En annan sorts rädsla

Jag började mitt liv i en gul gammal trävilla i en stadsdel i Sundsvall, som sedan revs för ett nytt vitt litet hus på samma plats. Jag var aldrig riktigt bäst på något, inte sämst heller. Jag var duktig i skolan, men inte på en idel fyra- och femmanivå. Jag var bra på handboll men åkte ut efter första lägret i utgallringen till juniorlandslaget. Jag tog några smällar av klassens tuffa killar för att jag vägrade vara tyst. Men jag vågade inte alltid stå upp för de svagaste. Då.

Sådär kan man fortsätta i evighet.

Fortsätta lägga på hög sådant som andra gjorde bättre när grundskolan passerade.

Men faktum är att jag nog var ett av de gladaste barn jag vet. Inte alltid skrattande, men alltid uppskattande tänkandes tacksamma tankar över att få vara här, just där. Alltid kapabel att hitta ljus även i kompakta mörker. Stark. Inuti. Inte alltid utanpå. Jag har aldrig varit rädd för en kvick kommentar, ett litet bus, aldrig stannat innanför grådaskiga ramar för att det verkar farligt att kasta sig ut. Att ta en chans har aldrig skrämt mig. Motsatsen mycket mer.

Nu är jag 36 år och skulle referera till styrkor och utvecklingspunkter också på andra sätt. Privat, som mamma, dotter, syster, maka, vän, i mitt yrke och i nya möten. Det står VD på mitt visitkort och i år är jag klassförälder i 3C. Jag är fortfarande glad. Men också lite rädd. Jag är rädd att gå vilse på vägen. Att det plötsligt ter sig viktigare att vara “chef” än att ta vara på livets alla färger. Att lägga så mycket vikt vid “kvinnlig VD” att det sedan inte finns utrymme för galenskap. Jag är rädd att tvingas formpressa mig själv för att inte lattja bort stora viktigheter, samtidigt som det viktigaste för mig alltid kommer att vara färgerna, figurerna och alla varma känslor som kommer när sammanhanget är helt rätt.

Förväntningar är ett ord att både älska och hata. Det möjliggör eller förstör. Jag älskar det jag gör, men vill inte tappa bort den jag är. Jag vill verkligen inte vara en fyrkantig, hård, okänslig, försiktig och samtidigt tvärsäker person som någonstans råkade bli mindre av sitt rätta jag och mer infogad i en titel och en yrkesvardag.

Jag vill kunna skratta högt, skämta brett, vara övertygad och osäker. Jag vill kunna stampa och vackla. Gråta och skratta. Jag vill kunna växa och växla i olika roller, inte alltid ha kontroll.

Jag har ingen åldersnoja och att bli äldre skrämmer mig inte alls, om man bortser från rädslan för att gå vilse på vägen och bli en mentalt fattigare, tunnare, torrare version av mig själv.

Då skulle ju allt vara bortkastat ändå.

20141002-065641-25001381.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s