Ett liv efter döden

Vindarna viskar hans namn. Han var en stor krigare, sägs det.

I tystnaden bor ett ledarskap utan rädsla, en pondus utan hävdelsebehov. I ekot efter det allra sista andetaget ryms all världens hyllningssånger som förmodligen aldrig helt kommer att tystna.

Han klev fram när andra backade. Han kämpade och slet utan att efterfråga bekräftelse. Han var hjälten utan gloria. En person som inte bad om respekt och just därför med tiden vann den tusen gånger om.

De som kände honom vittnar om ett hjärta större än alla ord. Om en glöd som aldrig dog. Jag är bara en åskådare på håll, som fick en oförglömlig sommar byggd på ljumma ljuva dramatiska nätter 1994. Jag är bara en främling som idag förstått att det visst finns ett liv efter döden.

Och att vi som fortfarande lever kan välja att leva ett liv värt att dö för.

Tack Klas Ingesson. Jag hoppas att du fick höra alla vindar viska innan du lade dig för att vila inatt. Det låter så oändligt vackert om ditt namn.

20141029-202610-73570824.jpg

Advertisements

Omöjligt uppdrag

Har påbörjat detta inlägg minst fem gånger nu. Så LESS på att allt låter så pretto när tiden inte finns att finslipa några formuleringar. Känns som pastorn och hens predikningar oavsett ämne här nuförtiden. Uschabuscha.

Det jag egentligen vill säga är att jag längtar supermycket till julen. Och att kanel luktar så gott. Jag är svinsugen på efterrätter med björnbär i. Och att skapa tid för matlagning. Samt utrymme att träffa familj, släkt och vänner mycket mer.

Det var det hele.

Vad tror ni. Vinner man nåt bloggpris i år elle’?!

Över och ut.

Som föräldrarna säger

Mina föräldrar är ena kloka figurer minsann.

Under hela min uppväxt fanns det flera frekvent förekommande meningar som jag säkert inte fattade betydelsen av då, men som ekar allt viktigare nu.

Särskilt en sådan påminner jag mig om när jag läser att Blondinbella väntar sitt andra barn (“jag avskyr bebisar, ska ALDRIG bli mamma”) eller när min härliga kollega köpt lägenhet i city (“jag tänker ALDRIG lämna förorten”) eller bara den vanligt förekommande dubbelmoral som flyter upp i kölvattnet efter allmänna “så skulle JAG ALDRIG göra” var vi än befinner oss i vardagen.

Likaså när ledsen vän tror att hon “aldrig kommer att bli glad” igen. Eller omdömet inför djupa sår som ser ut att aldrig läka.

Livet förändras och människor likaså. Det kan vara värt att komma ihåg.

“Man ska aldrig säga aldrig” sa min mamma och pappa till mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Fler gör skillnad

Det här inlägget må se ut som uppenbart fiske efter sociala pluspoäng. Det kunde inte vara mindre sant.

Det svämmar över av maktlöshet i mitt huvud och i hjärtat. Barnen dör eller blir föräldralösa när Ebola och IS drar fram. På vardagarna diskuterar vi i trygga Sverige numera rädsla och skräck. Ryssen kommer närmare och ovetskapen om vad som är i görningen hotar lika mycket som om vi hade haft alla hemska svar.

Jag vill inte inte göra något.

Jag vill kunna agera aktivt.

Men vad är väl en ynka handling från någon som varken är rätt person på rätt plats eller i rätt tid? Och jag har ingen ishink att utmana dig med heller.

Värde kan nog mätas i kronor och ören ändå. Om det direkt leder till hjälp som utsatta medmänniskor kan få. Ingen kan göra allt, men vi kan allt göra något litet allihopa.

Istället för att bara titta på. Istället för att uppgivet gömma oss under täcket. En ynka krona är så mycket mer än ingenting.

#flergörskillnad
#bekämpaebola

20141020-185734-68254519.jpg

Små stora saker

Jarå, nu smyger ryska ubåtar än en gång omkring under våra blanka skärgårdsvattenytor, men se det tänker jag inte bry mig om just nu. Nej, jag tänker på det här istället:

– Känslan av en varm dusch efter träningen en tidig morgon. Mjuka produkter som doftar gott, och nybryggt kaffe som väntar.

– Regnet eller den första snön som faller i den mörka höstnatten utanför ett halvöppet fönster, och sprider yttre kyla men inre värme vareviga gång.

– En oplanerad lördag, med tid att kratta löv i trädgården, strosa längs lugna gator, ta timmen som den kommer.

– Ett oöppnat glassigt magasin, en mjuk soffa, en perfekt chokladbit.

– Lugnet i magen och glädjeruset när hemmet är rent och väldoftande, vackra blommor förgyller fina vaser och hög musik fyller vardagsrum och kök med liv.

Åsså en familj, några vänner eller en stunds ensamhet på det.

Prova vettja, herr Putin. Så kanske du hittar något annat än invasioner att lägga din värdefulla tid på.

