och så lätt att vara nära. Han får mig att skratta och han gör livet mer levande, och eftersom det inte alltid varit så blir det mer värdefullt ändå.

Han fyller snart 40 och förgyller min värld. Jag är nyfiken på honom som 50, som 60, som 70 och vidare ännu mer. Livet är inte evigt men kärleken kan vara, och rikedom handlar inte ett skit om pengar på banken när sista raden slutligen ska summeras.

20140527-105559.jpg