Påminn mig…

… gärna om att aldrig göra min röst hörd i ett socialt medie så som Facebook, bland människor jag endast är ytligt bekant med. Särskilt inte på tema fotboll.

Det gjorde jag nämligen igår. Känner fortfarande av blåmärkena efter färden i den mentala torktumlare som väntade.

Jag råkade liksom uttrycka en viss frågeställning kring den “filmande holländarens” sista scen i gårdagens VM-match.

Viktigt nu:

– Jag skrev INTE att jag försvarar hans beteende

– Jag skrev INTE att jag inte avskyr filmningar, för det gör jag, å det grövsta

– Jag skrev INTE heller att jag hade alla definitiva svar kring en situation som i medierna direkt diskuterades in i minsta detalj, omgiven av oklarheter

– Och jag skrev INTE någonting om tidigare fula skådespel i matchen

Det enda jag frågade var om den där slutliga straffen möjligen trots allt var en korrekt dömd straff (ur domarperspektiv, inte etiskt eller moraliskt) trots att den fällda spelaren så kraftigt och patetiskt överdrev sitt fall.

Det var en fråga. Inte ens en övertygelse.

Men min övertygelse är att jag borde hållit mina fingrar långt borta från bokstäverna på tangentbordet.

Helt plötsligt hamnade jag under någon form av sporadisk skotteld kring fulspelets närvaro i detta VM och ja, för tusan, till och med i världen i stort. Låt mig flika in, bara för sammanhanget här: Jag avskyr fulspel. Jag avskyr orättvisor. Och jag avskyr när folk spyr ut sin kritik utan att först försöka greppa hela bilden.

Men dumstruten är på mig (som minst en av de övriga kommentatorerna gjorde tydligt och klart). Sociala medier kan snabbt bli osociala, om inte övertydligheten får tillräckligt mycket plats.

Jag undrar fortfarande om domaren hade ansetts göra mer rätt om han inte hade blåst straff, helt oberoende av att det denna gång var en välkänd filmare som föll. Men jag skulle aldrig någonsin mer ställa frågan. Moralen sitter nog allt där den ska såhär i vuxen ålder, men modet fick sig just en duglig digital törn.

I alla fall när det gäller bollar, män och mästarmöten.

20140701-010332.jpg

Advertisements

Med mening

Erkänner! Det är inte lika kul att kolla VM utan svensk närvaro. (Nej, domare räknas inte.)

Men. Min fantastiska mamma har dragit igång ett familjetips via sms-slinga, vilket gör att varje match följs med stort intresse (även om jag inte mäktar med att se alla halvlekar).

Och jag leder ligan med 3 mot 1 mot resten noll rätt. Woah, fatta spänningen.

VM, idrott, mästerskap på TV och i verkliga livet. Det är grejor det.

20140617-092307.jpg

Ibland säger man

Ibland säger man att man borde träffa en kär vän över en enkel AW och kanske lite sport på TV. Igår gjorde jag det.

Ibland påpekar man att det vore kul om hela familjen är med och hejar på sonen som spelar match. Idag gjorde vi det.

Ibland pratar man om att bara dra ut i skärgården, titta på vattnet och fika lite. Det gjorde vi i eftermiddags.

Ibland drömmer man om att hitta en perfekt frisör på en perfekt salong, någon som förstår och verkligen klickar. Idag fann jag henne.

Ibland tänker man att det finns dygn som är som pärlband av små värdefulla händelser i ett, i ett, i ett, och som man inte skulle byta ut för något i världen ens om möjligheten fanns.

Tack för dagen, den är så fantastiskt fin som den är.

20140614-210729.jpg

20140614-210742.jpg

20140614-210807.jpg

20140614-210753.jpg

Att se sig själv i spegeln

Jag tjatar ofta om vikten av att våga möta sin egen spegelbild. Att kunna somna om natten och veta att dagen kanske inte var lätt, eller ens kändes genomförbar där ett tag, men att vila i insikten om att jag gjorde så gott jag kunde.

Fattade svåra beslut med öppna ögon för dess betydelse. Kopplade ihop mål med mening.

Mötte människor med öppet sinne och respekt, oavsett vilken dennes agenda är.

Jag vill inte verka som någon moder Theresa som alltid har förmåga att göra rätt. Nej, oavsett lärdomar, dit kommer ingen, någonsin. Det blir så tramsigt att ordmässigt sväva ovanför och verka insiktsfull, när självaste verkligheten kan skrämma skiten ur en, från en dag till en annan. Men det finns en tid då man faktiskt inser att livet ter sig mer värt om man följer sin egen väg och tar risken att bli trampad på, snarare än att av rädsla och feghet välja att kliva på andra. Det där har jag skrivit om förut, men jag känner det mer än någonsin. I hjärtat och ut i fingerspetsarna. Inget är viktigare än att vara äkta mot sitt inre.

Det går inte, det är omöjligt, att i alla sammanhang vara omtyckt av precis alla. Men det blir så fruktansvärt tärande att hantera, om man inte ens gillar sig själv. Så jag försöker att gilla mig, nu. Förklara, istället för att bortförklara. Ta plats, istället för att ducka. Känna efter, istället för att endast tänka. Magkänslan är en stark kraft. Jag är tacksam för den.

Från en mage till en annan. Jag skulle kunna skriva att jag ville ta en bild på ungarna, och där skymtade också jag. Men jag tyckte att jag nästan såg en magruta och blev så jäkla glad efter all denna morgonträning att jag blev tvungen att ta fram kameran i telefonen. Ögonblicket kan ju så snabbt vara förbi. Allt som behövs är en Marabou och ett par glas vin, och det min vän ser jag fram emot redan ikväll!

Ha en fin helg!

20140613-094957.jpg

Finbesök

Det är sommar i luften. Det är nu vi ska fånga de där stunderna och lätta på de där brynjorna som vi resten av året alltid pratar om att äntligen få göra. Så bara gör. Bara gör.

Från det ena till det andra så blev det nipprigt igår. Det ryktades om finbesök till byrån och folk for runt som äggsjuka hönor. Både tjejer och killar alltså. Ty det var ett tvättäkta fotbollsproffs som väntades.

Som vanligt i möte med främmande människor är jag inte den som rusar fram först. Tänker också alltid när jag genom jobbet träffar “kända personer” att det måste vara så tramsigt för dem att alla ska göra sig till. Men vem försöker jag lura. Det är klart att det blir ÄNNU konstigare när jag liksom säger hej i förbifarten och låtsas som att den som kommer in genom dörren gör exakt det, varje dag, typ att vi setts tusen gånger förut.

Nej, tur jag har kollegor som är bättre på det där.

Tror du att min son tyckte att jag gjorde ett fullgott jobb, när jag glömde ta autograf till hans samling?

Han föreslog i och för sig att jag skulle ha frågat Isaksson om han vet att han är ett stående inslag i Partaj. (Under avdelning: I-DONT-THINK-SO!)

Idag är det fredagen den 13:e. Den största oturen den garanterar, är om vi glömmer att fånga den här fantastiska dagen vi har.

20140613-075230.jpg

20140613-075237.jpg