20141017-211734-76654805.jpg

37

Det är 20 år sedan idag. Det är 20 år sedan jag gick ensam hemåt i höstmörkret på väg från festen uppe på Södermalm i Sundsvall, där jag och min bästis Josse spenderat glädjerusiga timmar bland folköl, musik och folk vi kände eller ville lära känna. Jag fyllde 17 år den dagen, och hade precis börjat upptäcka livet. Gymnasiet öppnade dörrar till platser jag aldrig besökt och stärkte band jag aldrig trott att jag behövt. Medan de första snöflingorna dansade lättsamt och yrt under gatlampornas sken på sin färd mot marken, slogs jag av tanken att det är precis såhär lycka känns. Inget särskilt hade hänt och jag hade inget annat mål än att hinna hem till den tid mina föräldrar så bestämt satt, men jag var fri, allt var möjligt och alla människorna omkring mig gjorde mig värdefull. Jag minns promenaden som att den var igår.

Det är 20 år sedan idag. Några av de där ansiktena på festen såg jag aldrig mer, andra blev mina vänner för livet. Tillsammans tog vi oss ut i världen och tillbaka igen. Var för sig tog vi smällar vi inte var beredda på, och i nya konstellationer växte vi oss starka. Jag var modig då, men visste kanske inte vad mod egentligen innebar. Jag var tuff vissa dagar, men samtidigt ihålig innanför mitt skal. Det är nu längesedan jag var den där snackiga tjejen med jeansväst, snedlugg och illa dold tandställning, men hon finns alltid kvar inuti. Hon är ju en del av den jag har varit för att komma hit.

Den första snön faller inte idag. Jag bor i Stockholm och vi får vänta på kylan ännu ett tag. Det har gått en lång lång tid och nu står det 37 på min födelsedagspresent. Tänk att 20 år kan ta oss så långt, så snabbt, så kort. Alla dessa siffror, addition och ekvation. En del säger att det är svårt att få allt att gå ihop, andra börjar att räkna nedåt efter en viss nummerkombination.

Jag säger fortfarande att den första snön är bland det vackraste jag vet. En fest med bra musik kan fortfarande göra mig pirrig av peppande planering. Jag byter folköl mot bubblande vin ibland, mest för att jag helt enkelt kan. Människorna omkring mig gör mig värdefull, nu precis som då. När allt kommer omkring vet jag mer om lätt och svårt, om högt och långt. Jag vet mer om djup sorg och innerlig glädje. Samtidigt känner jag mig fortfarande inuti som den där nyfikna tjejen på väg hem genom hösten i nyfallen vinterskrud över Sundsvalls mörka gator.

Allt är möjligt och jag är fri. Jag har närmare vänner, större familj, jag har burit skam på mina axlar och trygg stolthet i min mage. Åren som gått har inte tagit känslan ifrån mig. Jag förstår inte dem som pratar om svunnen ungdom med bitter ton. Jag får vara med. Jag får vara just här. Vindlande vägar och ständiga möten. Det är det som lycka är.

Ålder är bara ett nummer. Ett nummer att vara tacksam för. Idag är något vi faktiskt har.

20141015-194638-71198399.jpg

Bara stoppa in den

“Bara stoppa in den, asså det är en sån jävla respekt!”

Så börjar Youtube-klippet från Big Brother i fredags, där två killar och en tjej befinner sig i ett instängt rum framför x antal kameror i hörn och bakom speglar.

Sedan följer många ytterligare minuter av tjat, hot, mutor och tvekande. Kille 1 står framför dörren och ger sina order, kille 2 växlar mellan att säga nej och “om jag inte hade tjej skulle du få den så långt ner i halsen, du skulle ligga på golvet och be om att få luft”. Tjejen säger både “NEJ fan”, och “kanske, jag vet inte” samtidigt som hon mållöst kliver mellan ett par olika punkter i rummet som är låst för att “kompisen” blockerar den enda möjliga vägen ut.

Förlåt om jag låter vulgär och brutal, i texten ovan. Orden är dock inte mina. Orden är verkliga och klippet är verkligt och plötsligt slår det mig att människan kanske tappat allt vett och förnuft till sist. De dokusåpor som var så kostnadseffektiva att göra, så enkla att underhållas av, blev till sist vårt slutliga fall. Och jag pratar inte ens om moral. Aspekten är främst legal.

Förklara för mig hur en vuxen människa i ett instängt rum kan säga till andra att den enda vägen ut är att “ta k*ken i munnen”. Förklara för mig hur tjejen faktiskt för några sekunder verkar överväga att lyda ordern. Förklara också hur den delen av produktionen som jobbar natt (för visst vet vi alla att Big Brother består av 24 timmars bemanning även bakom kamerorna) kan låta övergreppet pågå minut efter minut efter minut.

“För att det är sådant som sker överallt idag”, var ett av de svar jag läste i en krönika. Ska man skratta eller gråta?

Ja, det har skett och ja det kommer att ske, och när det händer så tror jag att alla som drabbas och alla som känner den drabbade önskar en enda sak: Om det bara gick att dra tillbaka klockan, om vi bara hade kunnat hjälpa.

