Ljusligt

Det var mörkt när jag började min dag, det var mörkt när den avslutades. Och det är kallare i luften nu.

Men jag gjorde mer än tillräckligt, och det räckte långt. Faktiskt ända till snuddandet vid en dröm. När vingarna bär, när ett delmål är inom räckhåll, då ter sig tio nya plötsligt lika möjliga.

Så kom kvällen och vi for till en nygammal plats, som förut trasslade tankarna till ett nystan av icke tagna beslut.

I skymningsljuset föll allt rationellt äntligen i dunkel. Där skogen möter havet som möter stadens puls, där den klara luften sveper både mot lugn och liv. Där vill jag vara. Om inte nu, så sen. Jag öppnar en dörr till en plats som andra säger är för tyst, för stilla eller för långt borta. Det är märkligt att ingen påminner om att det närmaste du kan vara det liv du vill leva, är att välja en plats som är ditt hemma trots att du aldrig någonsin tidigare varit där.

Jag väntar utan otålighet.

20140930-213650-77810342.jpg

Ett tungt täcke

Nyhetsrapporteringen är svårare än någonsin att mäkta med. Ebola sveper över Västafrika som en blodtörstig bödel, men det handlar ändå om en naturens kraft, en sjukdom som sprider skräck och död men inte är sprungen ur ondska.

Vulkaner exploderar och stormar drar fram, och liv släcks av deras uråldriga krafter men än en gång finns trösten i att de (åtminstone inte på ett direkt sätt) är fria från mänsklig upphovsrätt.

Så är det de där förbannade krigen. De som en gång i tiden utkämpades man mot man, soldat mot soldat, på öppna fält under givna regler. Visserligen lika fruktansvärda, men kanske mer greppbara ändå. Nu plöjer svartklädda soldater genom stad och land med både avancerade bomber och vassa machetes som verktyg för slakt. Ingen går säker och ingen når fram. Propagandan flyger genom digitala medier över hela jorden i samma sekund som den skapas, för att sprida ytterligare fruktan hos dem som tror mindre fanatiskt på rätt Gud, eller mer på fel.

Mitt inlägg tycks sakna ljus, men det är inte min mening. Jag brottas bara med mänskliga bryderier just nu. Jag fastnar i filmer och länkar till fördjupningar i katastrofernas epicentrum, för att det inte känns rättvist att blunda för det som sker. Det känns som en plikt att vilja veta mer. Hur kan jag gå skrattande till mitt arbete eller vissla i takt till kvällens matlagning, när medmänniskor på andra sidan jorden bär sina barn till överfulla bårhus? Ibland känns orättvisorna omöjliga att förvalta.

Jag letar inombords efter någonting att ta fasta på. Förnuft och känsla, två skilda världar men ändå djupt sammanlänkade. Snart hittar jag svaren jag söker, i konstaterandet att det är min skyldighet att göra vad jag kan. Inget blir bättre av motsatsen.

Jag skänker visserligen summor till bistånd och skickar värmande klädesplagg. Jag pratar med dem jag kan om vikten av empati och förståelse för olikheter. Det är dock avgränsade handlingar, styrda av tid och rum. Framförallt vill jag berätta för, nej mest VISA för, mina egna barn att det mörka bara kan besegras av ljuset, aldrig med ännu mer mörker. Där i ligger den uppenbara motivation jag under en liten tid fått leta rätt djupt efter.

Så ser jag alltså solen igen. Det tunga täcket väger lättare. Jag gör det inte bättre för någon om jag frivilligt landar i samma svarta hål som andra faktiskt är fängslade i. Världen blir inte vackrare om vi glömmer bort allt det som faktiskt är vackert. Så länge vi kan se det.

Jag öppnar ögonen och möter främlingens blick på tåget mot stan. Hon är gammal och ler med plirig, innerlig glöd mot mig. Jag förstår att i all den lycka och den sorg hon kanske mött i sitt liv, i alla dess toppar och dalar. Ja, där finns en sak som är viktigare än allt annat och det är modet att inte blunda för vad som sker kombinerat med styrkan i att möta utmaningarna, gå vidare med reslig hållning, utan att tappa tron på allt det goda. Att veta när nog är nog.

Jag kan inte vinna striden mot fundamentalister på andra sidan jorden via vapen eller strategi. Bara genom att stå emot deras skrämmande budskap, bara genom att fortsätta älska fullt ut. Bara genom att tacksamt ta emot och uppskatta det som finns här just idag, bygger vi ett värdigt försvar. Vi som inte kan, inte vill, vågar eller väljer att kämpa med kött och med blod. Vi kan ändå delta genom att sträcka ut en hand och vägra att vika oss under tyngden.

Jag säger nu hej då till Youtube och nej till Wolfgangs kåserande om nästa stora krigshot. Man ska vara rädd om det liv man faktiskt fått att förvalta. Vi bestämde aldrig vem som från början skulle hamna var, men vi kan sannerligen bestämma oss för att göra det finaste mesta av det vi faktiskt har.

20140928-212008-76808698.jpg

Den rosa färgen

Nä nu…

Jag har ikväll läst (ännu) en välskriven krönika om jämställdhet och normkritiskt tänkande.

