Göra avtryck

Vi ska hyra cyklar i Venice Beach och maken är uppspelt. “Var det inte här som Schenkenberg blev upptäckt.” Han funderar en stund på hur man egentligen ska synas i en stad där alla vill bli sedda, och lämnar frågan hängande som ett kort, skojigt inslag i en fullkomligt härlig dag. Vi drar iväg, och vänder sedan efter 30 minuter och massor av kilometer avverkade.

Då får karln punka. FLOFFFLOPP-FLAFFLOPP låter det varv efter varv när han tvingas cykla tandemcykeln med tomt bakdäck för att hinna tillbaka innan uthyraren ska stänga för dagen. Folk pekar och hojtar, tror att han inte märkt. Men oj vad han har märkt. Och märks, för den delen. Alla, från yngsta ungar till byggigaste Muscle Beach-utövare deltar i punkteringen. Maken hinner knappt notera. Tiden är limiterad och mjölksyran överdådig, men avtryck på Venice Beach det gjorde han sannerligen.

20140726-221442-80082386.jpg

20140726-221442-80082742.jpg

20140726-221442-80082029.jpg

Som ett bröllop

På frågan om vilka som varit de bästa dagarna i livet så långt, svarar de flesta när barnen föddes, bröllopsdagen, studenten och så vidare.

Oslagbara förstås, på sina särskilda vis.

Men igår var vi på Disneyworld med våra barn, mitt i en roadtrip som varit till stor del mindre barnanpassad i sitt ramverk. 04.30 klev vi upp för bilresan från LA till Anaheim och 08.00 hade vi biljetterna klara och frukosten inom räckhåll.

Sedan följde en, för att använda Disneyvokabulär, fullkomligt magisk dag. Världen genom ett barns ögon, där också den vuxna glädjen var äkta och fick plats.

Lilian torkade glädjetårar ut ögonen efter ett sagotåg (for real!) och Elis jublade högt när han vågade de brantaste banorna bland kullar och kulisser.

Naturligtvis också femtonhundra otajmade toalettbesök i timslånga kösystem, tjafs och tjuvnyp syskon emellan, bastuvarma promenadstråk och trötta burgare till lunch. Men vad gör väl det om hundra år.

Jag skiter totalt i att jag gått rakt i fällan. Agerat bete åt kommersiella krafter. När världen ser ut som den gör behöver vi mer fiktion, fler överdådiga parader med fejkat leende tillika överhettade “sagofigurer”, färggladare fyrverkerier och äkta fantasiskapade minnen från platser som de här. Om och när vi får möjlighet.

Upplevelser som kommer att stanna i minnet livet ut. Inträdesbelagda eller ej. Det är ögonblicken, känslorna och pussarna som räknas.

20140725-100511-36311896.jpg

20140725-100512-36312647.jpg

20140725-100511-36311562.jpg

20140725-100512-36312288.jpg

City of angels

Efter ett dygn (av fem) i Los Angeles kan jag konstatera följande:

1. Staden är STOR. Skrattretande utplattad och enorm i avstånden. Du har hört det, men fattar det inte förrän du är på plats. Att promenera mellan olika stadsdelar är fullkomligt omöjligt (säkert även utan 40 graders hetta). Större än du kan föreställa dig, kort sagt.

2. Rodeo Drive till exempel, ser ut precis som man kan tänka sig, men Hollywood Blvd (med Walk of fame) gör det icke. Jag trodde gågata och polerade kvarter, men det är bilvägar och rätt smala trottoarer som gäller. Ändå rätt imponerande, förstås.

3. Turistbuss bland kändishusen kan vara helt ok, faktiskt. Särskilt med en ironisk och oförutsägbar chaufför av buss modell mindre. Vi valde en tvåtimmarsrutt och laddade med såväl solskydd som vatten och snacks. En vinnare. (Av husen vi passerade på vägen är Tom Cruises mansion och Michael Jacksons sista hem, de som verkligen fastnade. Men mest slås jag av hur sjukt det måste te sig att vara en människa på jorden och ha horder av turister med kameror i högsta hugg, utanför på gatan varje dag.)

4. Taxi är inte taxi-som-på-Manhattan. Där vinkas det lite med armen och på mindre än 30 sekunder står minst fyra Yellow Cabs till förfogande. Så är det minsann inte i LA. Trafiken är frenetisk, förekomsten av lediga taxibilar… inte så mycket.

5. Det är inte staden, det är sällskapet. Som vanligt känner jag en osorterbar blandning av nyfikenhet, upptäckarglädje och kontrollbehovskaos när jag är helt ny i en stad eller på en plats. Trängsel och köer kan snabbt äta sig in under skinnet innan jag lärt mig väderstreck och färdmedel. Men så kommer det en stund av lugn, i ett skuggigt Starbuckshörn eller vid hotellpoolen på kvällen när alla andra utom vi gått in för att äta middag. Och så kommer känslan, hit vill jag tillbaka, här skulle jag nog kunna bo. Den är välkänd och välkommen. Det betyder inte att jag ska göra verklighet av den sekundsnabba visionen. Bara att den rätta platsen för mig, är den där jag befinner mig med just dig.

