Det där med jämställdheten

Jag skrev ju att jag ville skriva. Om jämställdhet. Om att göra istället för att säga. Om distansen däremellan.

Det är ett ämne så självklart för mig att värna om. Strider värda att blöda i. För varje utkämpat slag gör ju nytta.

Ibland undrar jag dock om fienden är den vi tror, där vi inbillar oss att den finns. Vi snackar politik och lagstiftning, vi vill muta in ny mark och kvotera oss fram. Vi vet vår rätt i korrekthetens universum.

Medan historien smyger oss i hälarna. Den där männen stred och vandrade genom natten, ständigt på jakt efter nästa byte, nästa landvinning. Kvinnorna samlade pinnar till elden, fick vattnet att koka, vårdade andra och varandra när mörkret föll och mannen kanske fortfarande inte uppnått det livsviktiga målet för dagen och tvingades stanna borta ännu en stund.

Evolution, tänker du. Det är inte stenålder nu. Jag är helt med. Vi ska inte fastna i det förgångna och jag viger åtskilliga timmar varje dag åt att bestrida invanda normmönster, åtminstone så gott jag kan. Kvinna, entreprenör, mamma, chef, dotter, företagsledare… det där har vi pratat om.

Men i min yrkesroll har jag nu genom åren sett så väldigt många (övervägande) kvinnor som pratar om stress och press, som verkar tro att de m-å-s-t-e. För någon annans skull. Som egentligen inte vill komma först eller släcka sist, utan lägger kraven på sig själva utifrån andra. Som kanske hellre skulle önska ett lugnare tempo, bättre balans, som har passionen någon annanstans. Detta samtidigt som hårt arbetande kvinnor öppet ifrågasätts och automatiskt anses sakna egen viljestyrning, där den allmänna uppfattningen blir att HON gör det för att briljera, imponera, av helt andra drivkrafter än inre driv.

Det är en djungel out there.

Tiderna förändras allt snabbare nu. Kvinnan inte längre fastlåst i familjehemmet och mannen per definition inte längre bunden till en stor stationär dator vid sitt skrivbord. Hej, det är till och med så att vissa vill att vi klumpar oss samman till en enda stor fri hen.

Med förståelse för det som varit, kan vi skapa en ännu bättre framtid. Det är inte KONSTIGT att “kvinnan” oftare slåss mot det dåliga samvetet och/eller måendet nu när vi bryter oss lite mer ut än förut, samtidigt som vårt arv signalerar att de hemnära sysslorna är våra att visa omsorg för. Barnen och vårdandet, pysslandet och ordnandet. Nu bereder vi plats för mannen och skanderar 50-50, och det är snart en självklarhet i många hem.

Men låt det då vara lika självklart för en kvinna att jobba hårt. Att komma tidigt till jobbet eller lämna sent, utan att kväva ett driv. När vi byter lite plats måste vi också kunna byta attityd, och ge varandra samma stöttning och uppmuntran som männen alltid gjort. Vi som chefer måste anpassa arbetsplatser och jobbmöjligheter så att våra medarbetare känner att de, utifrån egna viljor, kan vara med och forma sin framtid. Så att det framgår, inifrån och ut, att när glöden finns där inombords, så blåser vi syre på den tillsammans. Det ska finnas SAMMA möjligheter att verkligen få prestera, oavsett kön. Det som en gång sett som ett krav måste börja ses som en möjlighet för dem, för alla oss, som brinner för vårt jobb. Av eget bränsle. Egna mål. Egen vilja att fylla livet med så mycket liv det går, på alla plan.

Rättvisa för mig, den mäts inte i sekunder eller vågskålar alltid i yträt balans. Rättvisa, det är när två eller flera individer ges samma support, samma förtroende och samma möjligheter att blomma ut. Med olikheterna som kraftfulla styrkor, inte hot. Fria från jämförelser med varandra.

Rättvisa är vi mot oss själva och våra nära, när vi vågar bejaka dem vi är. Försöker forma vår framtid av egen kraft istället för andras önskemål. Rättvisa är vi mot andra när vi utan att döma räcker ut en hand eller blåser vind i den riktning som just den människan som står bredvid oss önskar att gå.

Min poäng är egentligen att de kvinnoröster som hörs i debattprogram och som kritiskt nedskrivna artiklar i kvällspressen, skulle göra än mer nytta i ett viktigt möte eller styrelserum. De moderna männen behöver inte prata om sin ambition att vara hemma mer, lika mycket som att faktiskt vara det. Vi kanske ibland behöver sluta snacka och börja göra, sluta fördöma och börja köra. Det handlar inte om att leverera flest timmar, utan mest innehåll. Och då är det alltid avgörande att fokusera på rätt sak i rätt tid, veta var insatserna ska riktas för att effekten ska bli som störst.

Kan vi inte bara enas om att vi väljer att lägga tid på att pusha fram och lyfta upp, istället för att förminska och pressa ner. Det gäller BÅDE våra egna inre drömmar och visioner, så väl som när vår bordsgranne hittar ett tydligt mål att sträva mot. Oavsett om det är att gå hem tidigare till familjen eller jobba sent en inspirerad kväll. Just för att hjärtat faktiskt kan vara med i båda fallen. Könlöst som det är.

20140903-071210-25930116.jpg

Advertisements

One thought on “Det där med jämställdheten

  1. Jag gillar det här resonemanget. Att lyfta och pusha varandra är en jättebra början. Det gäller även att stanna upp och “våga känna efter” om pushandet och uppmuntran till sig själv och andra börjar övergå till just press på sig själv och andra istället. Tack för en bra blogg som jag nyligen har upptäckt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s