Bra!

Den avslutades (än en gång) med en retorisk spottloska mot barnklädesavdelningen hos en av de större prisvärt-aktuellt-mode-kedjorna.

Dåligt!

När ska vi fatta att kedjorna kommer fortsätta strössla breda, blå och gröna snitt över småpojkarna. Och snäva, glittriga, rosa kattungetryck över småflickorna. SÅ LÄNGE VI KONSUMENTER KÖPER.

Sluta köp, om du vill förändra. Klä dina barn i andra märken, andra färger, plagg från andra avdelningar. Svälj inte betet, om du därefter inte vill vara en del av det uppätna fiskköttet liksom.

Och jag VET att det som vinner mest respekt är att klaga och opponera sig mot tredje part. Att agera smart och svårt. Men därutöver tror jag fortfarande att det tysta medgivandet är en större farlighet än den öppna acceptansen. Den är i alla fall aktivt vald.

Min dotter får gärna klä sig i rosa prinsessklänningar (om hon vill). For the record; det får min son också göra (om han vill). Faran ligger inte i plaggen, utan de värden eller begränsningar som vi tillskriver dem. Min dotter ska veta att hon kan klättra högst upp i trädet i vilken outfit hon än må föredra, hon kan styra värden eller städa golvet åt den som styr världen i vilken färg hon än känner sig bekväm i. För att hennes vilja är viktig. Den kommer inifrån och ska få kraft att formas, ändras och blomma ut under många år framöver.

Min son vill just nu bara bära fotbollskläder. Lila, blå, svarta eller rosa spelar ingen roll. Han uttrycker sitt hjärtas röst genom det tyglager han skyddar sin hud med. Han läser matte, svenska, bild och politiska aktualiteter i den där fotbollsdressen. Kommer han att bli fotbollsproffs en dag? Vem vet. Kanske blir han det, kanske hämtar han vatten åt landslaget eller så forskar han i genusvetenskap. Jag har inga facit.

Min övertygelse ligger i att tyg bara är tyg, men att vi också uttrycker vilka vi för tillfället är genom de plagg vi väljer att bära. Jag tror inte att det enbart gäller vuxenvärlden.

Det värsta är inte om min dotter pekar på en rosa tröja med lila paljetter på och önskar sig den i födelsedagspresent. Den stora skräcken är om jag blir en sådan som säger till henne (eller honom) att för att kunna konkurrera på lika villkor, får du faktiskt ta och välja något mer neutralt, lilla vän.

20140927-220742-79662137.jpg

Höstkärlek ju

Det blåser och jag fryser, men känslorna svalnar inte utan blir större och starkare. Den krispiga luften, de gulnande löven, det skyddande mörkret, så småningom frosten som bäddar för snö. Jag är hopplöst förälskad i en tid på året som de allra flesta tycks vilja slippa. Doftljusen, vardagskvällarna, plaggen, tonerna… det är så vackert när vädret växlar.

20140922-213255-77575828.jpg

20140922-213317-77597542.jpg

Osagt

Tidvis behöver vi alla ömsa skinn. Skifta plats, byta jobb, lära oss mer, förändra eller utveckla. Det är min fasta övertygelse och jag tror inte att någon mår bäst av att bara stå helt stilla.

Tyvärr är det omöjligt att blogga om tankarna. Dels för att kompassen är helt individuell och inte kan appliceras på någon annans karta. Men också för att det ibland räcker bara att få drömma och fantisera, ge bränsle åt en låga som kanske är ämnad att slockna redan nästa dag. Jag tänker inte sälja huset och emigrera till L.A med maken, men det är inspirerande att låta taket vara högt och samtalet öppet.

I bloggen skulle det tvärtom bli konkret och etablerat. Utan att det vore poängen.

Därför är det bäst att lämna vissa saker osagda. Yta framför djup i detta fall. Grunda meningar istället för utforskande beskrivningar av tankar och känslor. Varken personlig eller privat. Varken berörd eller med syfte att beröra. Ju fler som läser desto svårare att våga låta bli att väga orden.

Hopp framför rädsla

Ja, det är precis förjävligt alltihopa!

Men hjälper det verkligen att vi nu kors och tvärs börjar bråka i kommentarsfält på FB, sortera bort, kalla varandra (kanske t. o. m. tidigare vänner) för vidriga idioter, utifrån hur rösterna har lagts. Kan vi inte försöka se anledningen till SD:s hemska “framgångar” som en tankeställare istället.

Ingen vinner på att motsättningarna ökar ännu mer. Vi tillsammans kan ta upp kampen med mer förnuft, öppnare hjärtan, tydligare agendor och så en ny möjlighet att under fyra år och vid ett nytt val göra om och göra rätt. Inte semi-aktivt pajkasta oss till att det blir ännu mer fel. Hat kan väl aldrig besegras med nytt hat? Vi behöver mer värme, och värmen mer, än någonsin.

Hopp framför rädsla! Nu gaskar vi snart upp oss och gör något åt den här skiten. 87 procent med tro på en ljusare framtid ska bli fler, inte färre.

20140915-085008-31808944.jpg