Bara stoppa in den

“Bara stoppa in den, asså det är en sån jävla respekt!”

Så börjar Youtube-klippet från Big Brother i fredags, där två killar och en tjej befinner sig i ett instängt rum framför x antal kameror i hörn och bakom speglar.

Sedan följer många ytterligare minuter av tjat, hot, mutor och tvekande. Kille 1 står framför dörren och ger sina order, kille 2 växlar mellan att säga nej och “om jag inte hade tjej skulle du få den så långt ner i halsen, du skulle ligga på golvet och be om att få luft”. Tjejen säger både “NEJ fan”, och “kanske, jag vet inte” samtidigt som hon mållöst kliver mellan ett par olika punkter i rummet som är låst för att “kompisen” blockerar den enda möjliga vägen ut.

Förlåt om jag låter vulgär och brutal, i texten ovan. Orden är dock inte mina. Orden är verkliga och klippet är verkligt och plötsligt slår det mig att människan kanske tappat allt vett och förnuft till sist. De dokusåpor som var så kostnadseffektiva att göra, så enkla att underhållas av, blev till sist vårt slutliga fall. Och jag pratar inte ens om moral. Aspekten är främst legal.

Förklara för mig hur en vuxen människa i ett instängt rum kan säga till andra att den enda vägen ut är att “ta k*ken i munnen”. Förklara för mig hur tjejen faktiskt för några sekunder verkar överväga att lyda ordern. Förklara också hur den delen av produktionen som jobbar natt (för visst vet vi alla att Big Brother består av 24 timmars bemanning även bakom kamerorna) kan låta övergreppet pågå minut efter minut efter minut.

“För att det är sådant som sker överallt idag”, var ett av de svar jag läste i en krönika. Ska man skratta eller gråta?

Ja, det har skett och ja det kommer att ske, och när det händer så tror jag att alla som drabbas och alla som känner den drabbade önskar en enda sak: Om det bara gick att dra tillbaka klockan, om vi bara hade kunnat hjälpa.

Här fanns hjälpen ett par meter bort. Tyvärr bakom en glasvägg med full insyn från ena hållet, och bara speglar från det andra. De som kunde ha stoppat övergreppet är samma personer som är drillade i att skillnaden mellan uppgång och fall, skillnaden mellan kneg eller arbetslöshet, stavas tittarsiffror. Självklart är det också en av anledningarna till att person ett, två och tre inne i det stökiga sovrummet agerar så ytterligt som de gör. Återkommande hör man – och ser – att kanske är detta vad som förväntas av mig. Kanske är det såhär jag blir någon att minnas till slut?

En annan krönika hävdade att idiotin ligger i deltagarnas ansökningar, att de inte fattar bättre och därmed är det hela ett hopplöst fall. “Fler söker till dokusåpor än till lärarlinjen, fatta vilket skämt!”, mässar skribenten. Låt mig förklara en sak, och jag tar mig friheten eftersom jag en gång i tiden var en av de 19 000 sökande till de 14 platserna på den där utsvultna stranden i Malaysia: Det tar tid att lära sig att använda tiden rätt!

Jag var en sökare, ville hitta kickar och letade ständigt sätt att ta mig utanför småstadens murar, men jag kunde nästan ingenting. Var inte bäst i skolan, var inte bäst på handbollsplanen, fick varken stipendier eller sångröst som biljett till drömmarnas land. Castingen till såpan var däremot mitt forum, eftersom jag alltid haft förmågan att formulera vad jag tycker och tänker, har klivit fram när andra backat. 15 sekunder räcker längre än inga alls, och jag trodde på riktigt att expeditionen skulle kunna leda mig till platser andra bara drömmer om. Mycket riktigt, kändisskap, kändisfester, plats på B-listor och förstasidor.

Om det blev som jag trodde? Inte alls. Det blev helvetes mycket värre och sedan blev livet som jag lever det så mycket bättre än jag någonsin kunde drömma om när jag var 20 och inte hade tålamod att låta tiden gå av sig själv. I sökandet efter mig och den jag ville vara, tog jag snabbtåget till en cirkus som jag aldrig hade kunnat gissa konsekvenserna av innan jag blottade mig själv inför fyra miljoner tittare. Ofta (också än idag) glömde jag att tittarna ändå inte ser allt. Någon jämförde nitlotten i klippningen och redigeringen med att städa sin villakällare inför grannarnas öppna fönster. Av allt fint och mjukt som vi äger, slänger vi ut det trasigaste, fulaste mest luggslitna på gräsmattan utanför. Allt som faktiskt har varit en del av vilka vi är, men om högen med skit är det enda som omvärlden ser, blir bilden ändå ganska missvisande.

Personerna i det stökiga sovrummet i Big Brother heter John, Philip och Caroline. Det de sagt och gjort under den där kvarten tillsammans kommer för alltid att finnas kvar. Någon kommer att borsta av sig kritiken och snabbt gå rakryggad igen. En annan kommer att gå sönder inombords, men göra sitt bästa för att inte låta det synas. Det kommer inbjudningar, intervjuer och fina förslag ändå. De kommer att leva med sina handlingar, och jag tror inte för en sekund att de i fredags kväll kunde förstå konsekvenserna av det som sagts och gjorts. “Det är vad tittarna vill se”, ju.

Vad som är orsak och verkan spelar ingen roll alls. Det som betyder något är att mer än någonsin förut har skärmen blivit själva filtret som vänder upp och ner på såväl förnuft och empati som rätt och fel. Jag mår illa när jag ser vad de båda “brorsorna” utsätter den svagare tjejen för. Jag mår illa när jag tänker på vad som väntar dem. Mest av allt blir jag nästan sjuk av tanken på att vi rättfärdigar så mycket för att det ska bli “bra TV”, att det blir långt mycket viktigare än att försöka vara en bra människa.

Att vara någorlunda bra är inte lätt. Det tar tid och kraft att navigera rätt. När jag ser sovrumsklippet och de vulgära replikerna, när jag ser händer som fingrar på gylfen och hoten som tvingar någon att välja, då finns det en sak jag önskar mer än något annat. Att kunna få vara där och sätta stopp medan tid fanns.

Bakom glasrutan två meter bort stod människor i maktposition, som hade alla möjligheter att förändra framtiden för de tre och oss som ser. De kunde ha bidragit med livsvisdom och erfarenhet som aldrig hunnit samlas ihop av hen som är 20 år och har (för) bråttom att bli “någon”. De kunde som medmänniskor ha klivit in och suddat ut gränserna mellan vi och dem. De kunde ha valt en annan kameravinkel att sända ut i etern. Det är mycket man vill ha ogjort, mycket man vill ha osagt, men jag kommer aldrig att ångra den avslutande meningen här.

Varför i hela världen var det ingen i översta skiktet, i det lite finare laget som aldrig skulle d-e-l-t-a, varför var det ingen i produktionen som satte stopp?

Det hade varit respekt om något.

20141012-092151-33711550.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s