Utan filter, eller med

Jag förstår nu varför så många kända kvinnor lite över 40, börjat se så operfekt perfekta ut på sina selfies i bloggarna.

Först tänkte jag att det kanske är mängdrabatt på Botox eller att Instagram lanserat ännu fler lager att lägga på bilderna, men varför är det då bara huden som ser ut som porslin och hur kan alla dragen så omärkligt markant förändras från dag till dag.

Så läste jag om den. Ansiktsappen som låter oss släta ut, förstora och smalna av. Verkligt blir overkligt. Äkta blir fejk. Speglingar av riktiga människor är inte längre förfinade utan förändrade i allt väsentligt.

Jag testar. Förstås. Och skrattar. Tänk vad roligt. Och tänk så tråkigt att glömma bort att detta är bara på skoj, och tro att det där är vad andra människor ser. Så mycket gråare och skrynkligare och alldeles riktig på riktigt när verkliga möten måste äga rum. Tänk vad trist att tro att det är sämre. Det där som är livet, som pågår. Det med defekter och unika aspekter.

Jag gillar inte filter något vidare. Ibland behövs de en kort sekund, som skydd mot smärtande tyngder eller lekfullt förlösande när något gått i stå. Men jag gillar dem inte speciellt. De suddar ut sådant värdefullt som mimik och tidens millimeterdjupa fåror. De strukturer som inte alltid gör sig så bra på bild, men som påminner om vad vi varit igenom och hur unika vi är där vi finns till.