En tyckande tid

Det är mycket tyckande nu. Sociala mediers uppgång kanske blir det sunda förnuftets slutgiltiga fall, för hur många åsikter orkar man egentligen vara med och dela när allt kommer omkring?

Och vad gör det eviga delandet egentligen för nytta.

Nu ska jag inte kasta storsten i glashus, men om jag hade tyckt att det var på sin plats att tycka lite mer, hade jag nog tyckt till med följande:

1) Bättre göra än säga. Bättre agera än filosofera. Om man skriver textrad efter textrad om hur tjejbarn och killbarn ska klä sig exakt likadant, borde man inte då, A) SLUTA köpa kläder hos kedjor som segmenterar, så att marknadskrafterna får komma till sin rätt, och B) BÖRJA använda breda jeans och pöströjor även för egen del eftersom ungar tar efter sina föräldrar, och pojkar identifierar sig mer med pappor och flickor mer med mammor eftersom det finns skillnader och likheter i det yttre, som inte ens en 100% jämlik och genusneutral uppfostran i det inre inte kan råda på.

2) Kläder är trots allt bara kläder. Jag gillar inte stereotypa mönsterval (traktor åt kille, kattunge med “söt”-tryck åt flicka) och köper dem inte. Det är mitt val. Någon annan gör sitt. Vi kan göra våra val samtidigt som andra gör sina. Det är inte farligt att inte alltid driva en fråga till sin spets.

3) Låt folk (läs Kim Kardashan) klä av sig nakna om de vill. Av vilka anledningar de än väljer. Nej, jag tror inte att det direkt GYNNAR jämställdhetsfrågorna som jag brinner för, att våra medsystrar visar snippan i tid och otid, samtidigt skulle mitt gnäll vara kontraproduktivt. Om jag reducerar mitt resonemang till att en naken kvinna gör det svårare för MIG eller DIG att höja våra löner eller sitta i fler styrelser, så vore jag en idiot. Vi konstaterade ju just att könet inte ska styra, eller hur. Alltså kan jag, du, våra mammor och döttrar välja vilka vi vill identifiera oss med, istället för att bära andras bördor. Du kan vara Zlatan. Du kan vara Christina Stenbeck. Du kan vara Fredrik Reinfeldt, Nicki Minaj eller Neil Armstrong. DU väljer. Inte ditt kön. Ta ingen skit. Särskilt ingen annans.

4) Ja, på tal om karln. Zlatan har en bit kvar att gå när det kommer till att inse vilken makt hans ord har över könsgränserna. Vilka betungande cementerande effekter de kan ha på frågor som behöver få flyga fritt. Så klok tycks han när det kommer till vuxna relationer, vad som är värdefullt i livet, och så stark är han i sin kamp. Samtidigt landar det så fel när han vill skänka en cykel till sin kvinnliga supersyster, eller raljerar över pinsamheten i att behöva bli jämförd med en tjej. Han borde veta bättre, sluta retas och göra en riktig insats för alla små och halvstora tjejer därute, vars förebild inte bara heter Kosovare eller Pia, utan också Zlatan och Andreas.

Dock förvånas jag över allt TYCKANDE i krönikor och blogginlägg, som hävdar att Z inte fattar något. Att han är MAN, privilegierad sådan, som inte har en aning om hur det är att förringas ursprungen ur minoritet. Hallå, hoho? Invandrarbakgrunden, Rosengård, uppväxten… Ibrahimovich må sakna snippa, men kom inte här och säg att han inte slagits mot oddsen. Och det är precis vad vi alla kan göra, herr eller fru eller mitt emellan.

Att sjunga klagosånger i för hög tonart hjälper sällan lyssningsvänligheten. Behövs fler positiva förebilder tycker du? Jamen VAR en sådan då. Walk the walk, medan benen bär. Starta ett genusneutralt supervarumärke. Sluta köp kött och mjölk från andra än svenska bönder. Säg upp dig från jobbet och vinka adjö till chefen som förpestar ditt liv. Transformera dina drömmar till mål. Säg nej. Säg ja. Och för Guds skull: Gör någonting. Annat än att sitta vid tangenterna och tycka sönder tillvaron.

Mvh,
Tyckaren

20141113-231113-83473705.jpg

En vit liten kärlekshistoria

De bryter det kompakta mörkret med sin närvaro. Lägger sig tillsammans på marken som ett tillfälligt skyddande täcke över allt som ska vila till våren igen.

De landar så nätt på mjuka läppar, på pannor och näsor. En del vänder blicken mot marken som för att söka skydd, andra plirar glatt för att välkomna den kalla, blöta ankomsten trots att flingorna stör allt som ordnats så perfekt.

Den första snön smälter bort lika fort som den kom. Asfalten bara mörkare, gräset bara våtare. Men snart, snart snart bygger det fluffiga dunet bo på våra hustak och garageinfarter. Snart tornar snöhögar i varje gathörn. Snart är landskapet inbakat i mjuka konturer som suddar bort både brus och grus.

Man kan ju åtminstone hoppas.

Jag är så löjligt förälskad i den vita årstiden. Och alla dofter, känslor och barnsliga äventyr som kommer med den kalla snön.

Den värmer min själ.

Välkommen vackra vinter.

20141106-145643-53803929.jpg

Motsatt effekt

Det är skrämmande och intressant det här med den eskalerande diskussionen om allt hat och alla nedsättande kommentarer gentemot både grupper och individer. Inlägg och artiklar som vill bekämpa problemet, blir istället en del av detsamma med svidande anklagelser åt annat håll, och ännu fler hårda ord som flyger. Nyligen läste jag om någon som vill råda bot, och föreslog att skolan ska göra mer. Funktionella plåster, på väl diagnosticerade fullt blödande sår då kanske?

Är det istället så långsökt att tro att mer kärlek och konsekvent uppfostran är den enda vettiga vägen? Att bemöta problemet innan det uppstår. Att älska så mycket, så gränslöst och så översvämmande att det inte ter sig hotfullt att sätta ramar och säga nej när det behövs. Även till vuxna, även till sig själv.

Vi är så rädda för att verka varma, mjuka och sårbara, men vi klagar samtidigt på den tilltagande hårdheten i samhället. Syns inte sambandet? Alla ska ju vara sin egen lyckas smed. Det ses nuförtiden som en svaghet att blotta tillfällig osäkerhet, och “vi” tycker att den som visar tacksamhet över tillvaron ska knipa käft och uppbringa lite sunt kritiskt tänkande istället… För mig håller inte resonemanget, det blir en sköld av illusioner som få människor orkar bära.

Jag har aldrig varit den coolaste tjejen i stan. Jag vet inte vad som är rätt eller fel alla gånger. Men jag vet att när jag droppade garden och vågade släppa fram den glada, töntiga, tacksamma och i livet förälskade insida som alltid funnits där, så kändes tillvaron varken så taggig eller hotfull längre. Alla människor är olika. Vem som tycker si eller så om ditt eller datt är inte alltid det viktigaste. Att våga värna om värmen och medmänskligheten är inget vi kommer att lära oss själva, någon annan vuxen eller våra barn genom hårda inlägg i väl valda medier. Bara genom att visa ännu mer värme, empati och kärlek, kan vi få den att växa sig så stark att ogräset självdör av syrebrist.

Ville bara säga det.

20141105-182616-66376410.jpg