Matonyttigt

Vi åt ett par riktigt goda hamburgare där på västkusten i USA.

Men den godaste någonsin, den upptäckte vi i Märsta idag.

Burger Bistron använder lokalt kött och bröd, lägger in gurkan och gör dressingen själva. Milkshakes med glass från B&J, personal med yttersta trevlighet.

Måste. Dit. Igen.

20140830-183315-66795119.jpg

Advertisements

Inget paradis direkt

Förra säsongen kollade jag med illa dold tjusning på Paradise Hotel. Ja, det ger varken kredd eller respekt men så var det och så är det med det. I programmet fanns lika delar tillit och taktik, ytliga utseendekommentarer och även viss kemi. Nästan alltid med glimten i ögat.

Underhållning, om än på nöjeslandskapets botten.

I år, stor skillnad. Nu råder öppen hierarki. Borta är charmen och all möjlig attraktion. Kvar ligger sura rester och ruttnar. Killarna (sam)talar inte om vem som fastnat för vem, utan rent mekaniskt om deras RÄTT och BEHOV att få fakking kn***a. Tjejen ska fan släppa till annars är hon inget värd, och kommer att skickas hem till gamla Svedala som en sekundär karaktär när programmet sedan sänds.

Jag är visserligen vuxen nu, men jag fattar. Det behövs inga bröllopsklockor i fjärran för att locka fram ett ligg, och det kan mycket väl vara så att halva Sveriges 20-nåntingåringar ser ett ständigt nytt hemsläp som meningen med livet. Och vettuva, I don’t care. Om någon gillar någon som gillar någon tillbaka, eller om en blick möter en blick över ett discokuleglittrande dansgolv utan att knappt sedan yttra ett ord, så är det väl fantastiskt om det leder till sällskap för natten. Förutsatt att båda vill. Ömsesidighet, du vet.

I paradiset har alla spirande färger falnat. “Bro’s before hoe’s” säger en av deltagarna innan han highfivar sin (manlige) vän. Borta är charmen och någon girlpower finns inte att fånga i fjärran.

Tjejerna är som realdolls i killarnas värld, där för att pleasa de stackars utsvultna männens behov. Ställer de upp så kanske de får stanna. Den som vägrar åker ut.

Det sänder finfina signaler det…

Jag somnar i soffan kl 22.01 nuförtiden. Det finns fakking ingenting att se.

20140829-065349-24829407.jpg

En opassande bit

Nej, nej, nej!

Moderaterna (som fick min röst i förra Riksdagsvalet) bygger hela sin kampanj på livspusslet.

Mitt hatord.

Jag fattar vad de vill säga och ja, jag tror också på fler jobb, plats för alla, fungerande infrastruktur och valfrihet.

Men jag tror INTE på att kalla det pussel. Ett pussel har fasta ramar. Perfekt utskurna bitar. Formade så att alltihopa bara kan sammanfogas enligt en viss struktur.

Tvärtemot livet. Eller vad livet ska vara. Individuella val, möjlighet att jaga sina drömmar, glädje över de små sakerna, fritt från jämförelse med vad “alla andra” gör och åstadkommer.

Livet har inga ramar. Det blir ofta som det blir, och ibland till och med som vi verkligen vill. Det växer och ändras och formas och förändras, och vi förändras med det. Eller av det.

Moderaterna får göra om och göra rätt. Nästa kampanj får heta bulldegen. Den kan ha en jäkla massa olika ingredienser, ibland jäser den över, den behöver knådas och rullas och bakas och bearbetas för att komma till sin rätt. Ibland blir det bara bränt resultat av hela skiten. Men om vi bara tar oss tid att njuta av det som pågår, om vi vågar laborera lite med receptet, om vi aktivt håller lite koll på processen och om vi delar med oss av de plåtar som blir riktigt lyckade. Ja, då kan dofterna, smakerna, njutningen och glädjen sprida glimmer över såväl morgon som kväll, vardag som fest, göra det goda godare och skänka tröst när det behövs. Tillsammans med de vi älskar blir det extra härligt, och ta mej tusan visst kan man till och med bryta barriärer och skapa nya möten bara genom det där som en gång var en bullig och ostyrig degbumling.

Livspussel my a**! Man blir ju galen bara av att tänka på’t.

20140825-173624-63384732.jpg