Saker hon säger

Hon varnar bestämt för salami* när vi är på Venice Beach, vill dricka mjellkus** till hamburgaren och pratar med stor beundran i rösten om den mäktiga frihetsvaginan***.

Hennes ordförråd är stort men när man är fem år blir vissa detaljer ibland lite fel och tacka gudarna för det, för det är ju så roligt att lyssna på.

* Tsunami
** Milkshake
*** Frihetsgudinnan

20141231-090951-32991955.jpg

Advertisements

En (aldrig) stilla längtan

Det är väl ganska enkelt förklarat, det här med att vilja vara med om mer. Tiden är så knapp och möjligheterna så många, det är nog inte konstigt att det är svårt att sitta still.

Vi vet ingenting alls om imorgon, kan aldrig återvända till igår. Det är klart att jag känner en längtan efter att förvalta så mycket jag bara förmår.

Fast alla gör ju inte det. Och jag kan ibland, men bara ibland, känna mig avundsjuk på lugnet. På alla dem som väljer ett hus, en plats att bo, och känner att här stannar jag för alltid. Eller ett jobb eller en semesterort, och aldrig behöver något mer.

Jag har inga problem med att sitta i soffan en hel kväll. Inte heller kallar jag mig girig, som någon som vill åt det mesta av allt. Jag vill bara veta hur det är att befinna mig här eller där, att göra si eller så. Jag vill veta hur världen ser ut. Läsa böcker jag inte läst. Möta människor jag aldrig mött. Jag vill testa mina gränser, eller flytta dem kanske mer korrekt. Jag vill alltid gå vidare efter ett par timmar på ett uteställe, för att något annat kanske är lika kul. Jag känner mig sällan “nöjd” (men alltid nöjd) i den mån att jag lutar mig tillbaka och säger this is it.

Jag känner mig själv nu, och tror att jag tillåter mig att släppa fram nyfikenhet utan press, för att jag landat så beständigt i det som betyder mest. Men mannen, med barnen, nära vänner och familj, där kan tiden stå alldeles still. Där tystnar bruset, där vaknar själen. Så med grunden så orubblig i mitt inre, en kärna där alla viktiga önskningar bor, tror jag det är lättare att låta äventyrslustan på ytan gro.

Tack för möjligheterna, tack som fan vem du än är.

20141230-213000-77400564.jpg

20141230-213000-77400200.jpg

Så sant som det var sagt

Jag tittade på nyhetsinslagen från Thailand i helgen, de som inrymde tsunamins tioårsperspektiv. Åh detta lidande, alla avslutade eller förändrade liv, där i paradiset som för några minuter blev ett helvete men som många drabbade ändå väljer att vårda och återkomma till, om så bara i hjärtat.

Mycket gripande, alldeles för tragiskt, men också många fina porträtt mitt i allt det svåra.

Så mycket livskraft som ändå finns i människan. Så full av beundran och respekt är jag inför alla de historier som delades och fortfarande delas i spåren av vågen.

Jag pratade med mina barn om det vi såg på tv:n, försöker att förklara utan att skrämma. Så frågade jag vem jag är i deras ögon, vad skulle de säga om mig om jag inte fanns.

De funderade länge, med rynkade pannor och pliriga blickar. Så fnissades svaret fram som “ganska sträng inbland, och så gemensam”, och båda nickade förnöjt.

En har kanske lite att jobba på. Eller så var det faktiskt på pricken beskrivet så som det är 😄

20141229-171652-62212979.jpg

Ett enda löfte

Jag gillar inte nyårslöften, däremot nyårsmål.

Inför 2015 ska jag ändå lova mig själv en sak. Och göra allt för att hålla mitt löfte. Ekonomin blir bättre av det, mitt humör vinner stora fördelar och kontrollbehovet får sin del också.

Bättre matplanering och inköp i tid.

Det håller inte att hungrig, trött och småstressad handla kvällens middag efter jobbet 17.30 varje dag, inte med barn som just hämtats och ett körkort som aldrig tagits.

Jag har återaktiverat mitt konto hos Matkomfort som nu lanserar “Familjefavoriter” och där väntar hemleverans av förberedda hamburgare, kycklingklubbor, pastarätt och korv + ris den första veckan. Jag är egentligen inget fan av husmanskost, men familjens behov går före mina just nu – och alla vinner på ett bättre middagsflow här. Jag vill verkligen att det ska fungera, och vågar lova en ansats som är på riktigt från mitt håll.

Gott nytt matår.

20141228-100521-36321027.jpg

2014

Det var ett märkligt år. Passerade i rasande fart, som ett expresståg över kontinenter, med bara några få men minnesvärda hållplatser på vägen. Fullt fokus på nästa uppehåll, däremellan bara hålla fast och hänga med i tempot. Så var det.

