Att vara eller icke vara

Som vi alla vet vandrar tankarna fritt på semestern. Ena dagen vill man bestämt emigrera till Nepal och gå in i evig tystnad, andra dagen duplicera sitt jobb-jag och bygga ett imperium av företag byggda bara på en massa roliga idéer.

Inget av det där föll mig på riktigt i smaken. I år heller.

Däremot har jag tänkt en hel del på ledarskap. Min roll som chef/VD men också kollega till alla medarbetare jag har och någonsin har haft. Utmaningen i att kombinera dessa båda delar, och samtidigt få dem att lira med en personlighet som innerst inne i grund och botten mår bra bara när människorna omkring mig mår bra. Jag vill ju vara den som gör allt bättre.

Är jag lämpad att fatta tuffa beslut baserade på företagsekonomi? Har jag karaktär nog att ibland tvingas sätta prestation framför person? Kan jag kravställa någon annan, utan att känna att min plikt är att alltid i alla sammanhang rycka in, ställa upp, lösa situationen när en person i sin uppgift inte når ända fram?

Brister jag i mod om jag tvekar, eller sviker jag mitt hjärta om jag fortsätter?

Jag har undrat. Vacklat. Och kommit ut starkare på andra-sidan-semester. Jag vet vad jag vill göra och hur. Övertygelsen är stark och kraftfull.

Min drivkraft har länge varit att stimulera utveckling, ständig förbättring. Ta hinder och förvandla dem till inspirerande utmaningar. Bygga team och forma metoder som förflyttar och påverkar. Se människor lyckas, glädjas och räta på ryggen av stolthet. Människor, inklusive mig själv. Det är människor som spelar roll. Det är där jag vill göra skillnad.

Jag kan inte inbilla mig att det ska gå lätt eller att det aldrig kommer att kosta. Men jag kan själv påverka utgiften. Jag kan vara så rak som möjligt, så tydlig jag kan. Ge mig själv tillåtelse att faktiskt säga nej, inte för egen skull utan för att fler gynnas mer om fokus är inställt på rätt saker. Jag kan fortsätta lyssna till mitt hjärta, låta det få vara med så mycket det bara går, utan att slitas itu av situationer där jag inte är kapabel att göra alla nöjda samtidigt.

Andra har påmint mig om detta, genom åren. Personer jag respekterar och har stor tilltro till. Men ibland tar det lite tid för en polett att trilla ner. Ibland är den svåraste att övertyga faktiskt dig själv.

Jag har mod att gå matcherna, styrka att ta smällarna. Men mitt mål är inte längre att vinna en pokal, utan att bygga ett lag som får alla spelare att känna sig som vinnare på vägen fram. Det är min plikt och mitt största driv.

Jag kan inte göra allt, eller gå i god för ständig arbetsglädje. Men jag kan garantera att jag aldrig kommer att sluta försöka.

20140807-172239-62559980.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s