Här fanns hjälpen ett par meter bort. Tyvärr bakom en glasvägg med full insyn från ena hållet, och bara speglar från det andra. De som kunde ha stoppat övergreppet är samma personer som är drillade i att skillnaden mellan uppgång och fall, skillnaden mellan kneg eller arbetslöshet, stavas tittarsiffror. Självklart är det också en av anledningarna till att person ett, två och tre inne i det stökiga sovrummet agerar så ytterligt som de gör. Återkommande hör man – och ser – att kanske är detta vad som förväntas av mig. Kanske är det såhär jag blir någon att minnas till slut?

En annan krönika hävdade att idiotin ligger i deltagarnas ansökningar, att de inte fattar bättre och därmed är det hela ett hopplöst fall. “Fler söker till dokusåpor än till lärarlinjen, fatta vilket skämt!”, mässar skribenten. Låt mig förklara en sak, och jag tar mig friheten eftersom jag en gång i tiden var en av de 19 000 sökande till de 14 platserna på den där utsvultna stranden i Malaysia: Det tar tid att lära sig att använda tiden rätt!

Jag var en sökare, ville hitta kickar och letade ständigt sätt att ta mig utanför småstadens murar, men jag kunde nästan ingenting. Var inte bäst i skolan, var inte bäst på handbollsplanen, fick varken stipendier eller sångröst som biljett till drömmarnas land. Castingen till såpan var däremot mitt forum, eftersom jag alltid haft förmågan att formulera vad jag tycker och tänker, har klivit fram när andra backat. 15 sekunder räcker längre än inga alls, och jag trodde på riktigt att expeditionen skulle kunna leda mig till platser andra bara drömmer om. Mycket riktigt, kändisskap, kändisfester, plats på B-listor och förstasidor.

Om det blev som jag trodde? Inte alls. Det blev helvetes mycket värre och sedan blev livet som jag lever det så mycket bättre än jag någonsin kunde drömma om när jag var 20 och inte hade tålamod att låta tiden gå av sig själv. I sökandet efter mig och den jag ville vara, tog jag snabbtåget till en cirkus som jag aldrig hade kunnat gissa konsekvenserna av innan jag blottade mig själv inför fyra miljoner tittare. Ofta (också än idag) glömde jag att tittarna ändå inte ser allt. Någon jämförde nitlotten i klippningen och redigeringen med att städa sin villakällare inför grannarnas öppna fönster. Av allt fint och mjukt som vi äger, slänger vi ut det trasigaste, fulaste mest luggslitna på gräsmattan utanför. Allt som faktiskt har varit en del av vilka vi är, men om högen med skit är det enda som omvärlden ser, blir bilden ändå ganska missvisande.

Personerna i det stökiga sovrummet i Big Brother heter John, Philip och Caroline. Det de sagt och gjort under den där kvarten tillsammans kommer för alltid att finnas kvar. Någon kommer att borsta av sig kritiken och snabbt gå rakryggad igen. En annan kommer att gå sönder inombords, men göra sitt bästa för att inte låta det synas. Det kommer inbjudningar, intervjuer och fina förslag ändå. De kommer att leva med sina handlingar, och jag tror inte för en sekund att de i fredags kväll kunde förstå konsekvenserna av det som sagts och gjorts. “Det är vad tittarna vill se”, ju.

Vad som är orsak och verkan spelar ingen roll alls. Det som betyder något är att mer än någonsin förut har skärmen blivit själva filtret som vänder upp och ner på såväl förnuft och empati som rätt och fel. Jag mår illa när jag ser vad de båda “brorsorna” utsätter den svagare tjejen för. Jag mår illa när jag tänker på vad som väntar dem. Mest av allt blir jag nästan sjuk av tanken på att vi rättfärdigar så mycket för att det ska bli “bra TV”, att det blir långt mycket viktigare än att försöka vara en bra människa.

Att vara någorlunda bra är inte lätt. Det tar tid och kraft att navigera rätt. När jag ser sovrumsklippet och de vulgära replikerna, när jag ser händer som fingrar på gylfen och hoten som tvingar någon att välja, då finns det en sak jag önskar mer än något annat. Att kunna få vara där och sätta stopp medan tid fanns.

Bakom glasrutan två meter bort stod människor i maktposition, som hade alla möjligheter att förändra framtiden för de tre och oss som ser. De kunde ha bidragit med livsvisdom och erfarenhet som aldrig hunnit samlas ihop av hen som är 20 år och har (för) bråttom att bli “någon”. De kunde som medmänniskor ha klivit in och suddat ut gränserna mellan vi och dem. De kunde ha valt en annan kameravinkel att sända ut i etern. Det är mycket man vill ha ogjort, mycket man vill ha osagt, men jag kommer aldrig att ångra den avslutande meningen här.

Varför i hela världen var det ingen i översta skiktet, i det lite finare laget som aldrig skulle d-e-l-t-a, varför var det ingen i produktionen som satte stopp?

Det hade varit respekt om något.

20141012-092151-33711550.jpg