Det var avsaknad av många, långa middagar med vänner och istället tid för familj när tempot slog av mot vissa veckoslut. Det var tidiga morgnar med träning klockan 6 för att hinna med. Det var pappas sjukdom och den avklarade behandlingen, som en milstolpe för en superhjälte som blev allt starkare framför min blick. Det var hej och hejdå till den vita lilla valpen som lämnade spår i hjärtat och ärr under dotterns ena öga. Ett år med både sår och värme.

Det var också höjdpunkternas år. Resan till Åre i krispig vinter, kvällarna på rummet när mörkret föll. Det var äkta samtal och innerlig närhet från januari till december och så tacksam är jag för det. Ljusa nätter och fotboll på TV:n, en make som fyllde 40 och firade med stor fest. Det var bastu och midnattsbad i det vackra huset på Gotland, och det var 15 dagar längs Highway 1, i LA och Nevada, med tusentals minnen som sitter präntade fast. Just sommaren var bland de bästa jag haft.

Mot hösten blev jobbet det mesta, ja centrum av allt. Så kan det inte alltid vara, men vi såg en möjlighet och byggde på den. Jag hoppas och tror att lugnet står att finna i framtiden sen. Jag vill ha mer av vänner, mer av närhet, rörelse och skratt.

Jag kommer alltid att minnas morgonen på Eriksdalsbadet, när vi simmade sida vid sida innan staden hade vaknat. Jag glömmer aldrig matchdagarna vid sidlinjen där du håller min hand, och vi pratar om våra barn som springer framför, bakom, runt- och i hela vår värld. Jag vårdar minnet av resan till Göteborg där vi drack bubbel och badade i varma pooler, pratandes om vårt första år som gifta. Midsommar i sommarstugan, fisketuren med sonen och hans mormor, våren som gick och hösten som kom.

Det har varit ett lite märkligt år. Det har satt sina speciella spår. Men jag vårdar det som var, jag sparar allt det gav. Om bara några dagar väntar 2015, om det vet jag inget, men står nyfiket redo att glänta på dörren till innehållet. Och att vara med och skapa det förstås.

20141227-100216-36136175.jpg

Julefrid

Efter den kanske mysigaste julen någonsin med (nästan) alla samlade från “båda” familjerna (makens och min), har våra gäster idag rest hem till Sundsvall och dagen har spenderats i soffor, framför tv-spel, vid matbord och TV.

Finns nog inget bättre än att lite på avstånd lyssna till när barnen spelar, pysslar eller resonerar med varandra och maken samt morföräldrar.

Tyvärr känner jag mig inte helt pigg, huvudvärk och feberfeelings i kroppen. Dock inte helt oväntat eftersom en jobb-bacill slagit ut flera av mina kollegor och själv brukar jag (oftast) inte bli sjuk förrän de viktigaste projekten tagit paus. Typiskt, men jag hoppas att en god natts sömn råder bot på hals och hosta innan det blir värre.

Dagar som de här, när ingenting ska göras utom att bara vara, efter en hektisk period, det är det bästa jag vet. Självklart har allt en gräns och efter några dagar kliar det i kroppen, men just här och nu känns allt bara så fridfullt och jag är så uppfylld av tacksamhet att jag nästan skulle kunna gråta en skvätt.

För att göra en mer materiell avrundning så blev jag lite extra kär i maken vid julklappsöppningen igår kväll. Visst, han skämmer bort mig med fantastiskt lyxiga gåvor för både ansikte och smycken – men när han även istället för att raljera över mitt “kontrollbehov” överraskar mig med en brandsläckare till huset, då går lyckan faktiskt inte att sätta ord på.

Hoppas du har haft en riktigt fin jul med mycket kärlek och många kramar. God fortsättning nu!

20141225-223857-81537000.jpg

20141225-223857-81537269.jpg

20141225-223856-81536708.jpg

04.30

När jag vaknar av precis ingenting alls, är det fortfarande natt. Ute faller några lätta snöflingor, inne är det alldeles mörkt och tyst.

Jag har saknat att vara vaken när alla andra sover. Det är inte av stress eller betungande tankar, snarare ett tecken på motsatsen hos mig. Så mycket verkar så möjligt och allting ter sig så mysigt i morgontimmarnas tidiga antågande.

Jag lyssnar på ljuden som inte finns och ska snart sluta ögonen igen.

Men först tittar jag på han som ligger bredvid. Stryker min hand försiktigt mot hans rygg.

“Man kan inte vara kär i exakt samma person i fjorton år”, finns det de som säger. Jag tror att de kanske kan ha rätt. Men att leva så nära någon så länge, är att följa dennes förvandling. Dela alla faser, all tillväxt, all förändring som livet är. När vi träffades var du en kille, en grabb, med många föreställningar om hur saker ska vara och ett mycket hårdare sätt. Nu är du en man med fler dimensioner, och att bli förälskad om och om igen är så väldigt lätt.

Inte samma. Mycket mer. Hela tiden.

20141222-052634-19594459.jpg