20140723-222151-80511931.jpg

20140723-222151-80511581.jpg

20140723-222150-80510855.jpg

20140723-222152-80512771.jpg

20140723-222151-80511214.jpg

20140723-222153-80513232.jpg

Oförberedd

Nej, jag glömde inte att packa det viktigaste. Inte heller inbillade jag mig att barnen skulle vara sams dygnets alla timmar, eller att vi alltid skulle vara mätta och utsövda. Jag tänkte på allt det där.

Ändå var jag totalt oförberedd. Inte på utmaningarna, men på den obeskrivliga skönheten och känslorna som trängs inuti kroppen. Vägen fram, vindlingarna, våra små stopp längs Highway 1. Omöjliga att sortera, eller att ens sätta ord på.

Tacksamhet. Renaste tacksamhet. Och Lalehs “En stund på jorden” i högtalarna.

20140722-060359-21839239.jpg

20140722-060359-21839790.jpg

20140722-060400-21840710.jpg

20140722-060400-21840235.jpg

Här och där

Vi upplever en frukost, en lunch, en middag utanför våra vackraste drömmar när roadtrippen på USA’s västkust precis tar sin början. I luftrummet över Ukraina förlorar 300 människor vedervärdigt brutalt sin framtid när deras plan skjuts ner av en missil.

Vi strosar gata upp och gata ner i San Fransisco, färdas över landmärken och historiska kännetecken hållandes varandras händer, delandes varandras ögonblick. I Gaza går marktrupperna in och släcker barnens liv med sina fruktansvärda vapen.

Det sägs att vägen till lycka är att försöka förändra det du kan, samtidigt som du accepterar sådant som inte går att rå på. Just nu känns acceptansen omöjlig. Jag kan inte förändra världen, men inte heller förlika mig med att tillhöra en global skara åskådare som bevittnar en galenskap utan motstycke. Jag kan inte stoppa vapen eller strategiska beslut i militära mötesrum.

Men jag kan svära min tro till hoppet och kärleken. Jag kan smeka mina barns kinder och lova dem att alltid se, alltid lyssna. Jag kan älska fullt ut, över alla bredder, jag kan strö näring över de liv jag når och rår på. Jag kan inte göra allt, men inte heller inget.

Orden må vara banala, futtiga. Te sig patetiska när delar av världen brinner av hat. Vi kan se oss som miniatyrer, maktlösa, bakbundna av större krafter. Eller så kan vi plocka fram de reserver vi har, glöden i våra ögon och värmen i våra händer. Vi kan ge barnen en tro på en bättre värld, en vacker framtid.

Vi kan välja något mer än att bara finnas, ja vi kan göra skillnad. Varenda dag i varenda liten handling. Jag pratar inte om att aldrig göra fel, utan värdet av att faktiskt vilja göra rätt. I hjärtat och hela vägen ut.

Då kan de små stunderna få vara vackra och betydelsefulla även i en förfulad värld. För imorgon är en ny dag, och med uppgivenhet kommer vi ingen vart överhuvudtaget.

20140719-064902-24542107.jpg

20140719-064901-24541666.jpg

20140719-064902-24542444.jpg

20140719-064902-24542845.jpg

Könsord

Vem visste att jag hade så mycket… stake… i mig.

I förmiddags skulle jag byta min iPhone mot nyare (och guldigare) version, men särskilt värdigt blev det aldrig.

Det är något med mig och teknik som inte är kompatibelt. Jag blir extra tålamodslös, extra temperamentsfull och extra lidande under mitt kontrollbehov när manualer ska följas och kontrollpaneler hittas.

Allt löste sig dock med några väl valda haranger på barnförbjudska, och ett par impulsiva knapptryckningar på måfå, som teknikguden tydligen valde att godkänna.

Hurra, den harmoniska lilla fröken kan blogga från fräschare lur, och det var som ren meditation att ta sig dit 😁

Nu återhämtar jag mig med ännu fler minnen från den magiskt vackra Gotlandsveckan vi upplevde med sällskap av Sundsvallsfamiljen.

Stor tacksamhet.

20140715-191734-69454315.jpg

Planlöst

Jag vill inte vara en sån som sänker. Och jag visste ju att det knappast skulle vara några tyngre litterära landvinningar att vänta här. Men ändå. Denise brukar vara bättre, meningarna brukar vara längre, kapitlen mer engagerande.

Jag har köpt en barnbok för vuxna och det var inte alls enligt plan.

20140714-074553.jpg